Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 2 September 1911 - Johan Svendsen † (med porträtt) - Georges Beer † (med porträtt), af F. H.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I sitt elfte år skref han sina första
violinkompositioner, hvilka efterföljdes
af saker för orkester, marscher och
dansar, som gjorde lycka. Den liflige
gossen hade emellertid fått smak för
militärlifvet, och vid 15 års ålder
inträdde han som värfvad soldat i
jägarekåren. Musiken lockade dock ännu \
mer, hvarför han anställdes som
regementsmusiker och drog som sådan
omkring med sin violin, spelande än i
teaterorkestrar, än på
danstillställningar o. s. v. Hedan han mer och mer
förkofrat sig i violinspelet och
förskaffat sig en repertoar, begaf han sig,
21 år gammal, ut på konsertreeor,
först till Sverige sedan till Nord
Tyskland, vinnande god framgång. Under
sina vandringar kom han till Lübeck,
och skulle gärna ha velat stanna i
Tyskland för att utbilda sitt
konstnärskap, men hans ekonomiska ställning
var så klen, att han ej såg någon
utväg därtill. Då gjorde han
bekantskap med den gamle människovänlige
konsul Leche, som lämnade honom
hjälp och lyckades förskaffa honom ett
rikligt stipendium under flere år af
konung Carl XV, hufvudsakligen för
hans utbildning i violinspelning.
Svendsen visade sig tacksam för detta
understöd genom komponerandet af en
sorgmarsch vid konungens död. Ett
nervlidande i handen nödgade
emellertid Svendsen att lägga undan violinen,
och han begaf sig då för musikstudier
till Leip/.ig. Dit hade han före sig
sändt bl. a. en »Caprice för orkester»,
som väckte konservatorielärarnes
uppmärksamhet, och då Svendsen 1863
gjorde sitt intåg i Leip/.ig, var han
redan ganska hemmastadd i
instrumentationens svåra konst. Hvad han nu
behöfde var att sätta sig fullt in i den
orkestrala tekniken, misikteori samt
kompositionskonst och fick nu till
lärare Hauptmann, David, Richter och
Reinecke. Hans talang och personliga
älskvärdhet gjorde honom snart till
favorit både hos lärare och
studiekamrater. Svendsen lämnade
konservatoriet 1867; gjorde däiefter en resatiil
Danmark, Eäröarne och Island samt
återkom på hösten till Norge, där han
gaf två stora konserter och vann
mycket erkännande. Emot julen begaf
han sig åter till Leipzig, men hågen
dref honom till Paris, dit han reste
1868. Som musiker verkade han här
dels i orkestern vid de s. k
»Coneerts-Musard», dels vid Odéon teatern, Af
sin vän Saint-Saeas blef han
introducerad hos baron Erlanger, hvarigenom
han fick tillfälle att göra många
intressanta bekantskaper inom
konstvärlden cch hade äfven en god vän
i sin landsman, dåvarande
legationssekreteraren Fr. Due, som blef hans
elev i kompositionsläia. Det var just
då Kristina Nilssons och Pattis glans
period, Faure dominerade på Stora
operan och Pasdeloups konserter stodo
i högsta Hor. Mycket komponerade
han ej vid denna tid, från hvilken
hans förnämsta verk är
violinkonserten i A-dur, op. (i.
Vid fransk-tyska krigets utbrott
lämnade han Paris 1870 på
uppmaning från Leipzig, där det erbjöds
honom att leda Euterpe konserterna,
hvilka emelleitid till följd af kriget
blefvo inställda. I ersättning fick han
under säsongen 1870—71 i
Gewandhaus själf dirigera sjn D dur-symfoni,
som mottogs med stoit bifall. I
Leipzig blef han förlofvad med en
amerikanska, hvarför han 1871 begaf sig
till Amerika, där de giffe sig. På
hösten återvände han till Leipzig och
blef nu efter krigets slut dirigent för
Euterpe-konserterna under ett år.
Sommaren därpå slog sig Svendsen ned i
Bayreuth där han fick tillfälle att
dagligen umgås med Richard Wagner,
med hvars kompositioner och idéer
han då fick göra grundlig bekantskap.
Hösten därpå återvände han till
fädernestaden, där han med glädje
mottogs af musikens vänner och
tillsammans med Grieg 1872—77
upprätthöll det högre musiklifvet, då under
Griegs auspicier Kristiania
»Musikförening» s iftades, hvars konserter han
dirigerade omväxlande med Grieg.
Under denna tid verkade Svendsen äfven
såsom lärare i musikteori,
ensemblespel m. m Ar 1877 begaf han sig
åter ut i världen, fcrst till Leipzig,
sedan i ill Rom, där han tillbragte vin
tern, och vidare till London och Paris,
men enligt löfte återvände han 1880
till Kristiania, där han återtog sin
verksamhet som Musikföreningens
dirigent, hvilken befattning han innehade
till dess han 1883, som sagdt, blef
kallad till hofkapellmästare i
Köpenhamn. Där dirigerade han också
hvarje vinter 3 »Filharmoniska»
konserter. Svendsen var ock en utmärkt
dirigent, såsom han visat oss vid sina
konserter här. På den stora musik
festen vid utställningen här 1807
utfördes hans D dur-symfoni under hans egen
ledning. På en af de mindre
konserterna spelades då ock hans
stråk-kvintett op. 5 af Neruda-kvaitetten.
Följande år ledde han flera af sina
orkesterverk vid musikfesten i Bergen
sommaren 1898. Svendsen hade i
Norge erhållit komponistgage, hvilket
dock indrogs, hvarefter han på
enskild väg af vänner och gynnare
erhöll motsvarande summa. Såsom icke
dansk undersåte kunde han ej få
pension, men riksdagen beviljade honom
dock ett årligt understöd af 3000
kronor.
Svendsens kompositioner äro mera
snillrika och framstående än talrika.
I tryck ha utkommit följande: 2
Strälekt artet ter (op. 1 och 20), Manskörer
(op. 2), Stråkoktelt (op. 3), 2
Symfonier (D-dur, op. 4 och B dur, op. 15),
Stråk kvintett (op. 5), Violinkonsert (op.
6), Violoncellkonsert (op. 7),
Orkesterinledning till Björnsons »Sigurd Slembe»
(op. 8), t Karneval i Paris» för
orkester (op. 9), Sorgmarsch öfver kon.
<’arl XV (op. 10), »Zorahayda»,
orkesterlegend (op. 11), Festpolonäs för
orkester (op. 12), Kröningsmarsch för
kon. Oscar II (op. 13), »Kordisk
karneval» för orkester (op. 14),
Humoristisk marsch (op. 16), -i norska
Rhapsodien (op. 17, 19, 21, 22), Uvertyr
till »Romeo och Julia» (op. 18), 2
häften sånger (op. 23, 24), Violinromans
G dur med orkester (op. 26). Därtill
komma bearbetningar af svenska,
norska och isländska folkvisor för
stråkorkester samt orkesterarrangement af
pianokompositioner af Bach, Schubert
och Schumann, Ole Buils
»Sætergjen-tens söndag» för stråkorkester samt
Abendklänge för manskör.
Vi nämnde här ofvan att en stor
del af Svendsens kompositioner äro
utförda hos oss. Så erinra vi oss att
Aug. Meissners kapell på
symfonikon-serterna spelade hans D dur-symfoni
1873, år 1875 kröningsmarsch och
inledning till »Sigurd Slembe», 1876
violinkonsertallegro, 1878 Isländska
melodier och Rhapsodi N:r 2, 1881
B dur-S3-mfonien. K. hofkapellet
utförde 1881 lians Rhapsodi N:r 3,
Heck-man och hofkapellister 1875 hans
stråk kvartett, A moll. 1883 i maj
dirigerade Svendsen två konserter på
Operan, då han lät höra sina håda
8}Tmfonier, »Zorahayda», svenska och
norska folkvisor för stråkorkester,
»Kröningsmarsch» och norska
Rhap-sodierna N:r 2 och 3. Svendsen
dirigerade senast operakonserter här med
egna kompositioner 1902.
––m–––-
Georges Beer.
t
Grundläggaren af denna tidning, f. d.
musikhandlaren Georges Beer, afled
här den 29 sistl. juli, till följd af en
svår, operation kräfvande, halsåkomma.
Inom musikvärlden är namnet Beer
ej obekant. Det var ursprungliga
namnet på den tonsättare, som med
tillägg af släktnamnet Meyer trädde
fram såsom den berömde tonsättaren
och operakomponisten Giacomo (Jacob)
Meyerbeer. I Stockholms hofkapell
verkade 1822—34 J. A. F. Beer,
violinist och konsertmästare, född i
Hamburg, och som sedan hade sin
verksamhet i Petersburg, samt dennes son
Cesar, hvilken tjänstgjorde som
violoncellist 1857—58 i Stockholms
hofkapell.
Georges Wilhelm Beer föddes i
Stockholm den 27 juni 1854, son af
grosshandlaren G. A. Beer och hans maka,
f. Bergström. Fadern var god pianist
och i hans hus gjordes mycket musik
af artister och fiamstående förmågor.
Sonen Georges ägnade sig också åt
pianospelet, som han studerade för
Ivar Hallström, J. van Boom samt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
