Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 15 Mars 1911 - Otokar Sevcik. En violinpedagog (med porträtt), af Carl Nordberger - »Telemaks friarfärd». Comedie i 5 akter af Jules Lemaître och Maurice Donnay, öfversättning af Sven Nyblom. Musik af Claude Terasse. Textinnehåll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
de i honom hylla Jan Kubeliks lärare
och Kubeliks namn känner hvar
rännstensunge i Böhmen —de veta.
all han är en stor man. att han, är deras
enda nu lefvande landsman, som lockat
otaliga främlingar till studier i deras
land. och de veta, all de tjäna pengar
pä dessa främlingar, som naturligtvis
alla äro millionärer, da de ha rad alt
betala sina lektioner med (>0 kronor i
limmen !
Sevcik är en stor naturdyrkarc,
som dagligen, oafsedl väder och vind.
förelager sin långpromenad i del fria.
och Irots mången lärande olycka har
han bevarat sill väsen ungdomligt gladl
och fullt af sprudtlande humör. Utom
ovannämnda ög*nlidande plågades han
åratal af en svar halsåkomma, hvnrifran
han först för ö >,» ar sedan lx’friadcs af
den kände kirurgen och
Nobelpristagaren prof. Kocher i Bern
En modern människa är S. förvisso
ej; Bichard Wagners framträdande
kallar han den största lycka för
mänskligheten och den största olycka för
musiken och på Max Beger som en
tonkonstens nye Messias tror han ej.
,Mot sina elever är han enkel och
naturlig. ulan den pondus man kunde
vänta hos den världsberömde mannen,
inför hvilkens starka personlighet alla,
som komma i beröring med honom,
hysa den respektfullaste vördnad, och
bland dem, som med oförgätlig
tacksamhet höja sig för Otokar Sevcik som
mästare och människa, tecknar sig
Carl Nordberger.
__________________ü________
Telemaks friarfärd.
Comedie i 5 akter och 6 tablåer af
Jules Lemaitre och Maurice Donnay
öfversättning af Öven Nyblom. Musik
af Claude Terasse.
Textinnehåll.
Första akten. En plan utanför
Odys-sevs palats med utsikt åt hafvet med
klippig strand i bakgrunden.
Tillven-ster ingång till palatset. På en bänk
till höger sitter Penelope vid en
stickbåge. Odyssevs som träd t ut ur
palatset kommer i samspråk med den in
trädande svinvaktaren och underhåller
sig sedermera, då denne aflägsnat sig,
med sin gemål Penelope om nytt och
gammalt och båda komma öfverens om
att det nu kan vara tid på att söka
en maka åt sin son, den unge Telemak,
och ha på förslag den unga sköna
prinsessan Nausikaa, som väntas till
konungaparet Menelaus och Helena i
Sparta. De afiägsna sig och Telemak
inträder efter en misslyckad jakt och
yppar i en sång för
svinvaktaren-tro-tjänaren sin längtan efter att få egna
en ungmö sin kärlek. En bop folk
inträder med en stor kärfve, det är
skördefest och Odyssevs kallar fram sin
bof-skald Phemios att uppstämma ett kväde.
Denne, en öfver sin konst stolt skalde-
figur, sjunger nu till lyran men hans
sång tycks Odyssevs för allvarsam,
han kör ut skalden och uppstämmer
själf en muntrare visa, hvarvid kören
sjunger refrängen på verserna. När
sedan folket aflägsnat sig meddela sig
Odyssevs och Penelope med Telemak
om planerna för hans frieri, och han
mottager med förtju-ming föräldrarnas
beslut att skicka honom bort att fria
Det går så mycket lättare att företaga
en sådan resa, som ett sändebud från
konung Menelaus kommer med
inbjudning från honom och hans gemål till
Telemak att gästa deras hof och
medför skänker till Odyssevs och hans
gemål. Dessa gengälda dem med
presenter till det spartanska konungaparet,
ett svärd till Menelaus och från
Penelope en silfverglittrande slöja till
Helena. Telemak har gjort sig i
ordning till resan, men den, som man vet,
reselystne Odyssevs vill ej lämna
honom ensam utan beslutar följa med
trots protesterna af Penelope, som
misstänker att han ånyo skall taga sig en
tur på ett tiotal år. Odyssevs och
Telemak bege sig med sändebudet och
hans män ned till stranden och segla
iväg.
Andra akten. En praktfullt sal bos
konung Menelaus med pelare i fonden
och där bakom ett förhäuge. Konung
Menelus, en något skröplig gubbe, (i
likhet med Offenbachska operettens)
träder in och mottager budskap om att
Odyssevs och Telemak anländt Hans
sköna gemål Helena infinner sig också
och båda mottaga nu mycket vänligt
sina gäster, hvilka förära dem de
medförda presenterna, af hvilka Helena
finner sig mycket förtjust öfver den
skimrande slöjan. Telemak blir genast
betagen i den sköna drottningen.
Odyssevs uppstämmer under samtalet på
Menelaus’ begärau Phäakernas stridssång,
som han sägs kunna och som Menelaus
finner så treflig att lians hofskald, en
komisk figur, eftersändes för att lära sig
densamma. Han blir förtjust i sången
och instämmer i densamma. Helena
inträder med Telemak och sina tärnor, som
i bakgrunden sätta sig och arbeta med
sina sländor. Själf sätter hon sig ned
att nysta upp en garnhärfva: Telemak
får hålla den, knäfallande och betagen
i den sköna drottningen. Förhänget
faller. I nästa tablå fortsattes denna
scen. Tärnorna få afträda och Telemak
yttrar till Helena sin kärlek till henne,
som leende påminner den förälskade
ynglingen att han kommit dit för att
fria till den väntade prinsessan
Nausikaa. Emellertid skall Menelaus och
Helena fira sina gäster med ett
ståtligt gästabud. Små bord dukas fram
och nu inträder en hop hoffolk,
därjämte ock Alkinoos och Arete med
dottern Nausikaa, som föreställes för
Telemak, hvilken bemöter henne artigt
men tämligen kyligt. Vid de särskilda
borden, på hvilka serverats stora skålar
med apelsiner och andra frukter m. m.
placera sig nu kungligheterna. På ena
sidan vid ett bord Helena och Odyssevs
vid ett annat Menelaus och Nausikaa, på
andra sidan Alkinoos och Arete med
Telemak. Förhänget i fondendrages undan
och man ser en trädgård med en damm i
och en hop folk bakom denna, unga
flickor i lätta hvita dräkter hoppa fram
i salen och springa om hvurandra i
yster lek och dans kastande en stor
boll emellan sig. När de furstliga
personerna stigit upp från sina bord,springa
d> ram till dessa och börja en bollek
d apelsiner efter att ha plundrat
faten. Hofskalden har under festen
vid Alkinoos inträde dirigerat en kör
som uppstämmer den af Odyssevs lärda
sången.
Tredje akten. En präktig trädgård
till Menelaus palats. Midt på scenen
en bänk kring en cistern. Nausikaa
inträder sjungande om sin kärlek till
Telemak och sin sorg öfver hans köld
emot henne. Hon afläganar sig hvarpå
Alkinoos och Arete, samt äfven
Menelaus inträda, de förra högst upprörda
öfver Telemaks beteende, och hotande
att resa sin väg med den illa
behandlade dottern, aflägsnande sig i
vredesmod. Odyssevs inträder och låter
Menelaus förstå att han misstänker sonen
att ha blifvit kär i en annan, något som
den stackars Menelaus ej kan fatta. De
afiägsna sig då de höra att Telemak
kommer, för att spionera på honom och
den äfven inträdande Nausikaa.
Telemak visar sig alltjämt oberörd af
Nau-sikaas behag, hvilset förtiyter henne.
Sedan de helt kyligt skiljas å’, inträder
åter Telemak och får se HeleDa
inkomma. Han skyndar emot henne,
upprepade gånger förklararande sin kärlek till
henne. Hon afvisar leende den
älskogs-krauka ynglingen. Hon vill nu lefva i
lugn utan vidare äfventyr. Han
skyndar ut förtviflad, förklarande att han
ämnar kasta sig i floden Eurotas.
Helena skrattar åt honom; det finns inte
droppe vatten i Eurotas, förklarar hon.
Sorgsen inträder Nausikaa och förebrår
Helena att ha tagit Telemaks hjärta
från henne. Helena nekar att hon älskar
honom. Tvärtom vill bon hjälpa
Nausikaa att vinna Telemak och uppgör en
plan att hon skall låtsa enlevera sig af
denne, men i stället skall Nausikaa,
inhöljd i Helenas slöja följa med honom
på den bestämda sjöresan. Prinsessan
aflägsnar sig. Telemak inträder och
Helena säger att hon nu ångrat sig;
hon vill låta enlevera sig af honom men
han måste lofva att icke under resan
; tala ett enda ord med henne. Förtjust
- går han in därpå och de afiägsna sig.
Fjärde akten. Scenen föreställer en
strand vid Messinska viken mellan två
högresta klippor, nattligt dunkel är
rådande. I bakgrunden ser man
hafvet med svallande sjöar och af månen
belysta vågkammar. Vid sidan af
scenen står den i Helenas slöja höljda
Nausikaa med en följeslagarinna invid
en glödeld. Telemak besvärjer den
förmenta Helena att lyfta på slöjan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
