Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 13. 17 September 1910
- Våra musikaliska reseintryck sommaren 1910, af Anteros
- Om sång och sångare, efter Jos. Lewinsky
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Samtidigt begynte i Münchens »K.
Residenz»- och »Prinzregent-Theater»
de under somrarne sedvanliga
Mozart-och Wagn er-festspelen, hvarvid
representerades den förres Titus, Figaros
bröllop, Enleveringen ur seraljen, Don
Juän, Cosi fan tutte, Baslien och
Basti-enne, den senares Tristan och
Isol-de, Nibelung-ringen, Mästersångarne,
äfvensom hans förstlingsopera Die
Feen. Att detta väl efter förebild af
Webers »Oberon» vid tjugu års ålder
skrifna, äkta féeri-stycke såsom
bayerske konnngens privattillhörighet ej får
gifvas annat än på Münchens
hof-teatrar, må emellertid anses för en
måttlig förlust; att iakttaga geuiets
första steg erbjuder ju ett
respekt-ingifvande intresse, men musiken
lem-nar en i ännu högre grad än sjelfva
dramat rätt oberörd, och äfven om
»lejonklon» alltemellanåt sticker fram,
spåras så pass många brister,
sär-skildt i de båda första akterna, att
man utan förebråelse för pietetlöshet
kunde korrigerat en del
barnsligheter, att ej säga fel i
instrumentationen. Hur förträffliga
interpretationerna af ifrågavarande festspel
i allmänhet äro, lemnade åtminstone
den af undert. bevistade föreställningen
af »Die Feen» åtskilligt att önska; så
sjöngs den stora »a capella»-kören rent
af öronpinande falskt, och pjesens
sagoprins, den temligen passerade
Berlin-tenoren Ernst Kraus, förr
en verkligt idealisk Lohengrin, men
numera rätt mycket erinrande om
Wagner på äldre dagar, råkade under sin
»Enizauberungs»-aria i en betänklig
andnöd Alldeles utmärkt på sin plats
var Maud Fay såsom fédrottningen,
och uppsättningen i det hela
»wunderschön».
* *
*
I Paris har »Stora operan» under
den döda säsongen gjort om möjligt
bättre recetter än föregående år med
sin gamla utnötta repertoar, hvaraf
särskildt Reyers af lika tomt som
braskande effektsökeri uppfyllda
Sigurd vid hvarje förnyadt åhörande
verkar alltmera ledsam, och dess
protagonist, att ej tala om Brynhilda, här
en vanlig teatardocka, är föga
fängslande i jemförelse med Wagners
härliga hjelteyngling Siegfried. De
förnämsta artisterna njuta naturligtvis
vid denna årstid sina ferier; i
titelpartiet debuterade hr Granal, en ej
oäfven, ny »tenor héroique» från
södra Frankrike. — — —
»Opéra-Comique» inledde d. 1
september sin säsong med den på
Stockholms operan snart motsedda graciösa
och spirituella musikkomedien Le
manage de Telemaque (Telemakos’ bröllop)
charmant återgifven af Fernand
Francell-Telemakos, Lucien
Fugére-Uly8ses samt fruarne Marguerite
Oarré-Helena och Mathieu
Lutz-Nausika.
Kompositören, Claude Terrasse,
har förut med Paris och Les travaux
d’Hercule lyckligt dokumenterat sig i
den »antika» lustspel-genren.*
Särdeles sevärd är »Olympias» nya,
glänsande balett Papilion d’or
(Guldfjäril) med musik af den produktive
tonsättaren Léopold Wenzel,
hva-rest den helt unge italienske dansören
Ettore Caorsi gaf prof på en
sällsynt vacker talang. I »Champs
Ely-sées»-varietén »Ambassadeurs» har den
största attraktionen utgjorts af den
utsökt eleganta »diseuren» Mayol, som
i dagarne startar egen »café-concert»,
och på hvars popularitet hans kolossala
gager lemna de mest talande bevis.
Till sist må anföras de splendida
konserterna i Dieppes »Casino»,
hvilka bland annat haft att uppvisa en
Beethoven-»festival» med symfonien
Vi »ut mineur» och en af den eminente
violinisten Jacques Thibaud spelad
»concert», samt en soaré, som till
»piéces de résistance» hade de
magnifika Wagner-sångarne från Paris’
»Opéra» Félia Litvinne och Ernest
van Dyck.
Anteros.
P. S. Såsom ett apropos till
sommarens Mozart-fester må signaleras ett
nyligen å Curtius’ förlag i Berlin
utkommet, högintressant arbete, Mozarts
Briefe, med inledning och
anmärkningar af d:r M. Weigel. Denna med
pietet utvalda samling af den geniale
musikerns bref gifver mera
fullständigt än en omfångsrik biografi den
mest trogna och intima bild af Mozart
i de skiljda epokerna af hans
lefnads-lopp, hvilket tidtals var en
sannskyldig »via dolorosa», alltifrån det
fjor-tonåriga underbarnets naiva epistlar
till systern från den italienska
konsertresan intill hans sista bref, hvars
föremål är hustrun, den älskade
»Stanz-erl», och där han till sist uttalar de
nästan profetiska orden; »Die Stunde
schlägt, lebe wohl, wir sehen uns
wie-I der!» Hvarje beundrare af den
odödlige Salzburg-mästaren skall återfinna
honom i dessa kärleksfulla och
åtminstone delvis så lefnadsfriska bref, med
den blandning af löjen och tårar, af
grazie och vemod, som omskimrar
namnet Mozart.
I sin fädernestad Ro ma afled d. 8
juli vid sextiotre års ålder basisten
Romåno Nannetti, en tyrisk artist,
hvilken för några decennier sedan var
så uppburen, att Boito för honom
komponerade titelpartiet i »Mefistéfele»
samt att benämningen »triumviråto
romåno» tilldelades honom
jemtetven-ne andra berömda sångare af romersk
* Telemakos —Odyssevs’ sons -5Jen liafva redan
behandlats i en del engelska, franska, italienska,
spanska, tyska och österrikiska operor äfvensom
Olieretter, hVarihland af Olnck 11750). Boieldieu (1806) och
iMercadante (1824).
extraktion, »il sovråno degli baritoni»
Antonio Cotogni, som d. 1 augusti
ingick i sitt åttionde lefnadsår, och den
åtskilligt yngre tenoren Francesco
Mar co ni.
Om sång och sångare.
(Efter Jos. Lewinsky.)
I ingen annan konst herskar en
sådan osäkerhet och okunnighet som i
den ädla sångkonsten. »Jag har’röst,
följaktligen kan jag sjunga», så tänker
den stora mängden af sånglysten
ungdom och af mogen ålder också, och
det gifves till och med lärare, som
rekommendera sina lärjungar att sjunga
»efter sin näbb . Ja, om det bara
vore näbben som gör sångaren! Huru
många elementer måste ej samverka
för att höja sången till konst. Att
till utöfning af denna konst hör röst
i främsta rummet, det är själfklart;
men en sådan kan vara helt svag, och
en samvetsgrann lärare får ej taga i
en sådan med hårdhandskarna.
Men hur måste sålunda en stämma
vara beskaffad för att kunna tyckas
duglig för den härliga sångkonsten?
Om en sånglysten ung man eller flicka
för utbildning af sin röst anmäler sig
hos en lärare, har han först och främst
att pröfva om den sökandes organism
motsvarar alla fysiska fordringar.
Redan den yttre företeelsen måste vara
bestämmande för lärarens dom. En med
kroppsliga brister behäftad är på
förhand utesluten från operabanans
beträdande. En puckelryggig Lohengrin
eller en haltande Elsa är naturligtvis
omöjlig för scenen. En
konsertsångerska af betydenhet, nämligen (Jarlotta
Patti, den berömda Adelinas syster,
hade det ena benet för kort och för
henne blef därför en operakarriär
omöjlig, trots hennes ofantliga
strupfärdig-het och en röst med fyra oktavers
omfång. För flertalet sjungade är
operan emellertid idealet. Denna är
ju också mest inbringande, och detta
ifråga såväl om guld som lager. Hur
j ofta har jag icke varit vittne till
operasvärmande Adams-söners och
Evadöttrars första prof inför ansedda stäm
bildare. Rätt många scener, vid hvilka
jag varit närvarande, voro ej utan sin
komiska sida.
I ett fall var det en ung
haudels-j expedit som kom till en sångmästare
och bad att han skulle pröfva hans
röst. Denne lät honom sjunga några
skalor och kom till det utslaget; »Ni
har ju alls ingen sångröst». — »Ja men
jag har en obetvinglig lust till de
bräder, som föreställa världen.» —
»Till bräderna?» svarade läraren
sarkastiskt, »nå blif då snickare.»
Den högsta prydnad för en tenor är,
som bekant, blygsamhetens dygd! Med
full öfvertygelse om att vara en blif-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 01:00:49 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1910/0102.html
