Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 13 Maj 1910 - Från Romas horizont, IV. Verdis »Don Carlos», Monteverdis »Orféo». af Anteros - Följetong: En kvartett af Boccherini (forts. o. slut.; efter Elise Polko)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af ett par ännu på höjden af sin konst
stående artistveteraner, Francesco
Sig-norini och Giuseppe Kaschmann.
Säsongens båda senaste noviteter
gjorde visserligen ej »fiasko» i likhet
med Leoncavållos »Maiå» men
motsvarade ej de högt spända
förväntningar, man gjort sig särskildt i fråga
om »La festadel grano» (Skördefästen).
Redan den af den rikt begåfvade
diktaren Francesco Salvatdri författade och
i Mihino-musik förläggaren Sonzognos
librett-täflan med första priset belönade
texten till denna hade väckt
utomor-deutligt uppseende, ej allenast genom
sina betydande poetiska skönheter,
utan äfven och icke minst därföre att
operakompositören Guglielmi bestridt
den utvalde tonsättaren, don *) Giocondo
Fino rätten till densamma, en tvist,
hvilken till och med utmynnade i en
till den senares förmån afgjord
rättegång. Salvatöris poem, som uppstod
samtidigt med att d’Anniinzios »Figlia
di Jorio» gjorde sitt triumftåg Italien
rundt, är ett nationellt och folkligt
drama, uppenbarligen med nämnda
tragedi till förebild, hvars ideala
intentioner hafva till innebörd ett nytt lif,
förljufvadt af hoppet om en framtid
af frid och kärlek, hvilket emellertid
blir till en utopi på grund af kampen
mellan de menskliga lidelserna. Denna
storslagna vision finner näppeligen
tillfyllest genljud i partituret, som
ehuru ett betydande framsteg i den
redan genom sin af oss förut omtalade
andliga musikdram »Battista»
fördelaktigt dokumenterade maéstrons
produktion, med undantag för de
karaktär-och stämningsfulla religiösa körerna
verkar rätt monotont och färglöst, ja
alltigenom oscillerar mellan opera och
oratorium. Utförandet var det bästa
möjliga under ledning af Tidlio Serafin,
samme förträfflige unge kapellmästare,
hvilken nyligen för allra första gången
dirigerat verket i Tonno, och med
samma solister som därstädes, i de
båda förnämsta partierna den jemväl
helt unga österrikiska operesångerskau
Elsa Bland och den illustre tenoren
Edoärdo Garbin, en syperb representant
för dess sällsynt ädla hjälte.
Vida mer suggestivt verkar den
andra nyheten, Umberto Giordänos
en-aktsopera Mese Mariäno (Jungfru
Marias månad), en följd af sentimentala
episoder från barnasylen i en
fattig-hospis, »1’albergo dei poveri» i Nåpoli,
kalkerade på Salvature di Giåcomos
liknämnda dramatiska skizz. Själf
na-politan, lär den förre kännt sig
oemotståndligt fängslad af dessa i all sin
enkelhet så anslående scener från
folk-lifvet i sin födelsestad, hvarest en
ystert uppsluppen lifsglädje så ofta
tangerar den mest gripande tragik,
och har efter sitt senaste, ganska
svaga opus »Marcella» nu presterat
ett sitt renommé värdigt arbete, diskret
och delikat apteradt efter sitt ämne,
*) Titeln angifver enligt italiensk kutym,
utt dess bärare är katolsk prästman.
samt genom användning af äkta gamla
napolitanska folkmelodier lyckats deråt
förläna en saunt partenopeisk lokalfärg.
Pjesen hvars urpremiär för knappt en
månad sedan ägt rum i Palermo, torde
å »Costånzi» slagit ännu mera an tack
vare den verkligt geniala kreation
Emma Carelli, äfven hon barn af »la
bella Nåpoli», åstadkom af dess enda
mera betydande, men ock högst
tacksamma roll, den stackars »popolåna n»
Carméla, som för sent inträffar i
barnasylen för att återse sin gosse —
frukten af ett felsteg — enär han just
bortryckts af döden . . . Till den
na-politanska stämningen bidrog en
charmant dekoration med den härliga vyn
från fattighusets terass af golfen och
Vesuvius. Det var en särdeles lycklig
idé association af Mascågni att till
utfyllnad af detta säsongens sista
program välja sin Cavalleria Rusticåna
(»På Sicilien») som nu efter tjugo
ål-gjorde sin reapparition å samma scen,
där den allra först triumferat samt,
med Santiizzas och Turiddos partier
magnifikt återgifna af Luigia Garibaldi
och Edourdo Garbln, renderade den
förstnämnde en högentusiastisk
af-skedshyllning. Inom kort vidtager en
ny, populär opera-»stagiéne» med
förutvarande andre kapellmästaren Teofilo
de Angelis till »chef d orchestre’,
hvar-under förnämsta attraktionen tord«
komma att utgöras af större,
själfstän-diga balettkompositioner ... en branch,
som mera sällan är företrädd å »Costånzi».
Med mer eller mindre berömda,
italienska och utländska dirigenter såsom
finnen Georg Schneevoigt, ryssen Vdssili
Sufonoff och fransmannen Vincent d’Indy
fortgår »Augustéo-» — f. d. »Coréa»
— konserterna i regeln minst ett par
gånger i veckan såsom hittills, men
alltmera plats inrymmes åt det vokala
elementet. Sålunda har man fått
tillfälle här för första gången höra den
ypperliga koloratursångerskan Selma
Kurz samt några större körsällskap, i
främsta rummet den renommerade
»Kölner Sangverein» med en utmärkt
solist, Karlsruhe-primadonnan fru
Haf-gren-Waag. Under drottningens och
enkedrottningens egid gafs d. IX febr.
till förmån för offren af de senaste
öfversvämningarne i Frankrike en
glänsande konsert, organiserad af S.
Cecflia-akademien och en komité, som räknade
ett tjugotal furstinnor, och hertiginnor,
ra. fl. högaristokratiska damer.
Därvid presterades, förutom
orkesternummer, anförda af Schneevoigt,
Mascågni och den illustre musikveteranen
Ettore Pinelli, sång af Regina Pinkert,
Fernando de Lucia, Francesco Marcöni
och Emma Carelli, hvil ka båda
sistnämnda med akkompagnemangaf själfva
den framför allt i England så
utomordentligt guterade kompositören
föredrogo romanser af Påolo Tosti; Italiens
störste skådespelare Tommaso Salvini
deklammerade Alfieri och Schiller, en
annan artistveteran Giovänni Sgambdti
spelade sina egna piaDotonsättningar
och Sergio Barjånski, en ung, men
redan låugt hunnen rysk konstnär,
violoncel! Särdeles apropos
exekverades Gounods af sitt fosterlands
nederlag i 1X70 års krig inspirerade
»la-mentation» för sopran, kör och
orkester Gdllia, under ledning af »S.
Cecllia»-direktören StanislAo Falchi och med
Giannina Russ i solopariiet. Säsongens
just initierade sista konsertserie står i
bokstafven M:s »tecken», i det att
densamma har till »målsmän» ett så
framstående anförare triumvirat som
Metigelberg, Mahler och Masciigni.
Utgående från Milåno, har rn lurué
startats under ledning af den talang
fulle unge amatör-kapellmästaren grefve
Guido Visconti di Modréne for- att göra
Italiens förnämsta städer bekanta med
musiken till en af de allra första operor,
musikhistorien har att uppvisa,
nämligen »Orfeo» af »melodramats fader»
Claudio Monteverdi. Åhörandet af detta
i midten af denna månad för romerska
publiken i »Teåtro Argentina» )
presenterade, mer än 300-åriga, men
likväl evigt unga mästerverk, som trots
sin tids så enkla instrumentala resurser
utmärker sig för en äkta klassisk
skönhet, varen högtidligen intressant konst
njutning. Det diskreta värfvet att
re-konsti uera den numera ej existerande
orkestrationen hade anförtrotts åt f. d.
»Costånzi»-direktören och operakompo
nisten Giitcomo Oréftce. Bland de
utförande framstod den ofvannämnde
österrikiske barytonisten Kaschmann
genotn siu rent su7eräna tolkning af
den mytiske sångarfursten. Det är
förhoppniog om, att »Orfeo» jämte
andra af den äldre lyriska musikens
skatter kommer att representeras i siu
fullständiga sceniska gestalt under nästa
års utställningsfester.
Anteros.
’~T:
FÖLJETONG.
En kvartett af Boccherini.
(Forts. o. slut.)
De franska och italienska
kamraterna tycktes honom nu ej kunna
opartiskt bedöma hans verk. Få
förhand visste han huru i Baris
ett uppförande däraf skulle gestalta
sig, han tyckte sig redan höra alla
små älskvärda komplimanger och
fraser, hvarmed de skulle öfverhölja
honom. Under hans ledning och med-
*) Vid den för välgörande ändamål
gifna sista föreställningen å denna teater
af Shaksperes »Midsonunarnattsdröm med
Mendelssohns härliga musik hade man ånyo
det sällsynta tillfället att i ett balettsolo
beundra den charmanta ryska furstinnan
Abamelek-Lazarevs Demldoff, plastiskt
sköna dans.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
