Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 2 Oktober 1911 - Emil Jacques-Dalcroze (med porträtt) - Melodramen och Humperdincks »Königskinder», efter A. Ingman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bruckner till lärare samt därefter
studerade tonkonst för Leo Delibes i
Paris. Ar 1892 blef han lärare i
musikteori vid konservatoriet i Geneve samt
sysselsatte sig med komposition.
Såsom sådan väckte han stort bifall
genom sina barn- och folksånger med
tysk och fransk text. Vidare har han
komponerat ett oratorium för blandad
kör och orkester, Au sitlcle nouveau, ett
körverk La veilles, treaktsoperan Janie
(Genéve 1894), en Violinkonsert,
operorna Sancho Panza och Onkel dazumal
(»Bonhomme jadis»), pianosaker och
en samling Chansons romandes et
enfanlines (1898). Vid kantonen Vaud s
(Waadt) hundraårsjubileum som
schweizisk kanton 1903 fick han af
dess styrelse följande förtroendefulla
uppmaning: »Skaffa oss ett verk, som
skildrar folket i Vaud, sådant det förr
var och som det nu är, hvilket
besjunger vår sköna natur, våra seder
och bruk, vår nationalkaraktär, våra
dygder och svagheter, i hvilket vi
känna igen oss och man känner igen oss,
en »hymne triomphal», sjungen af hela
landet, som återskallar öfver berg och
dal och förhärligar vår frihet».
Dal-croze skref ett poéme muscial, som han
kallade sitt verk, och det uppfördes i
det fria den 4—(i juli med en
utförande personal af 2500 personer inför
en åhörarskara af 20,000 personer,
som egnade det lyckade verket
entusiastiskt bifall. Af de fem akterna
skildrade den första vinodlingen
under gud Bachus hägn, de öfriga
landet under Savoyens herravälde, en
bild från reformationstiden, den
franska reformationen och slutligen »Lalpe
libre» med balett af alpblommor etc.
— Sålunda ett verkligt storslaget verk,
folkmessigt, melodiskt och harmoniskt
fängslande.
På senare år har prof. Dalcroze
eg-nat sig helt åt den verksamhet som
nu gjort honom berömd. Vi viija till
slut i denna korta biografiska teckning
nämna att han sedan tio år är gift
med Nina Faliero (f. 1878 i Neapel)
en sångerska som med stor framgåDg
konserterat bl. a. i Paris, London,
Wien och flera tyska hufvudstäder.
t—>
Melodramen
och Humperdincks »Königskin
der».
Hvarhälst man talar om melodramen
såsom konstgren, höja sig tusen röster
emot den. »Den är hvarken det ena
eller det andra» heter det. Dock, vi
skulle icke fördöma den, förrän vi
hört hvad den är, återgifven af
kost-närer, som behärska den helt eller så
att säga stå öfver det hela
Jean Jacques Rousseau var, såsom
kändt, den förste, som uti sin dikt
»Pygmalion» begagnade sig af förbin-
delsen af deklamation med musik,
då en alldeles ny konstform. Denna,
»Pygmalion», med musik af Horace
Coignet utkom i tidskriften »Mercure
de France» omkr. år 1770 och
uppfördes fem år senare, 1775, i
Comédie Fran<;aise». I Rousseaus fotspår
trädde den tscheckiske musikern, Georg
Benda, med melodramerna »Ariadne»,
»Medea» etc. Senare anslöt sig
Mozart till denna form, då han skref
operan »Zaida» där han i stället för
recitativ använde melodramatiska satser.
Också Beethoven har i Fidelio och
Egmont bevisat, att han fattat
betydelsen af deklamationens förhållande
till musiken. Weber, Lindpaintner,
Rob. Schumann och andra följde i
dessa mästares spår. Bland de
modernaste finna vi: Rich. Strauss »(Enoch
Arden)», Zdenko Fibich, Gustav
Mahler m. fl., dock har knappt någon af
dessa ernått det konstnärliga resultat
som Humperdinck i iKönigskinder*,
detta underbart sköna verk, som han
nu omarbetat till opera.
Då de3sa »Königskinder» nu för
andra gången komma på repertoaren,
dyker minnet upp af den första
föreställningen såsom melodram i Dresden j
i nov. 1899. Verkan var oförgätlig
intrycksfull.
Det var s gan berättad af Ernst |
liosmer med musik af Engelbert
Hum-perdinek som då med Agnes Sorma
såsom Gänsemagd — gick öfver tiljan.
»Ein deutsches Märchen» kallade för- |
fattaren sitt verk, dock, det är iDgen
saga i vanlig bemärkelse, utan hällre
ett fantastiskt drama, ett snillefoster,
som berusar genom sin djupa, ehuru
sjuka poesi. Med genialt öfverseende
af alla former, all följdriktighet och
all sauningsenlighet, hafva skalden )
och musikern slutit sig tillsammans
för att måla såsom dem lyster att
måla. Hvem vill lägga band på
deras fantasi? »Dit de vilja, dit bär
vingen». Låt oss följa med för att
hänföras af det fantastiskt färgrika
sa-goskimret, som utbreder sig öfver
dikten och som så mäktigt rycker oss
med, långt hän utöfver gränserna för
verklighetens värld.
Det var en gång — så lyda i
korthet hufvuddragen — en konuugason,
som drog ut ur sin faders rike för
att lära känna människorna, hans
likar, icke från tronens höjd, utan
såsom en bland dem. Han ville
umbära såsom en af de fattigaste, ville
lida som en af de mest förtryckta,
kämpa som den tappraste, hungra,
törsta, försaka som en af de ringaste
i hans rike. Sedan ville han låta sin
förklädnad falla, bestiga sina fäders
tron och säga till sitt folk som kände
honom och som han kände; »Se, jag
är er konung». — Men det gick ej
som han tänkte.
Vid sitt inträde i den värld som
var honom främmande, möttes han af
en naturidyll som med ett slag afgör
hans öde: Vid källans rand en vall-
flicka, lekande med sin bild i vattnets
spegel — en solskensstämning af idel
vår, skogsluft, blomsterdoft, ungdom,
kärlek och lycka. Berusad af
stundens poesi, nedlägger konungasonen
inför vallflickans fot sitt hjärta och
sin krona. Hans öde är besegladt,
hennes likaså, och kungabarnen —
ynglingen och flickan — leka med
sina kronor, ty äfven vallflickan är ett
konungabarn, ehuru hon icke vet det.
Nu är hon »Gänsemagd» och häxan,
som antagit sig henne, yppar icke af
hvem hon fått sin krona i arf, ej
heller bryr flickan sig om att veta
det- Hennes »älsklings gås» har den
om halsen och förvarar den, tills hon
ibland vill se den och leka med den.
Häxan har en korp och en katt.
Med deras, och allehanda trollkonsters
tillhjälp har hon förhäxat fi ckan vid
stället där hon uppvuxit, så att hon
icke kan lämna det, om hon än ville.
Gör hon det, brytes förtrollningen och
hon går ett tragiskt öde till mötes.
Det senare sker. Hon följer
konungasonen åt, hon kan ej annat, ty hon
älskar honom. Han blir svinaherde,
hon vallar gässen.
Därefter stundar tiden då
konungasonen »skall gå till sin fader igen»
för att intaga hans tron. På slaget
tolf, — så har han förkunnat si t
folk, komma de alt få se sin nya
konung och sin drottning. Väntan,
förberedelser, klockringning, folksamling,
barndans, feststämning. Då slår
middagstimmen. Strålande bryter solen
fram genom molnen, och med det
tolfte slaget träder vallflickan in
liksom ur ett haf af ljus och solglans,
med kronan på sitt guldglänsande hår
som hänger långt ned öfver hennes
skuldror, omgifvande henne som en
gloria. Svinaherden möter henne, och
slutande henne jublande i sina armar,
utbrister han: »Du Sonnengekrönte,
Du, meine Königin!»
Vid ordet »Königing höres skä
rande missljud. Folket bryter ut i
gapskratt. »Vallflickan vår drottning,
svinaherden vår kung!» Och under
hopens smädelser förstummas
småningom klockringningen, —
folkskocken skingras — och svinaherden och
vallflickan draga sig stumma tillbaka.
Sista scenen är en dödsbädd.
Stället detsamma som i början. Samma
lind, under hvars krona
konungasonen betäckte sin älskades fötter med
rosor. Då var det vår, nu är det
vinter. Då voro de fulla af hopp, lycka
och glädje, nu äro de hungriga,
törstiga, besvikna, utstötta, fattiga,
för-drifna ur sitt rike, och söka skydd för
den fallande snön, under samma träds
grenar, där en gång vårens vindar
susade. Fast slutna i hvarandras armar,
frysa de ihjäl under snöns kalla
täcke, — döden kommer såsom en
frälsare. Musiken förtonar sakta i
fjärran. Endast en pianissimo kör af
barnaröster höres, ledsagande båren på
hvilken kungabarnen bäras bort. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
