Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 15 Mars 1911 - »Telemaks friarfärd». Comedie i 5 akter af Jules Lemaître och Maurice Donnay, öfversättning af Sven Nyblom. Musik af Claude Terasse. Textinnehåll - Från Rivieran. Federico Carása. Hirchmanns »La danseuse de Tanágra» etc., af Anteros
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men hon springer undan. Telemak
följer henne och rycker till slnt af henne
slöjan, då han i stället till förtviflan
och förbittring finner Nausikaa framför
sig. I detsamma bryter ett häftigt
åskväder ut med täta blixtar och
dunder. Nausikaa faller ned till jorden, i
det berget öppnar sig och i en grotta
visar sig Minerva i stark belysning,
hotande Telemak. Denne faller nu
på knä vid Nausikaa, sökande
åter-väcka henne till lif. Han har nu fattat
kärlek till henne, och då hon vaknar till
lif sluter han henne i sin famn.
Sjömännen, som fört dem dit, kallas fram
och få befallning att föra honom och
hans trolofvade till Itaka, hvarefter
alla skynda ned till stranden.
Femte aklen. Samma plats som i
den första framför Odyssevs palats.
Odyssevs kommer åter från sin resa,
som till Penelopes belåtenhet ej räckt
så länge, hvarför han gladt välkomnas
af sin gemål, nu inträda också
Telemak och Nausikaa, som glädja dem
med att de nu blifvit ett par.
Små-ningon sumlas allt folket och äfven
Menelaus med Helena, Alkinoos med
Arete och lyckönska de unga tu. lTnga
tärnor inträda med bröllops faklorna.
Helena ställer sig midt på scenen vid
ett där placeradt altare, hvars eld hon
tänder med en fackla, det unga paret
knäfaller framför altaret och förenas
högtidligt under sång och jubel. —
Detta är hufvudsakliga innehållet af
komedi-operettens handling.
Från Rivieran.
Federico Caräsa. Hirchmanns >La
danseuse de Tanågra» etc.
Vi hafva denna gång att för Sv.
Musiktidnings läsare presentera ännu
en helt ung, men mer än synnerligen
lofvande spansk tenorist, som ej
allenast i fråga om sin charmanta
apparition på ett högst påfallande sätt
erinrar om den åtskilligt äldre, celebre
italienske sångaren Giuseppe Anselmi,
denne i alla hänseenden, speciellt på
grund af det mest deliciösa »mezza
voce »-föredrag, snart sagdt ideale
te-nor-»divo», hvilken den förre till och
med öfverträffar i mångsidighet, i det
han till sina glansroller jämväl kan
räki a Raoul i »Hugenotterna» samt
Lohengrin och Tannhäuser. Med sin
härliga, ännu helt fiiska och synnerligen
väl-klingande samt i bästa italienska skola
utbildade stämma och sin utomordentligt
fängslande dramatiska framställning
har Caräsa, som redan med stor
framgång låtit höra sig både i Europa och
Amerika, vid sitt första uppträdande
å »Casino» i Fire under förra hälften
af denna månad i »Pajazzon», »På
Sicilien», »Tosca» och »Boheme»,
hvar-est äfven Anselmi har några af sina
favoritpartier, rönt ett rent af
entusiastiskt bifall.
Nyssnämnda stads »Opéra» har
samtidigt presterat sin stora nyhet för
säsongen, Henri Hirchmanns lyriska
dram La danseuse de Tanågra. En
både dramatiskt och musikaliskt
ganska starkt kryddad anrättning, har
densamma haft en glänsande, men
sannolikt mera efemär »succés» hos denna
teaters kosmopolitiska publik, särskildt
i jämförelse med samma scens
novite-ter under de senaste två åren, hvaraf
Nougués likaledes ett klassiskt ämne
behandlande »Quo vadis» är
öfverläg-sen redan genom sitt storslaget
intressanta innehåll, äfvenså Duponts
ultramoderna »La glu» med en vida högre
grad af originalitet och dramatisk kraft.
Född i Paris 1873, har Hirchmann
redan hunnit med att komponera en
hel del, i främsta rummet sin öfver ett
tusental gåoger å »Varietés» därstädes
representerade »La petite bohéme»,
vidare arbeten för »Opéra-Comi((ue»
m. fl. teatrar, musik till åtskilliga
baletter, etc. etc.; f. n. håller han på att
afsluta partituret till Madame la
Ma-rcchale», hemtad från Sardous »M:me
Sans Ct’-Qe». Sceniskt i det hela ett
särdeles effektfullt verk, utgör »La
danseuse de Tanågra» en af den högst
produktive Faul Ferritr* författad, i
formellt hänseende tämligen bristfällig
dramatisering atFélicien Champsaurs
sensationella antika sedemålning »L’orgie
: latine«.
Pjesens hjälte och hjältinna äro ett
i ungt kärlekspar, Sepéos, höfding för
ett egyptiskt zigenarband, som vid
den-I sammas början slagit läger utanför
Romas murar, och hans trolofvade
Karysta, en till truppen hörande
italiensk danserska, men den egentliga
huf-vudpersonen är emellertid Messalina,
för hvars vällust och grymhet de till
sist falla offer. Förgäfves söka de
genom flykt undgå uppfyllelsen af
Se-péos’ gamla mors förutsägelse, att
Karysta skall dö efter att ha dansat
ytterligare tre gånger; deras olycksöde bringar
i deras väg den fatala romerska
kejsarinnan, hvilken begärligt fistundar
den mörkhyade ynglingen, liksom
hennes gunstling, den utsväfvande
romar-konsuln Silius, till hvarje pris vill äga
den fugra Karysta.
Om än ej vidare originell eller
melodiskt inspirerad, är Hirchmanns musik
från teknisk synpunkt synnerligen
briljant, af en präktig orkestral kolorit
och med en ypperlig behandling af
olika instrument, icke minst harpans
ljufva toner. Särskildt lyckade äro
ock de erotiska scenerna, hvarjämte vi
må framhålla Messalinas effektfulla
första entré, ackompaguerad af flöjter
och cymbaler.
Till framgången bidrog i väsentlig
mån det ypperliga utförandet, hvars
koryféer utgjordes af damerna Mariette
" Den franska adaptionen af »Trollflöjten»
härom året lär varit han» l2.’!:e libretto.
Mazarin, en syperb Messalina, och
Angele Pornot, en älsklig Karysta —
med sin trefaldiga dans ett äfven från
koregrafisk synpunkt krävande parti
samt tenoren David Devrics, en
magnifik Silius, den förstnämnda från Paris’
Stora opera, de båda senare från
»Opé-ra-Comique», icke förglömmande
orkestern under Maurice Dobbelacrs
samvetsgranna ledning. Uppsättningen var
utomordentligt lysande, och de fem
tablåernas vackra dekorationer
framkallade varma applåder.
Perfektionen af Monte Carlos opera
och klassiska konserter har blifvit snart
sagt proverbial. Till närvarande
säsongs förnämsta »succes’er* hör
Of/en-bachs »chef-d’oeuvre» Les contes
d Hoffmann (»H:s äfventyr»), I sin
af ett äkta romantiskt ämne
inspirerade, deliciöst romantiska »svanesång»
höjer sig löjets korade öfverstepräst
till en rent fantastisk drömvärld . . .
skada blott, att denna något rafflande
skapelse ej fullt kan fritagas från ett
visst, om ock raffineradt effektsökeri.
I titelrollen äfvensom sina tredubbla
uppgifter af Coppelius-Dapertutto
döddoktorn Mirakel och
Olympia-Giulietta-Antonia excellerade hrr Jlousseliere och
Danges samt frk. Marthe Rvgnier.
Sistnämnda redan å talscenen
renommera-de konstnärinna hade här sin andra
debut såsom sångerska och, med sitt
charmanta organ fullständigt behärskande
ett för det allra högsta registret
kom-poneradt, ytterst kinkigt koloraturparti,
inkarnerade hon med verkligt utsökt
delikatess Hoffmanns olika flammor.
En händelse, hvilken nästan ser ut
som en tanke, är det faktum, att Boitos
opera Mefistofele är ett i jordens
förnämsta spelhelvete synnerligen
gute-radt repertoarstycke. Faust och
Mar-gareta-Helena hade i italienske tenoren
Rindldo Grassi och amerikanska
sångerskan Edith de Lys utmärkta tolkar,
men hufvudet högre än sina
medspe-lande, ej allenast i bokstaflig
bemärkelse, var den väl oöfverträffiige ryske
basisten Fedor Chaliapin, en titaniskt
storslagen representant för det ondas
princip, isynnerhet i
Valpurgisnatt-sce-nen, där jämväl liksom i prologen med
tillhjälp af ljusbilder framkallade
andeuppenbarelser gåfvo en verkligt
underbar illusion.
Till förmån för italienska kolonien i
Monte Carlo har i år f. f. g.
därstädes, förträffligt återgifven i främsta
rummet af Lucienne Bréval, uppförts
Reyers präktiga lyriska dram Salambö,
för hvilken emellertid dess operascen
tyvärr är alltför inskränkt. — — En
stor konstDjutning var att vid den
senaste af de alltjämt af Leon Jilhin så
mästerligt dirigerade konserterna höra
den geniale polske violinvirtuosen
Bro-nislair Hubermann, särskildt på grund
af den sällsynta känsla, han vet att
iulägga i sitt tekniskt fulländade spel.
Anteros.
–––Hl–––-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
