Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 1 Februari 1911 - C. F. Lundquist (med porträtt) - Franz von Vecsey (med porträtt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var vid slutet af spelåret 1903 —
1904, då han, efter hvad vi vilja
minnas, där för sista gången såsom
engagerad uppträdde som Germont i »Den
vilseförda». På hösten gjorde han
sedan en konsertturné i Norrland och
d. 5 dec. hade ban på Operan sin
af-skedsrecett. Vid denna, som inleddes
med en konserlafdelning, uppträdde
han då som patriarken Jakob i »Josef
i Egypten», i hvilken opera han på
samma scen gjorde sin första debut
såsom Josef d. 8 juni 1869. Han hade
sålunda från denna räknadt i 35 år
tillhört vår kgl. lyriska scen. Vid
denna afskedsrecett blef den utmärkte
sångaren på det hjärtligaste och
rikligaste hyllad och fick mottaga ståtliga
lagerkransar genom operachefen Burén,
hofkapellmästaren Henneberg och
operasångaren Sellergren från operastyrelsen,
hofkapellet och kamraterna vid scenen.
Luudqvist företog sedan tillsammans
med sin mångåriga operakamrat fru
Carolina Östberg från 1 juni till
början af april en stor konsertturné i
södra och mellersta Sverige, äfven
sträckande sig till Kristiania, och
sedan ensam, med fröken Lysell, som
ackompanjatris, en »afskedsturné» från
23 sept. börjande i Gellivare och
fortsatt söderut inpå följande år. Han var
ännu stadd på densamma, då han fyllde
65 år, till hvilken bemärkelsedag man
öfver hela landet samlat bidrag till en
hedersgåfva af en penningsumma,
hvilken sålunda först efter födelsedagen
kunde till honom öfverlämnas.
Återkommen till Stockholm hade han d. 7
april en afskedskonserti Katarinakyrka,
äfven då biträdd af pianisten fröken
Lysell som ackompanjatris. Därmed
kan man väl anse hans offentliga
sångar-bana afslutad, fastän ban väl ännu
skulle kunna fägna oss med att
uppstämma »Du gamla, du fria»,
nationalsången, som hans härliga stämma med
det varmhjärtade föredraget kan sägas
ha väckt till nytt lif och nationell
betydelse.
Carl Fredrik Lundqvist, son af
en folkskollärare,föddesi Veinge socken,
Halland, d. 24 jan. 1841, genomgick
skolor i Halmstad och Göteborg, tog i
Upsala studentexamen 1860 och
kameralexamen 1862. Redan i Upsala gjorde
han sig bemärkt genom sin utmärkta
barvton och sin behagliga sång. Efter
afslutad nkademiekurs inskrefs han i
Förvaltningen af sjöärenden i
Stockholm, Lvarjämte han tjänstgjorde som
kanslist i ett par riksdagsutskott 1862
— 66 och äfven som sekreterare för
skarpskytteföreningen i hufvudstaden.
Det var i sistnämda egenskap, som
skarpskyttarnes d.v. sånganförare, Ang.
Söderman. 1 B(»4 fästade sig vid hans
röst och förmådde honom medverka i
operakören vid den berömde tyske
tenoren Tischatscheks gästspel här såsom
Rienzi 1866, ett gästspel som gjorde
så märkligt intryck på Lundqvist att
han beslöt egna sig åt den sceniska
sångarbanan, därtill uppmuntrad af
Fritz Arlberg, som en tid gaf honom
kostnadsfri undervisning i sång.
Visserligen hade han genom sin korpulens
en mindre fördelaklig teaterfigur, men
detta fick, vid sidan af en så praktfull
stämma, betraktas som en bisak, och
då han först visade sig på scenen hade
han dessutom där en kamrat som med
hänseendet till kroppshyddans storhet
öfverträffade honom, nämligen Carl
Johan Uddman, som icke var mindre
populär och ypperlig för det såsom
konstnär.
Efter att sålunda ha gjort sin
lärospån på scenen debuterade Lundqvist,
såsom ofvan sagts, 1869. Till en
början Kck han uppbära tenorpartier, till
dess han vid midten af 1870 talet
efterträdde Arlberg och Sandström inom
barytonfacket. Efter Josef blef hans
nästa roll Rienzi (1870), hvarefter följde
Styrmannens lilla parti i »Den flygande
holländaren» (1873) och Gustaf TTrsa
vid operainstitutionenslOO årsfest 1873.
Masaniello i »Den stumma» var hans
sista tenorparti.
Följande barytonpartier ha därefter
hört till hans repertoar på Kgl. teatern:
Telramund i »Lohengrin», Wilhelm
Teil, Wolfram i »Tannhäuser,» hvilken
roll han kreerade 1878, Björn i
»Vi-kingarne», Asthon i »Lucie» (1S79),
munken i »Marco Spada», Amonasro i
»Aida», Iiristiern i »Gustaf Vasa».
Simeon i »Joseph», Bazil i
»Barbera-ren», Germont i »Den vilseförda», där
han ständigt tjusat publiken med sin
känslofulla sång i romansen »Från
Provence du sköna jord». Vidare
Pe-traki i »Karpaternas ros» (1881),
Mos-sul i »Konung för en dag», Palmore i
»Cora och Alonzo», Ororist i »Norma»,
Pizarro i »Fidelio» (dessa 1882)
Gudmund i »Harald Viking» (1884),
Mi-keli i »Vattendragaren», Domingo i
»Paul och Virginie», Orsini i
»Rienzi» (1886). Buduto i »Diamantkorset»
måste för hans skull omskapas till
atlet i stället för lindansare, en roll,
som med Lundqvists figur skulle ha
förefallit något orimlig. Ytterligare
ha vi att nämna Hans Sachs i
»Mäs-tersångarne» (1887), Kejsaren i »Per
Svinaherde», Jakob i »Joseph»,
Talaren i »Trollflöjten», Härroparen i
»Lo-hengriu», Luna i »Trubaduren»,
Mathiesen i »Profeten», Carl V i »Ernani»,
Agamemnon i »Iphigenia i Aulis»,
Guvernören i »Don Juan», Ulf i »Den
bergtagna», Capulet i »Romeo och Julia»,
Tristan da Cunha i »Jessonda» (1891),
Soldaten i »Hugenotterna», Grefven af
Monterone i »Rigoletto», Ottokar i
»Friskytten» (1892) På senare tid af
honom kreerade roller äro Kilakanta i
»Lakmé» och Jago i Verdis »Othello»
samt Alfio i »På Sicilien» (alla 1890),
Mateo i »Granadas dotter» (1892),
Simeon i »Hexan» (1894), Peter i »Hans
och Greta» (1895), Falstaff i Verdis
opera med samma namn (1896), postil-
jonen John i »Syrsan vid härden (1897),
och Borgmästaren i » Valdemarsskatten»
(1899). Hr Lundqvist har äfven en
gång då Hellmer Strömberg var hes
1 öfvertagit Bartholos roll i »Figaros
bröllop» och sjöng Diegos parti vid
invigningen af vår nya kungliga
teater. Den sista nya roll hr Lundqvist
kreerat var Klaus Berger i Halléns
»Valborgsmässa» (1902). På senare
år ha flere af hans roller öfvertagits
af yngre barytonkrafter, Lejdström,
Wallgren, Forsell etc-, men ännu
vårterminen 1904 bibehöll han de endast
af honom utförda Mossul och Capulet,
Germont samt några andra partier.
Som Amonasro firade Lundqvist den
21 okr. 1893 25 års jubileum som
operasångare och firades nästan lika
högtidligt då, som vid sin recett den
30 jau. 1900, då han återgaf sin
glansroll Valentin i »Faust», och vid
af-skedsrecetten. Äfven en och annan
talroll, såsom Knut Algotson i
»Bröllop-pet på Ulfåsa»och brukspatron i
»Yärm-ländingarne», har Lundkvist haft att
utföra.
I utlandet har han såsom Masaniello
ett par gånger uppträdt i Aachen.
På konserter har hr Lundqvist ofta
låtit höra sig och därvid särskildt
utmärkt sig i föredraget af Aug.
Södermans ballader, såsom »Tannhäuser»,
»Kvarnruinen», » Värfningen» etc. Stort
uppseende har han väckt vid
Uppsala-sångarnes konserterande i utlandet
genom sin mäktiga, vackra stämma. Hr
Lundqvist har äfven gifvit eller
medverkat utom i hemlandet äfven vid
konserter i Norge, Danmark, Finland,
Tyskland, Belgien, England och Amerika,
hvilket sistnämnda land han besökte
1893.
Sedan 1890 är hr Lundqvist ledamot
af Musikaliska akademien.
Franz von Vecsey.
Det var på tre konserter i
Musikaliska akademien, d. (i, 8, 10 april
förra året som vi fingo göra första
bekantskapen med den unge redan
världsberömde violinvirtousen Franz
von Vecsey. Han har nu åter
kommit hit att konsertera, kvarför vi
meddelat hans porträtt.
Franz von Vecsey är född d. 23
mars 1893 i Budapest och väckte
redan som »underbarn» stort uppseende.
Vid 8 års ålder började han undervisas
i violiuspel af den utmärkte läraren
och komponisten Jenö Hubay i
fädernestaden och blef sedan från juni 1903
Joachims elev i Berlin, där han först
uppträdde offentligt i oktober sistnämda
år. Han har sedan företagit vidsträckta
konsertresor och öfverallt vunnit det
varmaste bifall för sitt tekniskt
mästerliga och sköna violinspel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
