Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. 1 April 1911 - Från Miláno och Génova. Cimarosas »Matrimónio segréto»; Pacinis »Saffo» etc. af Anteros - Musikbref från Edinburgh af E. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
splittra sin begåfning på ett alltför
stort antal uppgifter.
I själfva verket har af I’acfni
allenast hans lyriska tragedi Saffo
kunnat motstå tidens tand. I denna
opera, fullbordad på mindre än en månad
och gifven för första gången i Nåpoli
1840, har Salvadöre Cammaräno
behandlat ett under 19:de århundradets
förra hälft synnerligen guteradt åmne,:!
den famösa helleuiska skaldinnans för- j
tviflan öfver den sköne ynglingen
Fåons och den henne, såsom af
svartsjuka vorden tempelskänderska,
drabbande domen att från levkadiska
klippan störta sig i hafvet. Visserligen j
verkar »Saffo» här och där rätt matt,
samt är imitationen af Bellini till den
grad påfallande, att man på sina
ställen i stället för hjältinnan själf,
hennes rival Climéne och Fåon kan tro
sig höra Norma, Adalgisa och Pållion, I
men å andra sidan må vara tillfyllest !
anföra öfversteprästens första aria,
tärnornas kör och Climénes sång i andra
aktens början, hennes påföljande,
berömda och i fråga om intouationen
kolossalt svåra duett med Saffo, tredje
aktens något pletoriska, men högst
effektfulla andra scen samt det verkligt
sublima slutet med den sistnämndas
bröllopshvmn vid cittran till Climénes
ära och hennes sista afsked såsom prof
på den nobless, kraft och skönhet,
hvartill Pacinis genius är i stånd att
höja sig.
I titelpartiet formligen triumferade
den unga, både i yttre och inre
hänseende rikt begåfvade primadonnan
Eugénia Biirzio. I besittning af en
sällsynt härlig och ypperligt intonerad j
stämma, mäktig af såväl de kraftigaste
lidelseutbrott som den utsöktaste
delikatess, förstår hon måhända ej städse
att moderera sig, men det torde väl
snarare få anses för en förtjänst hos
en konstnärinna att helt hängifva sig j
åt sina resp. uppgifter, och med sin 1
senaste, Saffo, har hon dokumenterat
s’g såsom en första rangens lyriska
tragedienne. Barytonisten Giuseppe
Bellantoni var en i allo ypperlig öf- |
versteprest och den såsom Fåon
imposante tenoren Augåsto Scampi ni
föredrog vackert sin aria, men rösten har
ej vidare stor omfattning och hans
sång, ej mindre än hans spel, är
tämligen uttryckslös. Denna brist vidlåder
jämväl den i Climénes roll ännu
debuterande, med ett präktigt
organ utrustade Fanny Anilua. I
ledningen af »Saffo» har Tållio Seraf in
gifvit ett nytt prof på sitt nit och sin
förmåga. Orkestern spelade med all
den värme musiken kräfver samt
aldrig svikande säkerhet och finess.
Efter vanlighetan å »La Scala» gjorde
sig kören förtjänt af en »mention
ho-norable», och voro dekorationerna
särdeles magnifika.
;l Dess senaste exponent är Gounode
stora opera Sapho (1851,[omarbetad 188-P.
SVENSK MUSIKTIDNING.
A denna teater uppfördes samtidigt
de af uss förut omnämnda, splendidu
ryska baletterna Sheherezäde och
Cleopatra. Intrycket af den förra
skämdes emellertid af den från »Tusen och
en natt» hemtade, men groteskt barock
verkande handlingen. Mera effektiv
var onekligen trots sin ohygglighet
den senare, som skildrar, hur under
Egyptens lika sköna, som vällustiga
och grymma drottnings besök i ett
förfallet oas-tempel bågskytten Amun,
upptänd af glödande lidelse, ej kan
motstå att på spetsen af sin pil sända
henne sin kärleksförklaring, hur
Kleo-patra, som själf fattar behag till den
vackre gossen, hugnar honom med
»nåden» af . . . en älskogsnatt utan
morgondag! Härunder utbryter en vild,
allmän orgie, och när allt är öfver,
kredensar drottningen . egenhändigt
Amun giftbägaren.
Båda danspantominerna, hvilkas
orientaliska karaktär förhöjes af
suggestivt stämningsfull musik,
»Shehere-zådes» af Jlimsky-Korsakor, medan i
»Cleopatra» inlagts melodier af flera
bland z arrikets mest illustra
kompositörer, en Glitika, Glasunov, Mussorgsky
etc., exekverades briljant dels af
italienska artister, dels af dylika från de
kejserliga scenerna i Moskwa och Pe
tersburg. Särskildt må framhållas
Armins ypoerlige representant, ryske
premiärdansösen Georg Kiascht;
Ivleö-patra inkarnerades vid de första
före-ställningarne af hans ej mindre genom
sin fägring, än sin ytterst lätta
beklädnad remarkabla landsmaninna Ida
Rubinstein, desiguerad att inom kort i
Paris och Boma kreera titelpartiet i
d’Anniinzios-Debussys nja mysterium
»8. Sebastiano».
:U *
»Stagiöne n» å »Carlo Felice i
Gé-nova — hvilkan nyligen haft att
uppvisa en i allo högst briljant debut af
den redan i Sydamerika från
operascenen, men i Europa hittills nästan
endast från konserttribunen och
aristokratiens salonger för sin splendida
baryton välkände unge romerske ädlingen
Émanuéle Sarmievto såsom Alfonso i
Donizettis »La favorita» — har
häromdagen affclutats med dopet af en ny
»maestro», Giovanni Copello, hvars lika
grundliga som framgångsrika studier
utgöra en säker borgen för hans
beträdande af konstens ej mindre
törne-än rosenströdda bana. I TJna
partita a scacchi (Ett parti schack) bar
han nära på ordagrannt gifvit lyrisk
form åt Giuseppe Giacbsas liknämuda,
utsökta medeltidslegeud.
Ett för denna musikaliska komedi
icke minst remarkabelt drag är, att
personerna, för hvilka det är
betecknande, att de i textboken äro angifna
under rubriken »interlocutöri»,
erhållit en synnerligen karaktäristisk relief
genom wagnerianska ledmotiv, som
under handlingens gång varieras i olika
51
tonarter. En annan förtjänst hos
Co-pellos partitur, hvilket måhända i högre
grad än för melodisk ingifvelse
ut-märkes för den talang, hvarmed
dissonanser allt som,ofta8t äro använda, är
dess präktiga instrumentation. Under
duetten i den med en »fuga» af
förträfflig struktur inledda operans första
scen mellan Jolanda och hennes far,
den gamle ädlingen Renåto, återgifver
orkestern de förnämsta motiven.
Andra scenen initieras med martialiska
toner, förebådande grefve di
From-bönes och hans page Fernåndos
ankomst till de förstnämndas slott.
Gref-vens beskrifning af kampen mot
röf-varne, pagens stolta allokution till
Re-nato, vadet samt kärleksduetten mellan
Fernando och Jolånda förtjäna
framhållas såsom de nummer, hvilka i
främsta rummet bidrogo till operans
framgång.
Af uppträdande solister 4 — någon
kör förekommer ej — uppbar Margot
Kaftal med känsla och behag
hjältinnans roll, Juan Racentos har, efter sin
Siegfried, gjort en vacker, om än
något väl »moget» verkande kreation af
Fernåndos i det högre registret
särdeles ansträngande parti, och Cisare
Fonntchi gaf med sin lika fylliga som
kraftiga baryton ypperligt uttryck åt
Renatos nobla gubbgestalt.
An teros.
Musikbref från Edinburgh.
Den tjugufjärde saisonen af The
Orchestral Concerts är nu
tilländalu-pen och har lämnat ett särdeles
angenämt minne efter sig. De båda sista
konserterna voro vi likväl förhindrade
att bevista, ty ärkefienden —
Influenzen befallde: »stop at home». Det
var en stor förlust att nödgas försaka
dessa konserter, tv att döma af
programmen och den berömmande
kritiken måtte de hafva varit de bästa af
dem alla.
Hofkapellmästarc Michael Palling
från Bayreuth dirigerade den elfte
konserten, upptagande endast Wagner
och Beethoven på programmet.
Konsertens första afdelning inleddes med
»En Faust-Ouverture» därefter
»Sieg-fried-Idyll» samt sist »Prelude» ur
»Parsifal». Andra afdelningen,
Beethoven, börjades med »Leonora»
ouverturen N:o 2 och afslutades med
Pastoralsymfonien. Herr Michael Balling
skördade stort bifall som dirigent, men
så hade han äfven en god orkester
att vinna sin seger med.
Den sista af konserterna gafs
måndagen den (i:e februari och dirigerades
åter af orkesterns ungdomlige,
genialiske kapellmästare, monsieur
Mlynar-ski, som vid detta tillfälle framförde
sin »New Symphony» i F dur, spelad
för första gången i Edinburgh, och
* Jfr lindert:s senaste korrespondens.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
