Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 12 April 1911 - Från Romas horizont våren 1911. Verdis »Macbeth» etc., af C. von Platen (»Anteros»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
roll i det sbakspereska sorgspelet. Af
öfriga solister utmärkte sig särskildt
den jemväl helt unge, med en sy^perb
stämma utrustade basisten Gåudio
Man-meto i Bancos korta, men vigtiga parti,
desslikes kör, balett och orkester —
den sistnämnda bestående af »Augu
stéos* eminenta kapellister — under
Luigi Mancinellis öfverlägsna ledning.
I fråga om den i allmänhet
erkännans-värda uppsättningen, skulle man kunna
anmärka, att de så pittoreska, äkta
skotska »highlands»-dräkterna ljrste
med sin frånvaro, att häxklyftan var
temligen stelt anordnad, samt att
belysningen som oftast verkade alltför
rnatt.
* .-i=
I likhet med Verdis »Falstaff»
daterar sig Donizettis deliciösi
opera-buffa Don Pasquåle, hvilken bildade
andra programmet, från hans ålders
höst (1843), och såsom bevis på den
underbara lätthet, hvarmed han
producerade sina lekande och charmanta
melodier, kan anföras, att han för
partiturets komponerande ej behöfde mer
än elfva dagar. Tyvärr utmä’ker sig
den från en redan existerande libretto
af Donizetti sjelf bearbetade ti xtboken
trots sin »rococo-kostym» —
handlingen är förlagd till Roma på 1700 talet
— för sin ofinhet, att ej säga
grof-kornighet, ty såsom en dylik måste
man väl dock betrakta hjeltinnans, den
unga och täcka, men ytterst maliciösa
änkan Norinas beteende mot den rike
gamle don Posquåle, hvilken hon,
efter att med honom ingått ett på falskt
äktenskapskontrakt baseradt giftermål,
ej ens tvekar att örfila för att
genomföra sin i förening med hans spjuver
till läkare, d >ktor Malatesta uppgjorda
komplott att, i det hon spelar »hus
kors», få den förre till att cedera
hennes hard och en dryg hemgift åt sin
systerson Ernésto. Sin naturell
lik-mätigt. inrymmer Donizetti också i denna
opera en ej oväsentlig plats åt det
sentimentala elementet, hufvudsakligen
representeradt af den sistnämnde,
Norinas älskogsinäktande riddare, hvars
utsökta serenad äfvensom, af komiska
nnmmer, duetten mellan protagonisten
och doktor Malatesta samt tjänstfolkets
spirituella kör i sista akten speciellt
äro värda att framhållas.
»Don Pasquåles» rent af
mönster-giltiga utförande å »Costånzi» måste
betecknas såsom en sällsynt
konstnjutning med i titelpartiet den illustre
österrikisk-italienske artistveterauen
Giuseppe Knschnann samt tenoren
Fernando Car på-Ernesto, barytonisten
Giuseppe de L«cn-Malatesta och, för första
gången å denna scen, »La
Scala»-publikens idol, Rosiva Slörchio Norina.
I Roma hittills allenast känd för sina
splendida prestationer inom den stora
operans sfer, senast af markis Posa i
Verd s »Don Carlos» samt i egenskap
af konsertsångare såsom en ideal tolk
af Monteverdes »Orféo» *) och Kristus i
Perdsis sköna oratorium La risureziöne
dt Lazaro (Lazarus’j uppståndelse),2)
har förstnämnde, alltjemt på höjden af
sin konst stående batytonsångare med
sin humoristiskt gemytlige Don
Pa-squåle uppenbarat en verkligt
proteus-artad talang.
Den tredje i ordningen af
ifrågavarande mönsterföreställningar utgjorde
, Guglielmo Teil. Rossinis
»chef-d’oeu-vre» på musikdramats område, ett af
äkta italienska melodier uppfyldt, på
samma gång som sceniskt effektfullt
verk, hvilket konstituerar en
fosterlands-, ej mindre än en
faderskärlekens apoteos. I besittning af alla yttre
och inre förutsättningar för titelpartiet,
en ståtlig gestalt, en syperb plastik
och mimik samt en sjmnerligen sonor
och dramatiskt expressiv stämma, att
ej tala om hans utomordentliga
intelligens och rolluppfattning, reinkarnerar
Mattia Battistini med både kraft och
känsla den ädle schweiziske
national-hjelten. Också tog han publiken rent
af med storm genom sin gripande
tolkning af tredje aktens härliga ariöso:
»Resta immobile» (Stå stilla), då han,
sjelf i djupaste själsångest före
skjut-profvet uppmanar sin son att vara utan
fruktan, Såsom Arnold, hvilken å
»Co-stånzi» på sin tid i den celebre Francesco
Tamägno ägde en fenomal framställare,
debuterade den unge, med en voluminös
och särskildt i fråga om höjdtonerna
remarkabel stämmautrustaderyske tenoren
Sergio Zamco; förvirrad af rampfeber kom
emellertid vid premiären till den grad han
af sig under duetten med prinsessan
Matilde, briljant sjungen af Giannina
Gerri-Russ, att andra akten för honom
blef ett totalt fiasko. Redan rid andra
föreställningen öfvertogs rollen af dess
senaste innehafvare å samma scen, den
präktige franske hjältetenoren Marius
Gilion. För resten var utförandet, med
G Audio Mansneto-Walter Fürst, etc.,
fortjent af de varmaste loford, icke
minst den alltjämt af Luigi Mandnelli
genialt dirigerade orkestern samt
kören, i »Teil» af största betydenhet.
Liksom i föregående operor förhöjdes
äfveu här totalintrycket af en
splendid »mise en-scene».
Jämte nästföljande
föreställning,hvar-rst Bellinis ljufva sångmö var
representerad af ett hans chef d oeuvre»,
La sonnåmbula (»Sömngångerskan»)
kunna säsongens första representationer
’) Jämför underhs föregående
korrespondenser till Sv. Musiktidning.
J) Under maéstrons personliga anförande
på nyåret i »Augustéo», hvarest efter
säsongens början i * Costånzi« musiken tills
vidare tystnat på grund af kapellisternas
funktioner i nämnda teaters orkester.
sägas utgöra en apoteos af italienska
operans storhetstid. Särskildt i
jämförelse med Rossinis hela femton år
äldre »Barbiere» måste emellertid
med-gifvas, att hvad som snart sagdt
uteslutande förlänar »evig ungdom» åt
den nu åttioåriga melodramen är dess
måDgfald af verkligt inspirerade,
kär-leksmäktande melodier, och att det
kräfdes det under Luigi Mancinellis3)
mästerliga ledning så förträffliga
utförandet för att göra något så när
dräglig den af rent »puritansk»
enkelhet utmärkta orkestrationen och Feltre
Romanis i sin rustika naivitet skäligen
enformiga librett. Dess idylliska
scener erhöllo sålunda i högsta måtto lif,
färg och poesi; framför allt strålade
de båda härliga »concertåti finåli» med
Aminas deliciösa »D’un pensiero, d un
accento» i första akten samt bönen
»Gran Dio, non mirar il mio pianto»
och hennes å »Costånzi» på ett
oöfver-träffligt gripande sätt tolkade romans:
»Ah non eredere» i andra akten4, nu i
sin fulla glans.
I hufvudpartierna firade Rosina
Stdr-chio och Giuseppe Ansehni en stor och
välförtjänt triumf. Med sitt
högdramatiska temperament och sin ypperligt
modulerade stämma, mäktig af de mest
känslo- och själfulla accenter,
dokumenterade sig den förra såsom en i allo
värdig efterföljerska af Aminas
berömdaste representanter Ginditta Pasta,
Adeltna Pafti, Biauca Donådio och Maria
Barrientns. Anselmi, hvilken såsom den
älskogskranke, af svartsjukans kval
förtärde bondgossen Elvino — en
Giovanni Batiista Rubhis, och i våra dagar,
af Alessåndro Bovris »cavalli di
battå-glia» — nu för allra första gången
gjorde sin apparition å en romersk
scen, bekräftade efter öfvervinnandet
af de första ögonblickens rampfeber
sitt renommé af en den mest utsökte
lyriska tenor-»divo» och särskildt en
perfekt tolk af sin musikaliskt så
tacksamma, men för öfrigt rätt stereotypa
roll, i det ej allenast hans delikata
sångföredrag utan älven och icke minst
hans charmanta dramatiska
framställning verkade absolut bedårande.
Beträffande uppsättningen må anmälkas,
dels att Carambas drägter smakade väl
mycket af operett, i hvilken konstait
denne famöse kostymtecknare har sin
»force», dels af de pittoreska Schweiz- * 4 * 6
•) Det torde ega sitt intresse att erfara
den venerable konstnärsveteranens
uppfattning angående Bellini, hvars Puritåni* han
anser röja sådana förtjänster i fråga om
form, harmonisering och instrumentation,
att denne, därest han fått lefva.
otvifvel-aktigt skulle blifvit en den italienska
operans Wagner.
4) «La sonnåmbula» är härstädes efter
de olika tablåerna indelad i ej mindre än
fyra akter.
6) Förklarligt inför denna teaters lysande
abonnemangs-publik och i främsta rummet
Italiens älskliga unga drottning, vid sin
ankomst hälsad af orkestern med
»Savoia»-marschen samt föremål för en den
varmaste hyllning.... det var just kvällen före
femtionde årsdagen af landets
enhetsför-klaring.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
