Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. 1 April 1910 - Ett teatermuseum i Stockholm - Musikpressen - Saint-Saëns’ »Proserpine», af Anteros - Följetong: Operakritik för 130 år sedan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
aktstycken och urkunder rörande
svenska teatrar och teatersällskap.
5. Affischer, program, äldre
teaterbiljetter samt teater- och
musiktidningar.
6. Porträtt och autografer af sceniska
artister och andra till teatern
hörande personer, såväl svenska,
som mera bemärkta utländska.
7. Kostymer och kostymdelar, som
användts af framstående sceniska
artister, samt minnen och kuriosa,
som stå i samband med deras
artistiska verksamhet eller framhålla
någon sida af deras
konstnärs-personlighet.
Stockholm den 7 November 1905.
För Musikhistoriska museets styrelse:
Axel Burén.
Johannes Svanberg.»
Detta upprop har visserligen beaktats
af en del personer, hvarigenom till
museet öfverlämnats, förutom ganska
betydande och värdefulla äldre
affischsamlingar, ett afsevärdt antal porträtt,
handlingar och andra föremål, som stå
i samband med den sceniska konsten
och dess utöfvare, men museets styrelse,
som först för ett par år sedan lyckats
få dess ekonomi i någon mån tryggad
genom ett af riksdagen beviljadt årligt
statsanslag, har ännu ej sett sig i stånd
att sätta planen om upprättandet af
ett teatermuseum i verket och därför
ej heller ansett eig böra ännu så länge
genom ytterligare uppmaningar söka
påkalla den stora allmänhetens intresse.
Svårigheten att få medel till
förhyrande af lämplig lokal återstår alltjämt
och frågan därom torde vara ganska
svårlöst, om ej någon mecenat skulle
vilja träda hjälpande emellan.
Musikpressen.
På Breitkopf & Härtels förlag.
Leipzig, har utkommit för piano 4
händer:
Reinecke, Carl: Märchen vom
Schweinehirten. Musik zu Andersen’s
Märchen vom Schweinehirten. Op.
28G. H. I. Ouverture; H. II. n:o
2: Die Rose, 3. Die Nachtigall; 4.
Spiel und Tanz; H. III: n:o 5: Des
Prinzen Brautfahrt; 6. Der singende
Topf; 7. Fackeltanz. Pr. å 2 mk.
På Fr. Hofmeisters förlag
(Kommissionsverlag) Leipzig har utkommit för
piano 2 bänder:
Hän sel, A.: Beim Spiel der Wellen.
Pr. 1 mk.
De i vår nekrolog öfver Reinecke
omnämnda fyrhändiga styckena, musik
till Andersens saga om svinaherden,
kunna betraktas som den gamla ton-
diktarens »svanesång» och ha nu,
samtidigt med hans frånfälle utkommit,
tillsända oss af förläggaren. Såsom
man kunnat vänta och såsom det väl
lämpar sig för musik till en saga äro
styckena hållna i enkel melodisk stil,
behagliga och lätta att spela, hvarför
de säkert skola vinna sympatier hos
pianospelare, som ej ha vuxit ifrån
musik af detta slag. Detta opus har
följande tillegnan: »Ihro Majestät der
Königin Alexandra von Gross
Britannien Respectfully dedicatet by special
persmission to Her Most Gracious
Majesty Queen Alexandra of Great
Britain and Ireland».
Hänsels »Wellenspiel» är, som
titeln antyder, ett salongstycke med en
melodi omspunnen af »vågsvall» i 16:
dels-löpninga,r, rätt välklingande om
ock saknande originalitet.
Saint-Saéns’ »Proserpine».
Monte-Carlo, 15 mars 1910.
Första gången med rätt obetydlig
framgång representerad i Paris 1887,
femton år efter »La princesse jaune»,
Saint-Saens’ första sceniska skapelse,
och mera gynnsamt mottagen vid sin
repris, jämväl å »Opéra-Comique», 1899,
j har hans lyriska dram Proserpine
nyligen tagit en vacker revanche å
Casino-teatern i Monte Carlo. Dennas
senaste stora »succés» har varit
kreationen af Massenets nya opera Don
Quichote med den geniale ryske
basisten Chaliapin i titelrollen. Den
sistnämnde skördar dessutom lagrar i
»Mefistofele», liksom italienska
barytonsstjärnan» Ru/fo Titta i sina
favoritpartier Rigoletto, Figaro (»Barberaren»)
m. fl.
»Pro8erpines» libretto, författad af
Louis Gallet efter en fängslande roman
af Auguste Vacquerie, har till hjältinna,
ej den klassiska underjordens lugubra
drottning, utan en famös kurtisan i
Italien under renaissancen, denna epok
af blomstring för litteratur och koDst,
icke mindre än ett tidehvarf af den
fria lefnadsglädjens triumfer. En ung
patricier vid namn Sabatino har ägnat
Prosérpina sin hyllning, men tröttnar
till sist på hennes nycker och trolofvar
sig med den älskliga lilla
klosterpensionären Angiola. Upptänd af
svartsjuka, lejer den förra banditen
Squa-röcca för att bemäktiga sig sin rival.
Enär emellertid hennes plan går om
intet, försöker hon själf mörda Angiola
men Sabatino afvärjer Prosérpinas dolk,
hvilken hon då i sin förtviflan riktar
mot sig själf, och pjesen afslutas med,
att hon dödligt sårad bönfaller dem
om förlåtelse.
Redan i förevaraude verk, hvaråt
hans musik såväl i melodiskt som
instrumentalt hänseende förlänar en
ypperlig relief, har Saint-Saens i rikt
mått ådagalagt sin stora operistiska
begåfning och sin mästerliga tekniska
talang. Högst står otvifvelaktigt
andra akten, hvars förspel målar
klostrets ljufliga frid. Förutom den härliga
»A ve Maria »kören därsammastädes, må
af partiturets talrika skönheter
framhållas ett smäktande »andante alla
sici-liåna», en deliciös »pavåna», exekverad
bakom scenen, Sabastinos
kärleksförklaring till Angiola: »comment dire
bien ce que je veux dire» och
Prosérpinas poetiska meditation: »Amour vrai,
amour pur».
Efter vanligheten å Casino-teatern
var tolkningen, under Léon Jehins
ledning, lika förträfflig, som Raoul
Guns-hourgs*) »mise en-scéne» ett
sannskyldigt »chef d’oeuvre». Af de talrika
rollinnehafvarne förtjäna särskildt med
beröm nämnas damerna
Ghenal-Frosér-pina och Dubel-Angiola samt tenoren
RoassehYre-Sabatino och basisten
Chal-min, eu synnerligen suggestiv och
karaktäristisk Squarocca. Ett mindre
tenorparti, den unge ädlingen Orlåndo,
återgafs perfekt af den med charmant
röst och ståtlig apparition begåfvade
hr Yarnery.
Antt)’OS.
––-**–––
FÖLJETONG.
Operakritik för 130 år sedan.
Det är nu 130 år sedan Glucks
»Iphigenie uti Auliden», som titeln då
lydde, hade gifvits vid den
galaföre-ställniog, som den 29 dec. 1778 ägt
rum i anledning af drottning Sofia
Magdalenas kyrkotagning efter
kronprins Gustaf Adolfs födelse. »Iphigeni
i Auliden», tragediopera i 3 akter af
Du Roullet (»Iphigenie en Aulide»,
efter Racine) gafs här i öfversättning
af den vittre friherren Kristoffer
Man– derström (farfar till den berömde
excellensen) och musiken af Gluck var
lämpad till den svenska texten af D.
L. Wasenholtz samt L. S. Lalin (3:e
akten) med balett af L. Gallodier.
Den Kungl. svenska operan hade då
sin lokal i Nya Bollhuset nära
Storkyrkan. Först 1783 finna vi
»Iphigenie» inflyttad i Gustaf III:s
operahus, som blef färdigt året fört.
Men vi ha nu att tala om kritiken
vid operans allra första uppträdande.
Först nära tre veckor därefter-
undfägnades allmänheten med ett
omnämnande af detta säsongens evenemang.
Det var Kellgren, som i sin samma
år påbörjade tidning,
Stockholms-Posten, lämnade plats för en, efter dåtida
förhållanden, ganska utförlig recension,
ingalunda dock någon kritik öfver de
uppträdande, någon sådan kom icke i
fråga — icke en enda af de uppträ-
*) Det ej minst utomordentliga i denne
rent af ideale teaterdirektörs regi är, att
hela säsongens på förhand i minsta
enskildhet faststälda repertoar städse
inne-hålles med verkligt matematisk noggrannhet!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
