Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 19 o. 20. 13 December 1911 - Beethoven i Heiligenstadt, efter Ludw. Speidel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bot för sitt dubbla onda af ortens friska
luft och af dess källor. Under dessa
svåra dagar skref han bland annat
»månskenssonaten» — för den tiden
ett oerhördt under af klärobskyrfylld
själsstämning, af lidelsens käcka
manifestationer; då uppstod också den stora
sonaten i ass-dur, h vars »Marcia funebre
sulla morte d’un eroe» aningsfullt
pre-ludierar sorgmarchen i »Eroica’>, denna
den mest gripande dödsklagan som
någonsin skrifvits.
En uppskakande inblick i en stor
själs lidanden lämnar ett märkvärdigt
testamente, det s. k »Heiligenstädter
testamentet», som Besthoven hösten
1802 författat i Heiligenstadt. Det
är riktadt till hans båda bröder, åt
hvilka han öfverlåter sin anspråkslösa
förmögenhet i fall han skulle aflida. I
gripande ord klagar han i detta
aktstycke öfver sin dagligen tilltagande
döfhet, öfver svagheten hos ett sinne,
hvilket, som lan säger, »hos mig
borde utvecklats i högre grad än hos
andra ,ett sinne, som jag fordom ägde
i högsta fullkomning, en fullkomning,
som helt viset få inom mitt fack ännu
hafva nått.» Han hade redan varit
nära att begå själfmord, men den
förpliktelse han kände gentemot konsten
hade hållit honom tillbaka från detta
yttersta steg. Dock: denna
resignation varar icke länge. Redan i en
efterskrift, författad fyra dagar
senare, bryter hans gamla klagan åter fram,
spörjes en sinnesstämning, gränsande
till förtviflan. Och hur tragiskt
gestaltade sig ej ödet? Den man, som
fyller världen med odödligt välljud, är
slagen af döfhet. Detta smärtsamma
sår, som skar så djupt i hans inre,
föreföll att hafva ärrats eller att blott
svida för en öfvergående tid, då han
1808 för andra gången slog sig ned
för sommaren i Heiligenstadt. Huru
»der grupete Musikant» rusade i väg
på spatserturer i skjortärmarna, huru
det sönderslitna lejonet, fylldt af
gudomen, på fria fältet utstötte ett så
fruk-tansvärdt rytande att oxarna sprungo
undan för honom, det lefde ännu för
några årtionden sedan kvar i gammalt
landtfolks minne. En viss plats i
närheten af Heiligenstadt säges framför
allt ha varit mästarn kär. Dessa
raders författare har redan för fjorton
år sedan lärt känna den. då
Beetho-venmonumentet invigdes, visserligen
under en nykter sinnesstämning, som
i dag — icke utan det verksamaste
bistånd af den så mycket smädade
dagskritiken — vore otänkbar. Vi
skildra denna Beethovenplats närmast
enligt de intryck vi då mottogo, men
som nu vika för en skönare anblick.
På knappt mer än ett bösshålls afstand
från Heiligenstadt rinner ett litet,
från bergen kommande vattendrag,
fordom kalladt Russbach, nu
Schreiberbach, i Wildgrubes riktning mot Donau,
bildande i jordgrunden en djup och
trång liten dal, trädbeskuggad,
genom-luckrad af örtvegetation och busksnår.
Dalgången är så smal, att
Schreiberbach icke tål någon vandrare på sin
brädd; invid den tjusande afgrunden
är man tvungen vända om. Alltnog:
vägen vid bäcken, på ena sidan till
Nussdorf, på den andra till Wildgrube
kallas BeethoveDgang, emedan mästarn
med förkärlek vandrade på den. Men
där dalgången midtemot Heiligenstadt
vidgar sig till en liten kitteldal, där
säges Beethoven ofta ha hvilat ut,
försjunken i betraktelser och upptagen
af att skapa. S ällets läge är trollskt
idylliskt: där hvilar och drömmer man
godt i svalkan af några valnötsträds
skugga; stillheten i denna lockande
ensamvrå, som den nedanför liggande
bäckens entoniga sorl end ist gör ännu
mer förnimbar, afbryts blott tidtals af
bofinkens toner, syrsans sång eller en
i närheten arbetande vingårdsmans
glada utrop. Klättrar man åter upp
längs högra stranden (och med högst
tjugu steg är man uppe) öppnar sig
för ögat en i sin storhet öfverväldigan
de utsikt. Man blickar öfver »den
blåa Donau» och dess gröna äDgder
ända till bergen, bortom hvilka Ungern
ligger. Man måste vid åsynen af dessa
tätt vid hvarandra ho ade motsatser
minnas, att Beethoven i denna nejd
skapat sin »Pastoralsymfoni» och sin
»Eroica». Ar icke det ena verket med
sin intensivt fridfulla besjäling
jämförbart med den kontemplativa hvilopiat
sen vid Schreiberbach och ionesluter
icke det andra i sin 8‘ora linje heia
den vida världen, liksom utsikten öfver
denna historiens tummelplats genom
hvilken Donau strömm.r.
Hu-’ dyrbar Heiligenstadt och dess
omgifning var för mästaren under hela
hans lif, framgår ur ett meddelande,
för hvilket vi få tacka hans
sällskaps-kamrat Anton Schindler. Denne
berättar, att Beethoven i april 1823 —
en tid af många bekymmer och
vedervärdigheter — en dag företagit en
utflykt till denna trakt, som han under
tio år hade beträdt. Främst skulle
besöket gälla IHeiligenstadt och dess
omgifning, där han nedskrifvit så många
verk, men också bedrifvit sina
naturstudier! Solen sken med sommarglans
och landskapet prunkade redan i
skönaste vårdräkt. »Sedan badhuset i
Heiligenstadt med angränsande
trädgård besetts och mången angenäm, äfveu
hans skapelser berörande hågkomst
blifvit nämnd, fortsatte vi vandringen
öfver Grinzig till Kahlenberg.
Skridande genom den täcka ängsdalen mellan
Heiligenstadt och den sistnämnda byn,
stannade Beethoven gång på gång och
lät sin blick, full af salig lyckokänsla,
sväfva omkring öfver landskapet.
Sättande sig på ängen och lutande sig
mot en alm, frågade han mig om inga
gulsparfvar kvittrade i dessa träds
toppar. Men allt var tyst. Därpå sade
han: »Här har jag skrifvit scenen vid
bäcken, och gulsparfvarne där uppe,
vaktlarna, näktergalarna och gökarna
rundtomkring hafva komponerat med.»
På min fråga hvarför han icke fört
också gulsparfvarna in i scenen, grep
han skizzboken och skref (nämligen
pastoralsymfonins hoppande G-dur
motiv i två satser). »Det är fågeln där
uppe som komponerar» (»Das ist die
Komponistin da oben»), yttrade han,
har icke hon en mer betydande roll
att utföra än de andra? Med dem lär
det vara bara skoj?» Som orsak, hvar
för han icke nämnt äfven denna
med-kompositör, yttrade han: »detta om-
nämnande hade blott ökat de många
illvilliga utläggningarna nf denna sats.»
Emellertid erbjuda
Beethovenanlägg-ningarna i dag en annan anblick än
för fyratio år sedan. Man kan säga
att de vuxit med hans verks
utbredning och med hans rykte. Dock har
bysten, modellerad och gjuten af
Fern-korn på en hög sockel med järngaller
omkring, förblifvit densamma.
Beethovens hufvud har i sin fulhet och
storlek i allt högre grad blifvit ett
hufvudproblem för våra målare och
bildhuggare, ett problem, hvars lösning
ännu har långt kvar till den
storartade ansiktsmasken af 1812 och det
kanske något bistra ansiktsuttryck
Franz Klein åstadkommit. Fernkorns
arbete är väl i någon mån likt, men
själlöst. Hur härliga ha emellertid
icke själfva Beethovenanläggnmgarna
blifvit. Fyratio år är en ovanlig
tidrymd för människors målmedvetna
verksamhet och för naturens medvetna
arbete. Båda ha aTbetat anläggningarna.
»Beethovengang» har gjorts farbar,
själfva monumentet är omgifvit af
mäktiga valnötsträd i grupper,
genombrutna af sirliga granar, mellan hvilka
björkarnas blanka stammar lysa. Täta
snår fylla det hela. Väl och tätt
placerade bänkar låta en bekvämt njuta
af skuggans svalka. Uthuggningar mot
de närliggande ängarna, fälten och
vinbergen lysa delvis upp den lilla
dungens skymning. Man är hos
Beethoven, hos honom och hans skapelser.
Också i dem härska konstnärlig
afsikt-lighet och rikt strömmande naturkraft.
Man kan väl säga, att det som
frambringas till stora människors minne
äfven är dessa människors verk. I
denna mening är ock
Beethovenanlägg-ningen ett verk »f Beethoven. Den
är hans andra Pastoralsymfoni.
Den nya Beethovenstaty här, som
j invigdes 1910, är af bildhuggaren
Ro-! bert Weigl, figuren af bildhuggaren
Fritz Hänlein. Beethoven framställes
j stadd på promenad. Statyn är af
hvit Carraramarmor och den
kringgärdande arkitekturen af hvit sten.
Beethoven står här öfverallt omgifven
af den fria naturen och på samma
gång af Eroicans, Pastoralsymfoniens
och C-moll-symfoniens sköna värld.
(Efter Ludw. Speidel.)
–––^–––-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
