Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 15 September 1911 - Underhållningsmusik - Puccini och hans förnämsta operor. En studie af G. Göhler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tande för hans konstnärliga sträfvan.
Men då nu författaren till denna
kritik ej hade ringaste afsikt att göra
komponistens konstnärliga sträfvan
lägre än resultatet deraf visade, utan
endast hade för ögonen att gifva sina
läsare den möjligast, klara föreställning
om musikens beskaffenhet, kan det väl
vara på tiden att förtydliga begreppet
underhållningsmusik. Till en början
må här fastställas, att en kritiker i sin
anmälan har att bedöma icke
konstnärens sträfvan, utan hans verk. Dessa
båda saker täcka ej hvarandra ej en
gång hos de allra största konstnärer.
Det är visserligen saunt, att
konstens högsta mål är att höja oss öfver
den gripbara världen; såsom jordiska
varelser hafva likväl till och med
örnarna bland konstnärerna nödigt att
då och då beröra jorden; de kunna ej
evigt sväfva i luften, de måste
emellanåt afstå från fågelperspektivet. Har
icke sålunda en af de största örnarne,
Goethe, förstått att lämpa sin konst
äfven för det jordiska.
Men hela olyckan är att i nyaste
tiden det underhållande i konsten
kommit i misskredit, och att allt skall
vara betydande och ha mycket att
säga. Särskildt i musiken försöka nu
dagligen knappt utkläckta sparfvar att
flyga som örnar. Men äfven de som
veikligen förmå något, tyckas ej
vidare vara lyckliga, om man ej genast
erkänner dem som titaner; att man
sägor dem ha skrifvit något allmän
fattligt och behagligt anse de nästan
som en förolämpning. Hellre sluta de
sig såsom oförstådda och misskända
till den stora trotsbrigaden. Att de
på detta sätt icke blott gå förlorade
för konsten utan äfven skada
densamma — nämligen genom sitt exempel
som lätt lockar det svaga och
osjälf-ständiga in på samma ofruktbara
terräng — det begripa de icke. Och
likväl kunde de arbeta friskt på att
bereda sig själfva och andra lycka och
välsignelse.
Storvulenhetsbegäret bland våra
yngre konstnärer är kanske den
ödesdig-raste företeelsen i den moderna
musikvärlden. Med en äregirighet, hvars
berättigande de vanligen försumma att
påvisa, blicka de med förakt ned på
de menlösa, som alls icke vilja flyga
högre, än deras vingar bära, och ej
göra krampaktiga ansträngningar att
med otillräckliga krafter stiga i
höjden utan äro nöjda om de kunna
åstadkomma en i bästa mening
underhållande musik. Denna allt mer
tilltagande ringa uppskattning af musik som
»endast’ vill vara underhållande är
icke blott skuld till att vi finna så
många titan-krymplingar bland
komponisterna, utan ännu mer till att den
underhållningsmusik, som nu ännu
skrifves, allt mera energiskt tvingar
sig ned till slangdängmusik. Likasom
i samhället motsatsen mellan rik och
fattig tyckes bli allt mera skarp, så
förekommer i tonernas rike snart nog
endast den högsta och djupaste,
omöjligast transcendentala musik eller den
som vill gälla såsom sådan, eller och
såsom deras motsats de djärfvaste och
plattaste trivialiteter hvilka kunna
betraktas som en omoralisk tonlek. Det
mänskliga bpgäret efter en för örat
behaglig musik är medfödd, men den
förslappande åtrån efter öronfägnad
utan tillstymmelse till snille eller
själfullhet är det som drifver vår publik
i armarna på den musikaliska
simpelhetens dämon.
Den som skänker oss ädel
underhållningsmusik är en välgörare för hela
den musikaliska världen. Den är oss
aldrig mera nödvändig än just nu, då
den musikaliska produktionen antagit
sådana jättelika dimensioner, då
fram-ställaren af högre musik mer och mer
tager publikens andliga medverkan i
anspråk och då å andra sidan tillfälle
till degenerering, så att säga, lurar i
hvarje gatuhörn. Därför må man
förhjälpa unga komponister till att styra
rätta kursen, så att de ändtligen kunna
visa hvar ett fält för beröinlig
verksamhet står dem till buds. Men en
verklig underhållningsmusik får ej
vara en blott och bart rutinerad
ka-pellmästarmusik utan anderik och äfven
sluta sig till en modernare riktning.
Underhållningsmusik» får ej vara ett
skymford utan ett sådant, som har
betydelsen af en utmärkelse.
––-SÜ–––
Puccini och hans
förnämsta operor.
lin studie af G. Göhler.
Wagners verk utveckla på scenen
alldeles samma egenskaper som
till-stadt. italienarue att vinna ett
varaktigt fotfäste på densamma, nämligen
handlingens och musikens spelbarhet.
Den trivala satsen; »man måsle vara
född för teatern», predikas, så
förefaller det, åter en gång. Mendelssohn,
Schumann, Rrahms och Bruckner
voro det icke, och all högaktning för
Brahms och Bruckner hade kommit
till korta om det gällt att ställa upp
sceniska arbeten af dem gentemot
italienarne. Förhåller det sig
afse-värdt annorlunda med Hugo Wolf?
Med Schillings? Vi kunna
naturligtvis fordra att den sceniska verksam
heten präglas af en viss konstnärlig
betydenhet. Men denna betydenhet
kan stå att finna på ett helt annat
håll än hos Wagner. Just en
jämförelse med honom måste man helt och
hållet undvika, om man vill vara
rättvis mot den konst de nyare
italienska operorna i sin art representera.
Och äfven på musikscenen ges det ju
mer än ett sätt att bli salig.
Lefva med i någonting, medan man
skådar och lyssnar, det vill
teaterbesökarn. Den primitivaste fröjdar sig
åt det torftigaste stycke, om han blott
får se brokiga bilder i en så rik
utstyrsel sim möjligt. Men också den
anspråksfullaste vill se och höra.
Tänka abstrakt — det kan han göra
hemma för sig själf.
Ett stycke lif, så klart och
sannolikt, så naturligt och äkta, så
spännande och betvingande som möjligt:
det är kärnan i allt scendugligt, det
största såväl som det ytligaste. Ett
stycke lif utan typisk allmänbetydelse,
endast ett stycke intresseväckande lif,
utan hvarje tendens, utan hvarje
tankedjup, men lif fullt och åskådligt:
detta utgör äfven grundvalen för
Puc-cinis »Boheme», »Tosca» och
»Butterfly». I Boheme två älskande par,
parisiskt konstnärslif och gaturörel.se,
kärlek och död; »Tosca» ett stycke
politisk roman, förräderi, öfvervåld,
brutalitet med Roms skönhet som
bakgrund, i »Madame Butterfly»
tragedin. som rör sig kring en japarska,
som en amerikansk marinofficer köper
till hustru och senare förskjuter. Alla
tre styckena skickligt byggda, knappa,
utan öfverflödiga utsmyckningar, n ed
utomordentliga aktslut, späunaude
situationer, naturligt lagda för scenen.
Och musiken därtill italienskt
varmblodig, praktfullt klingande,
sångstämmor och orkester lika förträffligt
behandlade, full nf välljud, full af
känsla, med åtskilligt musikaliskt
pikanteri, här och där ett grand afsiktligt
bi/.arr och väl något maniererad.
Alltigenom: äkta scenmusik.
»Boheme» är väl det bästa af de
tre verken. Redan i anläggningen.
De fyra scenernas häpnadsväckande
knapphet, den skarpa
karakteriseringen och kontrasteringen af
hufvudfigurerna, de så olikartade scenernas
utpräglade stämning, situationernas
natuilighet, allt gör textboken till en
af operalitteraturens bästa. Just för
att det hela är bara bilder. Musikens
företräde är att den träffar textens
stil, att den icke undertrycker dessa
tätt ftamkastade scener, icke vill vara
större än uppslaget. Om man vant
sig med ett par bizarrerier, skrifna
mera som sport än af konstnärligt
nödtvång, kvarstår en varaktig känsla
af varm, förnummen musik, tydligt
framvisande den italienska typen i
rytmernas smidighet och de melodiska
linjernas svingning. Vid sidan af
instrumentationens elegans kan
ledningen af sångpartierna icke nog
berömmas. Vid uppföranden af Boheme
erfar man på det lifligaste att den
mänskliga stämman dock förblir det
skönaste instrumentet och att
operamusiken är sjungen musik. Och det
är helt visst icke orätt att viljelöst
gifva sig hän åt de intryck dessa i
varmaste toner utströmmande
förnimmelser af lif och kärlek måste göra
på hvarje af naturlig känsla förmögen
människa. Det hänförande, i denna
musik kan icke diskuteras bort med
några som helst teorier, och glädjen
öfver såugens sköna linjer har rätt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
