Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 15 November 1911 - Bayreuth-minnen, af Felix Motti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
publiken, ledde det hela. Woglindas våg
förde Stidl, Wellgundas och Flosshildas
jag och Irischer. Den noggrannhet och
uppmärksamhet, hvarmed Wagner ledde
dessa repetitioner, kan ej beskrifvas.
Hvar-je musikalisk fras i orkestern måste efter
hans anvisning motsvara en aktion på
scenen, så att genast vid första repetitionerna
det biet klart för den uppmärksamme
lärjungen, hvad som vid återgifvandet af
Wagners sceniska verk egentligen är att
iakttaga. Det som föregår på scenen är
och blir hufvudsaken; genom detta
betingas föredraget i den ledsagande
orkestern. Påskyndandet eller fördröjandet af
det musikaliska tempot är beroende däraf.
Om vid uppförande af rent symfoniska
verk endast och allenast det musikaliska
innehållet är bestämmande, så har vid den
dramatiska framställningen musiken att
liksom underordna sig i högre mening
dramats innehåll och understödja diktens
fordringar.
Den invändningen, som man gjort, att
Wagner därmed degraderat musiken till en
tjänande ställning är ohållbar. Ty vi se
just i de Wagnerska verken till hvilken
rikedom och till hvilken hittills okänd
uttrycksförmåga musiken, befruktad af
poesin, kan stegras. A andra sidan är, vid
denna närmaste förbindelse mellan de
båda konsterna, för diktaren möjligt att fä
de innersta känslor, de subtilaste
stämningar bragta till uttryck, för hvilka åter det
talande ordet ej räcker till. Följande
ex-empei bland många. När Sigfrid i
»Ragnarök» först beträder Gibichung-salen,
hälsas han af Hagen med orden: »Hell
Sigfrid, hjälte god!» Textförfattaren måste
här öfverlåta åt åhörarens fantasi att
utgrunda hvad som här föregår i Hagens
sinne. Med hvilken säkerhet är det icke
däremot möjligt att med toner uttrycka
ordens mening. När i orkestern Alberichs
»förbannelsemo.iv» ljuder mot den
inträdande Sigfrid, så skåda vi liksom redan
Hagens mördande spjut höjdt, hvilket
skall ända lifvet på den af förbannelsen
drabbade hjälten. Ett annat exempel.
1-solde, som under sommarnatten väntar sin
älskade, gilver det öfveren»komna tecknet
i det hon släcker facklan. Då hör man
i orkestern dödsmolivets fruktansvärda
maning, som redan här i den börjande
kärleksscenen visar hän på dramats
tragiska slut.
Sådana moments klara utarbetande och
framhållande i föredraget är en af de
viktigaste uppgifter för en dirigent i
Wagners anda.
De fortsatta repetitionerna blefvo dag
för dag allt mera lärorika och intressanta.
Wagner sysselsatta sig nu hufvudsakligen
med de särskilda konstnärerna beträffande
framställningen. Det är mig oförgätligt
huru han själf förevisade hur hvarje
rörelse skulle utföras. Allt hvad han visade,
var i fråga om aktion så bestämdt och
karaktäristiskt, att det blef klart för en hvar
som deltog i repetitionen. Särskildt
if-rade han emot de så vanliga öfverflödiga
rörelserna och yrkade på, att en rörelse
skall endast verkställas då, när den
verkligen har något att säga. Vid special-
öfningarne, hvilka höllos hemma i hans
sal, öfvertog jag samt Josef
Rubinstein, pianoackompanjemanget. Så fick jag
nöjet att af mästarens egen mun höra
anvisningarne tör Mimes, Alberichs och
Hagens roller vid dessa intima öfningar.
Naturligtvis bevistade jag alla scen
repetitionerna. Då var knappt någon fallucka
öppnad utan att Wagner till
maskinmästarens häpnad hoppade öfver den. Ofta
nog satte han sig själf vid maskinen, som
förde Alberich frän spetsen af klippan
i vildaste tempo ned åt djupet. Han lät
också en gång föra sig omkring på
simvå-gen. Wagners litlighet och elasticitet vid
sådana ii.ltällen var beundransvärd.
Under alla dessa repetitioner var han vid
bästa lynne och visade konstnärerna den
största vänlighet. En särdeles varm
eftermiddag hade vi emellertid repetition på
första akten i »Valkyrian». Jag hade
öf-vertagit att gifva tecken till dörrens
upp-spiingande i Hagens hydda, hvarviJ
vårljuset strömmar in. Jag såg mästaren
gå omkring pä scenen, liksom om han
sökte något. Jag frågade genast, om det
var någonting, hvarmed jag kunde stå till
tjänst, hvarpå han svarade, att han
längtade efter ett glas öl. Jag sprang öfver till
den gent emot teatern liggande
restaurangen och vände stolt tillbaka med en sejdel.
Under tiden hade det ögonblick inträdt,
då dörren skulle springa upp, hvilket icke
skedde, då jag ej var till hands. När jag
då kom åter, dundrade mästaren emot mig
med de orden: »År ni anställd här som
källarmästare? Ni hade att gifva tecknet
på scenen. Drick nu själf ur ert dumma
öl!»
Sådana häftiga utbrott hos honom voro
ej sällsynta. Dä jag en gång var bjuden
till middag hos honom, uttalade jag ordet
»Sieglinde» med talsk betoning af andra
stafvelsen, hviiket jmycket förargade honom
och föranledde till ett häftigt utfall mot
österrikarne, som hade förlorat allt sinne
tör det tyska språket. Sådana utbrott
varade emellertid ej länge. Såg han, att
den skyldige syntes mycket nedslagen, sä
kom han och klappade honom vänligt på
axeln med orden: »Nå, milt barn, så
illa var det inte ment. Nu ska’ vi vara
goda vänner igen!»
Wagner var på det hela mycket
god-hjärtad och tyckte om att etter arbetet med
sina konstnärer om attonen sitta
tillsammans med dem i muntert samspråk. Då
berättade han oss allehanda ur sin
lef-nad, om kapellmästaretiden i Dresden, om
den sorgliga vistelsen i Paris, och bl. a.
om det uriebref han fört med sig dit af
Meyerbeer. Alla hans berättelser voro
al lefvande åskådlighet, och vi sutto alla
ljudlöst omkring honom, lyssnande på
hans ord. Det var härliga stunder, när
vi under tiden för repetitionerna, innan
ännu några festspelsgäster anländt, så
mången atton i teaterrestaurangen fingo
njuta af hans sällskap. Då gaf han prof
på sin aldrig sinande humor. När vid
ett sådant samkväm det blef tämligen sent,
innan man tänkte på att skiljas åt,
uppenbarade han sig plötsligt på
restaurangens öfre galleri. Han hade en björn-
hud öfver axlarna, hjälm på hufvudet och
ett spjut i handen samt sjöng däruppifrån
nattväktarsången ur »Mä.tersängarne».
Så förgick repetiiionstiden under
allvarligt arbete och glad vederkvickelse. Det
var ett konstnärsiif sådant att man knappt
kunde tänka sig ett mera idealiskt. Tidigt
på morgonen, innan vi gingo till
repetitionerna, sutto vi unga musiker i vårt
Ni-belung-kansli och genomgingo
orkesterstämmorna till »ringen» under ledning af
Seidl. Sedan hela dagen ägnats åt
repetitioner på teatern, dem äfven Wagner
bevistade med beundransvärd friskhet och
litlighet, och hvilka efter en kort
middags-paus fortsattes på eftermiddagen, fingo vi
på attonen van.igen njuta af en glad
samvaro, ej sällan under stor uppsluppenhet.
Wilhelmj var icke allenast den mästerlige
ledaren af violinerna i orkestern utan
också den förste i upptänkande och utförande
af lustiga streck. —
Af andra sällskapliga tillställningar
erinrar jag mig en rosenfest, som mästaren
gaf i Wahnfried till ära för den utmärkta
festspelsångerskan fru Materna, hvarvid en
hvar af de inbjudna var förpliktigad att
hylla fru Materna med en ros. Sedan
gaf hon i »Sonne»-trädgården en
aftonfest med förfriskningar, hvarvid stor
uppsluppenhet var rådande. I hast blef en
liten teaterscen anordnad, på hvilken vi
improviserade produktioner af resande
komedianter. Vid detta tillfälle såg man
Lilli Lehmann och en balettmästare Fricke
dansa en regelrätt Pas-de-Deux, hvartill
musik bestods af mig på piano och
kapellmästare Levi med bastrumma.
Under stilla aftnar kunde man ofta från
teaterrestaurangen få höra Rhendöttrarnas
sång i natten. De tre damerna Lilli och
Marie Lehmann samt Lammert hade
instuderat sin sångtrio i en sådan fulländning,
att man väl knappast kan få höra något
liknande i afseende på fullkomligt ren
intonation, de subtilaste nyanser i
föredraget och utmärkt ensemble.
Ett missöde inträffade, i det den
utmärkte bassångaren Scaria nekat att
medverka såsom Hagen i »Götterdämmerung».
I hans ställe engagerades bassisten Siehr,
och jag fick } uppdrag att jsi fort som
möjligt instudera partiet med honom. Siehr
gjorde det förvånande lätt, och efter 14
dagar hade han lärt sig den svåra rollen
och utförde den berömligt.
Grkesterrepetitionerna voro nu i full
gång, och Hans Richter åstadkom härvid
det utomordentligaste, särskildt i fråga om
besegrande af de svårigheter, som de
hittills så godt som obekanta instrumenten
tuban och bastrumpeterna medförde. Men
så hade han själf ock fordom varit hornist.
Under det han utvisade greppen för
blå-sarne, undervisade Wilhelmj stråkorkestern
i fråga om stråkföring och fingersättning.
Allt var sålunda i full verksamhet, så att
snart de första repetitionerna med orkester
och sångare kunde äga rum.
Hvilken lycka det var för oss att första
gången få höra Nibelungen-ringens
härliga orkesterklang, kan man lätt tänka sig.
Jag erinrar mig en gång — det var under
Brynhildes dödsförkunnelse i »Valkyrian»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
