Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 13 Maj 1910 - De nya operaförhållandena - Från Romas horizont, IV. Verdis »Don Carlos», Monteverdis »Orféo». af Anteros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tioner att åbéropa; fä se hvad
märkligt han kan åstadkomma. De som
tjänstgjort under föregående
operastyrelser, enkannerligen den sista, ha
emellertid lämnat tillfredsställande prof
på sin förmåga. Man behöfver endast
tänka på uppsättningen af sådana
nyheter som »Madame Butterfly» och
»André Chenier» för att kunna ge ett
godt erkännande åt dem som haft
bestyret därmed. Anställningen af de
främmande tekniska ledarne synes
emellertid operastj-relsen vara på visst sätt
provisoriskt, emedan den väntar sig
»inom få år kunna få den sceniska
ledningen helt och hållet öfverlämnad
i svenska händer». Det vill således
till att den nya främmande ledningen
skall blifva mycket instruktiv och
framstående. Hvad som operan väl
be-höfde vore en sånginstruktör, som
kunde från operasalongen iakttaga
verkan af scensången för undvikande
af den nu så vanliga och onödiga för
sångrösten som för skönheten i den
vokala framställningen menliga
röst-forceringen på bekostnad af en sund
och skön »bel canto», som äfven är
vilkoret för ett vackort textuttal,
hvilket genom forcering, guttural
tonbildning samt onaturlig munställning
forvrides.
Beträffande de engagerade
sångkrafterna af större kapacitet, kan man
känna sig tillfredsställd med att herr
och fru Oscar komma att kvarstanna.
Af mindre betydande sådana tyckes
oss en och annan obehöflig, endast
betungande budgeten. Efter den
erfarenhet mau har att bygga på,
kräf-ves mycken sparsamhet af
operastyrelsen för att få debet och kredit att
någorlunda gå ihop.
Att fröken Hesse återvunnits för
operan är en god sak, och med hr
Forsell har den nya styrelsen fått en
god trumf pä hand. Båda äro
attraktioner att räkna med. Att personalen
som nu anställts skulle vara något
mindre än under föregående år, enligt
styrelsens uppgift, ha vi svårt att
förstå. Engagementslistan, som
offentliggjorts, upptager, tyckes det,
beträffande artistpersonalen, desamma som
förut, hvartill kommer inom
sopranfacket fru Högberg och fröken
Lin-nander såsom nyanställda.
Beträffande själfva opera-repertoaren
ämnar styrelsen framdeles lämna en
detaljerad redogörelse för sin plan.
En princip därvid framhålles: att
operaverksamheten i främsta rummet bör
grundas på uppförandet af verk,
tillhörande den klassiska repertoaren,
Wagners och Verdis inberäknade.
Vidare härom har i styrelsens omnämnda
meddelande relaterats, däri vackra
löften uttalats. Af gammalklassiska operor
saknas ännu på var operascen Mozarts
»Cosi fan tutte», som förra året efter j
20-årig hvila återupptogs på
Köpenhamns kgl. teater med titel »Så gör
de alla». Månne icke denna också
skulle kunna uppsättas på Stoekholms-
operan? Af den klassiska repertoaren
bör också Beethovens »Fidelio» årligen
(såsom en tid skedde, under hr
Elm-blads regissörsskap) stå på spellistan,
lämpligast under hans födelsemånad,
december. Då man ser hvilken
dragningskraft operetter utöfvar i vår tid,
vore det, såsom vi tro, välbetänkt af
en operastyrelse att icke för mycket
lägga an på de mer eller mindre
klassiska musikdramerna och
veristoperor-na, utan lämna större utrymme åt den
komiska operan. Aubers operor,
sådana roande och vackra operor som
»Hvita frun», »Lalla Rookh», »Villars
dragoner» etc. kunde t. ex. få tränga
något tillbaka de evinnerliga »På
Sicilien» och »Pajazzo» samt några
flere lätt instuderande enaktsoperor af
komisk art uppfriska repertoaren och
ge den omväxling. Nutidens
komponister har på den seriösa operans
område, där Wagner-epigonerna
framkomma med sina dödfödda foster, mer
och mer börjat visa tecken att rikta
sig åt den komiska genren och den
lilla operan. Man börjar tröttna vid
nervskakande långtrådiga musikdramers
oväsen. Man vill ha musik som
fäg-nar örat; man vill ha verklig
musikalisk njutning af en opera och de som
tillika vilja ha en »rolig» operaafton,
kunna af en god komisk opera lockas
till operasalongen från operett-teatern |
— och varietén.
––-**––-
Från Romas horizont,
IV.
Verdis »Don Carlos», Monteverdls
»Orféo».
20 april 1910.
Pietro Mascågni, denne Fortunas
förklarade gunstling, har ej heller i sin
egenskap af teaterledare svikits af
lyckan. Också kan han sannerligen
med Caesar utropa »veni, vidi, vici»
samt med stolthet blicka tillbaka å
»Costånzis» i dagarne af slutade stora
operasäsong, hvilken tack vare hans
makalösa energi och konstnärsentusiasm
i sin helhet torde kunna betecknas
såsom en af dess ej mindre finansiellt
än artistiskt mest lyckade. Samtliga
af honom dirigerade operaverk bilda
en snart sagdt oafbruten kedja af
triumfer för en anföraretalang, som
har en så underbar förmåga att skänka J
relief åt skönheterna i skiljda partitur,
alltifrån de wagnerianska intill de
moderna italienska mästarnes. Ej nnder,
att det framkallade allvarliga farhågor
för »stagionens» fortgång, då Mascågni
redan efter tredje programmet,
Leon-cavallos »Maiå», *) på grund af
tvistepunkter med den af »Stin-associationen»
disponerade teatern hotade att tvärt
desertera från sin post.
•) Se »Från Romas horizont», III i Sv.
Mktg. 1910. n:o 4.
Interpretationen har i regeln varit
förstklassig, i fråga om en
välgören-hetsföreställning af »Barberaren» rent
af oöfverträfflig, med sådana artister
som Ruffo Titta i titelpartiet, en af
den mångsidige konstnärens glansroller,
och Regina Pinkert, denna »bel canto »s
sannskyldiga drottning, hvilken eljest
efter sitt giftermål dragit sig tillbaka
från scenen, i Bosinas. En högst
angenäm öfverraskning bereddes den
romerska publiken genom den här hittills
obekante unge tenoren Umberto Macnez
alltigenom ypperlige Almaviva. För
öfrigt må af utmärkta framställningar
allenast framhållas Maria Farnetis Elsa
i Wagners »Lohengrin» och Iris i
Mascågnis liknämnda opera samt Emma
Carellis Margaréta-Hélena och den
förträfflige basisten Carl Walters Mefisto
i Boitos musikdrama. Säsongens utan
tvifvel mest betydande tilldragelser
utgjordes af återupptagandet af tvänne
i våra dagar framför allt på grund af
de ytterst vanskliga solopartierna sällan
uppförda mästerverk, Bellinis »Norma*,
hvars titelparti i Giannina Russ hade
en snart sagdt idealisk representant,
och Verdis »Don Carlos», för den
nuvarande generationen rent af en novitet,
enär detsamma sedan sin premiär i
Paris 1864, alltså närmast före »Aidas»,
blott undantagsvis gjort sin apparition
å scenen, ej i Roma på öfver tjugo
års tid.
En af sin genialiske mästares allra
yppersta skapelser, förråder »Don
Carlos» i fråga om den pompösa yttre
gestaltningen den vid tidpunkten för
sin tillkomst tongifvande Meyerbeers
inflytande, men dess anda är så mycket
mera äkta verdiansk, som »svanen från
Busseto» i Schillers af fosterlands
och frihetskärlek inspirerade sorgespel
funnit ett med sina egna känslor fullt
harmonierande stoff. Också öfverflödar
den väldiga operan — exekverandet af
dess fem akter tager bortåt lika många
timmar i anspråk, oaktadt baletterna
uteslutits — från början till slut af
melodiska skönheter, och de handlande
personerna erhålla genom Verdis musik
en synnerligen pregnant relief. Högst
står fjärde akten: Felipe II:a djupt
tragiska monolog samt hans scener
med storinkvisitorn och drottningen,
samt icke minst fängelsetablån, med den
ädle markis Posas patetiska död i sin
älskade infants armar.............. Öfver
hufvud taget har komponisten gifvit
de härligaste uttryck åt deras sällsynt
ideala vänskap! Med hänsyn till de
kolossala fordringar så beträffande
solister som kör, orkester och
uppsättning, ifrågavarande partitur ställer å
en detsamma fullt värdig tolkning,
hade protagonistens, Posas, Felipe II:s,
drottningens och hennes hofdam,
prinsessan Ébolis resp. roller näppeligen
kunnat falla i bättre händer än hrr
Ämedeo Bassi, Giuseppe de Luca och
Carl Walter samt damerna Russ och
Garibdldi. De båda förstnämnda
rem-placerades vid de sista föreställningarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
