Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 12 Maj 1911 - Från scenen och konsertsalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kungl. teaterns sista nyhet »Boris
Godutiow» hade, såsom i vårt förra
nummer nämndes, sin premiär d. 20
april och i detta redogjordes ock för
textens innehåll efter klaverutdraget.
Vrid uppförandet här hade ett par
uteslutningar i handlingen företagits
nämligen i 3:e aktens andra tablå Ma
rinas framträdande i parken med
sina gäster innan hennes möte med
Dimitri och i sista aktens sista tablå
bojarernas session med sekreteraren.
Dekorationen i tredje aktens andra tablå
visade här icke en trädgård utan en
skogliknande park utanför trappan som
leder upp till slottet i Sandomir.
Premiären gafs, såsom under denna
säsong varit fallet med en sådan, på
abonuemangsafton och för fylld salong,
i närvaro af kronprinsparet samt hertig
Carl med gemål. Efter de flesta
tablåer följde flere inropningar, bifallet
var emellertid ej synneiligen lifligt.
Föreställningen började kl. 7 och slutade
öfver kl. 11. Likväl gick det raskt
med dekorationsförändringai na och
uppehållet mellan de 9 tablåerna var kort.
Af de utförande framstodo i första
rummet hr Wallgren som zaren, hr
Stockman som Dimitri, fru (Haussen
som Marina, hrr Svedelius såsom
krö-nikeskrif varen-munken och hr Stiebel
såsom tiggarmunken Warlam. Fröken
Hörndahl utförde zarens unga son Fedor
behagligt och lifligt men med något
tunn och späd röst. För öfrigt skötte
alla väl sina partier och körerna
klingade vackert med god precision och
lifligt spel af de talrika folkhoparna.
»Boris Godunow» är icke som
programmet angifver ett »musikdrama» i
egentlig mening och efter nutida
uppfattning af titeln, därtill äro de många
tablåerna allt för löst fogade
tillsammans; också har operan ursprungligen
titeln »folkskådespel», hvartill ock de
många folkkörerna berättigade.
Operan eger ej någon synnerligt utpräglad
originell melodibildniog om än här och
där vackra melodiska strofer
förekomma och orkestreringen är, förklarligt
nog hos det nära fyrtiåriga verket,
mera enkel och stillsam än hos vår
tids musikdramer. Det oaktadt
framträder, såsom man kan vänta af
Mous-sorgski, en något kärf realism här och
där i verket. De’- äldre operastilens
form är ej heller försmådd såsom man
finner af ej blott körerna utan äfven
verkliga arior, såsom Boris’ monolog i
andra akten, Marinas och Dimitris i
den tredje. Vidare må af musiken
påpekas inledningskören på klostergården
i gammal rysk liturgisk stil, Pimens
och Gregoris sång i första aktens
första tablå, den druckne Warlams
burleska sång med ackompanjemang af
skrällande orkester och bastrumma i
aktens andra tablå, Fedors och ammans
lekduett i andra akten, där gossens
sång om »papegojan» är rätt
intetsägande och väl knnde uteslutas,
likasom en del af folkkören i fjärde aktens
början, där folket hånar den fångne
bojaren, om än kören i och för sig
är kraftig och karaktäristisk. Duetten
mellan Marina och Dimitri i den
mån-skensbelysta slottsparken är ock ett af
operans bästa nummer och slutar med
en praktfull stegring. Dekorationerna
af Torolf Jansson äro stil- och
praktfulla, likaså dräkterna, hvarjämte
folkdräkterna äfven äro naturtrogna och
färgvexlande. Regien är berömvärd
och kapellmästare Voghera ledde med
tydligt intresse det hela. Han och
regissören blefvo också jämte operans
hufvudpersoner inropade efter dennas
slut; de senare förut flera gånger.
Den 30 april gafs på Operan en
matiné af »Skådebanan» med en kon
sertafdelning, åtföljd af »Regementets
dotter», en föreställning, som vår
musikreferent ej blef satt i tillfälle att
bevista. D. 3 maj skedde en repris
af »Trubaduren», Verdis gamla
populära opera, som uppfördes här 2 nov.
1909 med hr Herold som gäst i
Man-ricos parti och senast i febr. förra året
med fruar Oscår, Claussen och frk.
Hulting i de kvinnliga hufvudrollerna,
hrr Nyblom, Oscår, Söderman i de
manliga. Utom fru Claussen-Azucena,
och hr Ericson i Ruiz’ lilla parti, voro
nu rollinnebafvarne nya i
hufvudpar-tierna, såsom of van synes. Fröken
Linnander, som hittills framträdt med
större uppgifter såsom Aida, Margareta
och Julia, hade nu fått sig tilldelad
Leonoras, särskildt ifråga om koloratur
fordrande parti, och med sin vackra,
särskildt i höjden utmärkta röst
åter-gaf hon det ganska tillfredställande.
Med mera vunnen scenvana kommer
hon säkerligen att med mera abandon
och fri dramatisk framställning lösa
sina uppgifter. Herr Herou var en i
allo förträfflig grefve Luna, som utan
oskön forcering återgaf rollens
passionerade momenter. Herr Kirchner sjöng j
första gången Manrico och på tyska.
Lyckad var hans dramatiska
framställ-n’mg men den vokala var litet ojämn
och strettan i 3:e akten kom ej till
sin fulla rätt, kanske betoende på
indisposition. 1 första rummet stod fru
Claussen med sin öfverträffliga
Azucena. Hr Svedelius återgaf Fernando.
Samtliga hufvudpersonerna blefvo ofta
hyllade med inropningar och den lifliga
balletten vann också stort erkännande.
Hr Voghera dirigerade.
Konsevlrevy. Operan har under
senare hälften af april haft att bjuda
på två symfonikonserter, den ordinarie
5:e 16 april på Påskdager., då, som
vanligt, konsert gafs till förmån för
Kgl. Hofkapellets pensionsinrättning;
den ena »extra», d. 29 april med
anledning af »Svenska veckans» början.
Båda hade svenska program.
Påskdagens inleddes med Alfvéns l:a
symfoni, F-moll, op. 7, första gången
uppförd på en Operans symfonimatiné 1897,
ett omväxlingsrikt verk, som röjer
liflig fantasi och talangfull behandling
af orkestern. På detta nummer följde
en konsertuveHyr af Adolf Wiklund,
under tonsättarens egen ledning. Denna
uppfördes första gången af
Konsertföreningen i okt. 1904 och väckte då
uppmärksamhet såsom ett första
orkesterverk af den förut som piano- och
såDgkomponist bekante tonsättaren,
hvilken med detsamma gjorde en rätt
lofvande debut. Tredje numret å
programmet utgjordes af Halléns »Svensk
Rhapsodi», n;o 2 öfver bekanta
folkvisor, särdeles talangfullt och
musikaliskt underhållande instrumenterade och
varierade. De två sånger med
orkester af Har. Fryklöf (den enas text
af Sven Lidman, den andras af Harald
Johnsson), hvilka sedan följde, sjöngos
af fru Claussen med större talang, än
komponisten i dem visat, beträffande
välljudande musikalisk tolkning i
sångstämma och instrumentation. Ett
när-besläktadt verk följde i Ture
Rangströms »Ett midsommarstycke», också
ett midsommars-tycke, af dimmig natur
i enformig mollton utan annan
midsommarsstämning än ett par göktoner
i styckets slut. Sista numret
utgjordes af »Singoalla»-suiten för orkester
af den bekante kontrabasisten E.
Stanék i hofkapéllet, som själf anförde
sitt verk, ett orkestralt debutverk,
första gången uppfördt af
Konsertföreningen i jan. 1910. Dess fyra
nummer benämnas; 1. Erland; 2. Fru
Helena; 3. Främlingen från Egypti
land; 4. Singoalla; n:o 3, motsvarande
ett scherzo, är i vildt kraftig
zigenarstil, de öfriga mera af en stilla
melodiskt underhållande karaktär.
HrJär-nefelt ledde orkestern. Alfvén, Hallén
och Stanék skördade lejonparten af de
talrika åhörarnas bifall.
Extra-kon-serten hade till inledning D. Fallströms
patriotiska dikt »Varer svenske!» med
kraft deklamerad af hr De Wahl.
Kon-sertafdelningen började med Franz
Berwalds »Symfonie seriuse»,
efterföljd af Halléns »En sommarsaga»,
symfonisk dikt af poetiskt
stämnings-rikt innehåll. Därpå följde sånger,
vackert och talangfullt återgifna af
hr Herou. Den första af sångerna,
»Den afundsvärde» af Heidenstam,
hade till tonsättare hr K. Wohlfahrt
och verkade mera sökt än anslående;
skönt intryck gjorde »Värfningen» af
Aug. Söderman, hvarom ock åhörarnes
lifliga bifall vittnade. Hofkapellm.
Järnefelt ackompanjerade denna
välbekanta, rörande vackra sång på
flygeln. Fjärde numret: W.
Stenham-mars förspel till 4:e akten af »Tirfing»
är ej lämpligt som fristående
konsertstycke, om ej som kontrast till Alfvéns
»Midsommarvaka», som afslutade
konserten.
Symfonikonserten i Gustaf
Vasa-kyr-kan af Svenska Musikerförbundet gafs
Långfredagen d. 14 april inför talrika
åhörare. En orkester af 50 man
leddes af hofkapellm. Järnefelt, vid orgeln
assisterade dir. Otto Olsson och en
första rangens solist hade vunnits i
fru Resse-Lilienberg. Programmet
upptog Schuberts symfoni-torso, H-moll,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
