Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 15 Februari 1911 - Musikbref från Moskwa af Ellen von Tideböhl - Musikbref från Edinburgh, af E. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ningen och tankerikdomen utöfva en
fängslande verkan på åhörarne vid
hans föredrag. Hans symfonier
»Poé-me divin» och »Die Exstase» äro
ton-skapelser af mäktig natur och hafva
till underlag tilosofiska schema. Hans
musikaliska intentioner kunna dock
endast de följa, hvilka förmå intränga
på djupet i hans verk. Med stort
intresse vänta vi på första uppförandet
af hans symfoni »Prometheus», hvilket
kommer att ske i mars, efter hvad
som tillkännagifvits. Ett nationellt
drag söker man förgäfves i lians verk.
Scriabine håller sig ofvan allt joidiskt,
hans fält är »extasen», den evigt
skapande auden, det rastlösa sträfvandet
mot höjden.
Ellen von Tidtböhl.
–––5N1
Musikbref från Edinburgh.
25 jan. 1911.
Annandag jul, som inte är helgdag
här såsom i Sverige, gafs den sjunde
af The Orchestral (’oncerts i The M:c
Ewau Hall, fylld af en intresserad
musikpublik. Men så var det också
en af dess favoriter som uppträdde,
näml. violinisten Fritz Kreisler,
hvilken nog är favorit hvarhelst han
uppträder med sin ypperliga violin och
sitt utsökta spel. Man blir nästan
bortskämd här med att höra alla dessa
olika virtuoser, och man vet knappt
hvilken man skall gifva företrädet, ty
hvar och en af dera är i sitt slsg
något »nou plus ultra». Han spelade
Mozarts Konsert för violin och
orkester n:o 4, D-dur. 1 s3-nneihet är den
vackra konsertens mellarsats, Andante
cantabile i A-dur, underbart skön.
Rondon i D-dur börjas med ett andante
(endast 14 takter), påminnande något
om en gammal Bellmans melodi.
Det varma bifallet blef mest
intensivt i konsertens andra afdelning, då
hr Kreisler solo, ackompagoerad af
m:r Scott Jupp, spelade med klassiskt
föredrag gamla mästares verk :
Andantino af Padre Martini; Chanson Louis
Kill et Pavane af Couperiu; Sicilienue
et Rigaudon af Francois Francoeur,
och vidare Caprice n:o 24 af Paganini;
Variations sur uue Thémn de Corelli
af Turtini. Naturligtvis gufs en encore,
en »bonne-bouehe» i samma stil.
Konserten inleddes med uvertyren
till »Genoveva» af Schumann. Efter
Mozart-konserten gafs »Spauish
Rhapsody» af Maurice Ravel (född 1875 i
Ciboure, Basses-P3’rénées, bor i Paris).
Det är en särdehs intressant
komposition i modern stil, påmiunande om
Richard Strauss, men det oaktadt
själf-ständigt, originelt spansk och — vac
ker. Rhapsodin innefattar f3’ra
afdel-ningar: Prélude å la nuit, Malnguena,
Habanera, Feria. Orkesterns utmärkta
spel gjorde naturligtvis sitt till att det
bizarra musikverket blef så lifligt
sente radt.
Konsertens a,, .a afdelning inleddes
med Schumanns S3’infoni n:o 1 i B-dur
(op. 28) »Vårsymfonien». Slutnumret,
»The harvest festival» ur operan
»Moloch» af Max Schillings, målande en
skördefest i det gamla Thule, utfördes
med mycken schwung af orkestern.
Den åttonde konserten gafs d. 9 jan.
Denua konsert var kanske den
gedignaste, och den började med »Concerto
Grosso» i D moll, n:o 10 af Handel
(Ouverture, Air Lento, tvpnne Allegron
i D-moll samt Allegro moderato i D-dur).
Detär en komposition, hvilken man, tack
vare orkesterns fina och klara
utförande, hela tiden åhörde med nästan
andaktsfull stämning.
Som raellaunummer gafs Symfoni
n:o 4 i E dur (romantiska) af Anton
Bruckner. Det digra verket
innefattar Allegro, Andante, Scherzo, Final,
och är något tröttande genom sina
lougörer, ehuru utmärkt väl spelad.
Konserten afslutades med »Marche
Militaire» af Schubert-Liszt.
Aftonens stora »clou» var den
utmärkte spanske violoncellisten Pablo
Casals. Han spelade Dvoräks konsert
för violoncell och orkester i B-moll
(op. 104) samt i andra afdelningen
Max Bi uchs vackra och stämningsfulla
»Kol Nidrei», ackompagnerad af orkes
tern. Som encore gaf han solo en
etude af Bach, hvari man fick beuudra
hans gedigna teknik. Det finnes intet
instrument, som så kan imitera den
mänskliga stämman, som violoncellen
och Pablo Casals spelar också utsökt
sångbart på sitt härliga instrument.
E ter att audlöst ha tyssnat till
konstnärens spel bröt bifallet löst, hvari
också hela orkestern instämde.
Den femte af The Classical Concerts
gafs i The music Hall lördagen den 21
januari som matine, och man fick på
denna konsert g ra en S3’nnerligen
in-treasaut bekantskap med det »unga»
Frankrike, som i första afdelningen
representerades af Paris-kvartetten (m:r
Villaurae, Morel, Macon, Feuillard)
samt kompositören Maurice Ravel,
hvilken framförde sin stråkkvartett
(Allegro moderato Tres doux, Assez vif
Tres rythmé, Trés lent, Vif et agité)
och ett stort antal af sina sånger.
På orkesterkonserten hade man förut
lärt känua hans glänsande Rhapsodie
Espagnol. Monsieur Ravel
ackkom-paguerade själf sina sånger och
madame Willaume-Lamber sjöng dem i
»par-lando»-8til efter uotblad, det senare
var väl nödvändigt till följd af
sångernas bizarra innehåll och tempo.
Ac-kompagnementet var enastående hvad
teknik angick, men så kunde han
också därigenom få fram ett särdeles
originellt, målande utti^ck till sångerna.
Monsieur Ravel är en liten svartmnskig
man, och när man ser honom får man
en aning om hvilken impretsionist han
månde vara. Han har grnndligt
studerat musik vid konservatoriet i Paris,
där ban år 1901 eröfrade le Grand
Prix de Rome, så att under den bizarra
ytan af haus kompositioner ligger ett
djupt underlag af goda konststudier.
Man skulle gärna velat höra hans
kompositioner i en mindre lokal (såsom
Vetenskapsakademiens hörsal), tv trots
den goda akustiken i The Music Hall
voro både stråkkvaitetten (komp. 1903
—1904) samt sångerna alldeles för
ömtåliga att exekveras i en sal som
rymmer 1,500 personer. — Det är
troligt att ifall m:r Ravel gjorde
Sverige en visit tillsammans med sitt
utmärkta artistsällskap, skulle nog hans
kompositioner mottagas med intresse
af Stockholms elitepublik. —- Monsieur
Maurice Dumesnil, en ung, särdeles
framstående pianist, spelade en rätt
anslående »pavane» af m:r Ravel.
Madame Willaume-Lamber,
personligen en liktig ögonfägnad, sjöng i
konsertens andra afdelning sånger af
César Franck: »Nocturne» (L. de
Four-caud), L ange et L’Eufant (Jean
Re-broul), »La Procession» (Ch. Brizeux).
Den 83riiuerligen anslående
konserten afslutades med César Francks
vackra pianokvintett (Molto moderato, quasi
lento; Allegro Lento con molto
senti-mento; Allegro non troppo, con fuoco)
där panostämman utfördes af m:r |
Dumesnil. Han spelade dessutom
»Pavane pouruninfantedefunte»(Ravel),
»Dans les dunes par un clair matin»
af Gabriel Dupont, »Troisiéme
Impromptu» af Gabriel Fauré, »Toccata»
af Saint Sacos samt som encore en
Rhapsodie af Liszt. Monsieur Ravels
sångkompositioner voro; »Le C3Tgne»,
»Le Grillon», »La Pintade», »Sainte»,
»Les grands vents d’outremer»,
»D’Anne jnuant de 1’Espinette»
(»Epi-gi am mes», Clement Marot 149(1 — 1544).
En framstående kritiker i »The
Scotsinan» har uttalat följande,
särdeles dräpande kritik angående monsieur
Ravels kompositioner och utförandet af
dem: »Om en skotsk sångerska och
skotska kammarmusikartister hade
exekverat Maurice Ravels kompositioner,
så hade hela auditoriet, lämnat Hallen
inom ett ögonblick». Den skotska
publiken liknar för öfrigt den svenska
uti att, när konserten nalkas sitt slut
troppa af mellan de olika
afdelningar-ua i slutnumret, ännu mera störande
för artisterna när en del af publiken
har plats på själfva estraden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
