Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 16 Januari 1911 - Nuvarande operahusets första decennium (forts.) - Från Romas horizont. Léhars »Figlia del brigánte». Donizettis »Linda di Chamounix» etc., af Anteros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som gafs för 100:de gången d. 10 nov.
med ofvan nämnda rollfördelning. D.
9 uppfördes Massenets Xavarrésiskan,
senast gifven 1898. Operan
uppfördes här först i maj 1895 med
följande rollbesättning: Anita: frk.
Holm-strand; Araquil, Garrido, Remigio,
Ramon, Bustamente: hrr Ödmann,
Sel-lergren, Hansson, Lundmark,
Lejd-ström. Nu återgafs Anita af frk.
Walleni, mansrollerna af hrr
Menzin-sky, Sellergren, Svedelius, Schweback,
Oscår, efter samma ordningsföljd.
Till efterpjes gafs Mozarts lilla täcka
operett Bastien och Bastienne med frk.
Hesse och hr Malm i titelrollerna, hr
Stiebel som Colas. Operetten gafs först
— och senast — 1893 med fru Sterky,
hrr Max Strandberg och Brag. D. 15
nov. gafs »Valkyrian» med frk.
Edström första gången som Brynhilda och
dagen därpå utförde hr Oscar första
gången Amonasro i »Aida». D. 21
gjorde hr David Stockman sin första
debut på Kgl. teatern såsom Wilhelm
Meister i »Mignon», Denna populära
opera gafs då för 325:te gången och
hr Svedelius uppträdde första gången
som Lothario. Operan hade sin
premiär på Kgl. teatern i mars 1873 med
fru Moe och frk. Ida Basilier såsom
Mignon och Philine samt upplefde i
mars 1884 sin 100:de föreställning.
D. 23 uppträdde frk. Hesse första
gången som Mimi i »Boheme». D. 24
gafs 2:a symfonikonserten, hvarvid
utfördes: Berlioz: Symphonie phantas-
tique ; C. Frank: »Le chasseur maudit» ;
C. Debussy: »L’apres midi d un faune» ;
Saint Saens: »Le rouet d’ omphale»
och »Danse macabre». Berlioz’
symfoni gafs 1895 på en operans
symfoni-konsert och Saint-Saens’ orkesten erk
senast under komponistens ledning på
hans operakonserter 1897 i augusti.
D. 21) uppträdde hr Forsell som Eugen
Onegin. första gången efter sin under
sommaren iråkade sjukdom. D. 28
utförde hr Carl Lejdström som gäst
Wotan i »Valkyrian»,
December. D. 5 debuterade för första
gången Nanny Larsen såsom Agatha
och Hilma Mattson såsom Anna i
»Friskytten». D. 13 utförde hr
Forsell första gången Konungen i »Aida».
Som Elvira i »Don Juan» uppträdde
fru Bartels l:a gången den 19. D. 21
gafs Andr. Halléns »Valdemarsskatten»
till firande af komponistens 60 års-dag,
då frk. Larsen hade sin 2:a debut som
som Ava.
––-m–––-
Från Romas horizont.*
Léhars »Figlia del brigånte». —
Donizettis »Linda di Chamounix, etc.
20 dec. 1910.
Efter en icke minst i fråga om
»mise-en-scéne’n» briljant repris af Lecocqs
spirituella M.me Angots dotter bjöd »Co-
* Forts, af korresp. i n:o 18.
stånzi» på Franz Léhars för Italien nya
komiska opera La figlia del brigånte’’1*
(Röfvarens dotter). Den redan i alla
länder så uppburne kompositören, som
med sina operetter skördat ej allenast
lagrar utan ock en eller annan million,
var här redan högligen populär genom
sin »Védova allégra» (Glada enkan)
och »Conte di Lussembürgo» (Grefven
af Luxemburg), men då
wienervals-operettens nuvarande öfversteprest själf
infann sig här för att i egen hög
person dirigera sin senaste skapelse, tog
han formligen den romerska publiken
med storm. Enda missljudet i hans
triumf konstituerades af den här
ut-gifna, understundom hänsynslöst skarpa
musiktidningen »Orfeos» väl spydiga
samt i och för sig mindre lyckade
anmärkning efter hans afresa — måhända
dikterad af det gamla nationalhatet mot
Österrike — att denne medelmåttige
f. d. militärkapellmästare Bannerligen
ej är någon Verdi, fortjent att firas
med banketter, etc., och han gjorde
bäst i att skudda stoftet af sina fötter,
innan musikförläggaren Ricördi hunnit
stämma honom för hans plagiat. . .
En bearbetning af Edmond Abouts
fängslande roman »Le roi des
montag-nes», skulle libretton till Léhars
senaste verk utgjort en ypperlig
romantisk »opéra comique»-text, därest den
utmärkt sig för större organisk
helgjutenhet, och det är i sanning
förvånande, att en så talangfull »faiseur«
med sinne för den teatraliska effekten,
som den senare, gjort sig skyldig till
den oerhörda blundern att förbise, det
första aktens hiskliga längd —
närmare två timmar! — till och med i
en »opera seria» skulle verkat oerhördt
tröttande, må nu vara att densamma
tänkes ega rum under förloppet af ett
helt dygn . . . Pjesens handling är
förlagd till Grekland på 1850-talet,
och dess egentliga hufvudperson är den
jemväl af Byron besjungne
frihetshjälten Hadgi Stavros, prins af Parnes,
ett slags Fra Diåvolo, som efter krigets
slut slagit sig på att utplundra
fredliga vägfarande och särskildt turister
i Atens omgifningar. Han afgudar
dottern Sofia, hvilken absolut okunnig
om sin fars hedervärda födkrok i sitt
präktiga palats i den grekiska
hufvud-staden omgifver sig med en
kosmopolitisk societet. I den dit förlagda,
tem-ligen monotona prologen, hvarest ej
heller musiken, om än utmärkande sig
för smak och elegans, är vidare
remarkabel, resonneras hufvudsakligen om
Stavros’ bedrifter, och prinsessans
till-bedjare, en amerikansk korvettkapten,
håller vad om, att han skall bemäktiga
sig den fruktade missdådaren.
Då sällskapet vedervågar sig på en
bergsutflykt, blir emellertid resultatet,
att deltagarne samt och synnerligen
tillfångatagas af röfvarbandet.
Stavros upptändes nu af en häftig passion
för Sofias väninna, miss Mary Ann,
** Orginalets temligen intetsägande titel
är Dos Fürstenkind.
en nng, romantiskt anlagd Albions
dotter, och första akten, som bland
annat har att uppvisa ett synnerligen
dråpligt moment, i det att de till
röf-varnes fängslande utsända gendarmerna
helt gemytligt fraternisera med dessa,
slntas med att den förstnämnde
åter-gifver sina fångar friheten samt att
vid facklornas sken firas en
stämnings-fullnattlig fest, hvars kvintessens utgöres
af en balett med charmanta helleniska
originalmotiv. Bandithöfdingens
kär-leksidyll med den amerikanska »missen»
har behandlats verkligt »con amöre»,
och äfven om, jemte en och annan
efterklang från »Glada enkan»,
reminiscenserna företrädesvis från Léhars
italienska älsklingskomponist Pucclnis
»Boheme» samt till och med från
Wagner äro rätt påfallande, måste
likväl medgifvas, det hans
»assimilerings-förmåga» är så ypperlig, att man »nolens
volens» låter sig medryckas af så
charmanta nummer som Stavros
glödande romans, »missens» graciösa
kupletter och deras tre
»schwnng»-fulla duetter, samtliga utmynnande i
valsens ljufligt smäktande, ehuru väl
sötsliskiga kadenser. Operans »clou»
är dock det stora valsmotivet i andra
akten, där hela sällskapet, inbegripet
prinsen-röfvaren, sammanträffar ombord
å den amerikanske kaptenens korvett
och de båda älskande paren
naturligtvis ljckligt förenas.
För sin nya romerska »succés» har
Léhår i väsentlig mån att tacka det
på alla händer utmärkta utförandet
samt den i fråga om orientaliska
kostymer, vapen och andra attribut
utsökta uppsättningen äfvensom icke
minst dekorationerna, hvaraf isynerhet
första aktens med den härliga utsikten
öfver Akropolis och Salaminska
hafs-bukten i sina varierande belysningar
var af en rent förtrollande målerisk
effekt. — — Efter att jämväl gjort
romarne bekanta med Leo Falls
dråpliga satir af den amerikanska
snobbismen i Dollar prinsessan öfvergifver denna
förtjänstfulla operett-trupp i dagarne
»Costånzi», men allenast för att lemna j
rum åt en annan dylik, den
Marchetti-ska.
Från »Adriano» må framhållas den
i sin helhet värdiga tolkningen af
Verdis härliga Don Carlos, om ock
ej jämförlig med den af Mascagni i
våras dirigerade, under ledning af den
senares f. d. biträdande kapellmästare
Teöfilo de Angelis samt äfven här
med Francesco Signorini i
titelpartiet, hvarjemte drottningen
representerades af Adelie d’Albert,
markis Posa af Doménico
Viglione-Borghése; de båda baspartierna,
konungen och storinkvisitorn, hade i
Cotogni-eleverna Quinzi-Tapergi och
Argen ti ni särdeles erkännansvärda
framställare. — —
»Augustéo»-konserternas splendida fortsättning, under
Tüllio Serafin och Felix v.
Weingartner, har till fullo hållit, hvad
deras början utlofvade. Från Wiener
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
