Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. 4 Januari 1912 - Våra operaförhållanden - Från Romas horisont hösten 1911, af Carl von Platen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tionen stort gagn, som ock — en
väsentlig faktor — skapa
dragningskrafter till Operan för ökande af publikens
frekvens.
Såsom medverkande orsaker till det
stora deficit i redogörelsen för förra
spelåret uppgifves stora kostnader för
skyddsanordningar och genomgående
förbättringar af den elektriska belysningen
m. m. Den sistnämnda hade redan för
ett par år sedan beslutats, men
verkställigheten nppskjutits. Emellertid
fanns väl kostnadsförslag däröfver att
l eakta. Äfven skulle anskaffaudet af
nya dekorationer förorsaka en stor
utgiftspost. Renoveringar i fråga om
kostymer skulle också vara nödvändiga.
»Jag skulle vilja se publiken», säger
operachefen, »om vi inte bjöde på
förstklassig inramning! Ty det vill jag
säga, att visst ha de sista tio åren
fördyrat allt, men ha också sänkt
smaknivån. Publiken har inte något
allvarligt intresse. Det är revyer och
farser och biografer.» Men vår publik
har ej, hvad vi veta, yttrat något
missnöje om regie, uppsättningar och
dekorationer och dess »intresse» för
Operan, som icke saknas, har varit för väl
förenadt med underkunnighet om
dennas ekonomiska svårigheter, för att icke
med större pretentioner dess existens
skulle äfventyras. Främlingar och
andra, som sett större utländska
operascener, ha funnit vår Operascen
motsvara äfven högt ställda fordringar.
Då den nya styrelsen tillträdde sitt
värf, var den naturligtvis kunnig om
de dryga nödvändiga utgifter som kräfdes
för »skyddsanordningar», »elektrisk
belysning» m. m. Beträffande
dekorationer borde väl, då operahnsel ej var mer
än 12 år gammalt, för den äldre
repertoaren så stora utgifter icke
behöf-vas. En annan sak är med
nyuppsättningar, och härvidlag beror på, hvilka
nyheter som väljas till uppförande och
hvilka kostnader de medföra.
Operachefen har i en intervju nyligen yttrat,
att i »konstnärligt hänseende stå vi ej
ej efter hvarken Köpenhamn eller
kontinentens operor», Men detta inträffade
väl Icke först med den nya styrelsens
regemente? Operachefen antyder, att
man klagar på »hans utländingar», men
han hade — som han säger — inga
tenorer. Herr Ödmann var ur
räkningen, ehuru han ännu uppträdde
någon gång. Men vi hade hrr Nyblom,
Malm, Stockmann och Lennartsson,
hvilka senare nu äro ett stöd i stora
roller. Dock — det saknades en
»dramatisk» tenor, hvarvid väl menades en
för Wagners musikdramer. Hr Pogany
engagerades därtill och försvann, efter
att här, länge indisponerad, ha uppträdt
en gång som Lohengrin utan framgång.
Hr Konrad hade man ej heller mycken
fördel af och han biet ingen favorit
hos publiken. Hr Kircbner, som vi
fått behålla, höra ju till de lyriska
tenorerna och har ej lyckats ännu sätta
sig in i vårt språk. Svenska sådana
ha vi i de ofvannämnda och nya de-
butera alltjämut. För den obligatoriska
»ringen» fick man anskaffa en dyr tysk
tenor af rang, ha Knote — nå det är
ju alltid intressant, att få höra en
sådan, men det kostar! Och de höga
förköpsprisen taga på publikens kassa,
så att frekvensen sedan förminskas. All
denna tenornöd hade afhjälpts genom
hr Menzinskys kvarstannande.
Visserligen lär han ha fordrat ett gage af
24,000 kronor, man det kunde kanske
ha nedprutats, och lägre aflönade
kamrater hade väl insett att dyra gästspel
därmed undvikits, hvarjämte han visat
sig kunna sjunga rollerna på god
svenska till undvikande af den
språkblandning af tyska och svenska, som nu
förekommer på vår operascen.
En åtgärd af den nya styrelsen, som
ej var nödvändig, bestod i
engagementet af en utländsk kapellmästare, hr
Voghera. Vårt hofkapell behöfde ej af
honom någon »uppryckning». Efter
ett år försvann han och blef ersatt af
en svensk kapellmästare. I styrelsens
prospekt hette det, att dessa nya
utländska krafter skulle verka mycket
fördelaktigt för bildandet af svenska
sådana, hvilka sedan skulle ersätta
ut-ländingarna. Vi tvifla på behofvet af
läroinästarne och resultatet. Regien
skulle i hr Goldberg vinna en
framstående kapacitet. Nå, han lär ha
respekt med sig och i ett och annat
arrangement inlagt förtjänst, men vi ha
ej funnit några mera framstående
resultat af hans regie. En främling
kommer förstås med nya idéer, ofta
obe-höfliga, men alltid dyrbara att realisera,
kräfvande onödiga dekorationskost nader.
Många af hans »förbättringar» äro
ingalunda lofvärda. Gounods »Faust» t. ex.
gafs med bättre regie förr än nu. Att
i första tablån placera den gamla till
höger i st. f. till vänster är en små
aktig förändring, och att låta honom
efter tömmandet ef Mefistofeles’
för-yngrings-dryck fortfarande (på tyskt
manér) träda fram som gubbe ocb med
ungdomens glöd prisa sin föryngring,
är ett nonsens. Hur långt efter
dryckens intagande antages den böra verka?!
I mörkret, då synen af Margareta
framträder, afkastades förr gubbkostymen
och han trädde fram därefter som
yngling. Detta är mycket naturligare. Att
Margaretas trädgård nu förvandlats till
en modärn sådan, har trån alla håll
väckt löje. Att i »Mignon»
trädgårds-paviljongen äfven moderniserats var,
minst sagdt, obehöfligt, och i sista
akten gör trappan upp till ett upplyst
rum alls ingen god verkan. Bättre förr
med blott ett par ljus i den gamla
dunkla slottssalen till belysning. Vid
uppsättningen af »Izeyl» är
scenutrymmet alltför knappt för de stora
folkmassorna, likasom nu i »Aida» vid
festtåget med den segrande Radames.
Att endast påpeka ofvanstående
ingalunda berömvärda innovationer.
Uppsättningen af nyheterna ba nog
ej kostat så litet. »Izeyl» har ej
blif-vit någon kassapjäs, hvarken här eller
utomlands. »Susannes hemlighet» är
en obetydlighet, baserad på en italiensk
fars, och framgången ute har ej varit
nämnvärd. »Festen hos Thérese» är en
stor pantomim-balett, med dyr
uppsättning och har väl endast slagit an i
Paris. Sådana pantomimer gå ej hos
oss, om ej i form af dylika lör
barnföreställningar. Den hlef snart
nedlagd, liksom den andra franska,
operetten tangerande nyheten »Telemaks
friarefärd». Vidare »Boris Godunow»,
mest gedigen af det nya, men tung och
ej synnerligen intresserande publiken.
Hr Voghera lär ha blifvit förtjust i
den i Paris, där ett ryskt sällskap
gif-vit operan med den berömde
barytoni-sten Schaljapin. Nyligen har i
Lemberg operan blifvit kyligt emottagen. I
vår tid är det svårt att få nyheter för
Operan, det erkännes, och hvarken
»Elektra» eller »Rosenkavalieren», ha
kunnat komma i fråga. Massenets
»Don Quixote», som man ansett för
komponistens bästa verk och ej länge
sedan hade premiär på
Monte-Carlo-teatern, har i den tyska staden
Niirn-berg gjort lycka i höst. Några förslag
på gångbara nyheter ha vi ej att
framställa.
Operachefen är bedröfvad öfver sitt
första års dåliga resultat, men är
förhoppningsfull. »Det går upp igen»,
har han sagt; »vi ha nog en god
framtid!» Måtte hans förhoppningar ej
svikas! Men han klagar tillika öfver den
stora konkurrensen och man vill ha en
biografskatt till förmån för de kgl.
teatrarna. Att vinna ökad
operafrekvens är hufvudsaken och kanske det
kan ske genom att uppfriska den
nuvarande stagnerande repertoaren med
upptagande af gamla goda operor, och,
såsom det föreslagits, nedsättning af
par-kettprisen.
Från Romas horizont,
hösten 1911.
R. Strauss’ Cavaliere della rosa etc.
Roma 10 dec.
Förårets så magnifika säsong å
Costånzi-teateru erhöll under A
r-t u r o Toscaninis genialiska
ledning i början af juli en värdig
afslutning genom verkligt mönstergiltiga
tolkningar af V e r d i s mästerliga
svanesång Ftdstaff och Puccinis
nya, icke minst ur dramatisk synpunkt
fängslande musikdram La fanciulla
del West. Den förra återgafs af
sådana förmågor som Antonio
S c o 11 i, en utomordentligt syperb
protagonist, Edoardo Garbin,
hvilken med alltjämt oförminskad
friskhet sjöng Fentons af honom vid
urpremiären kreerade parti, samt
Liv ia Berlendi, Virginia
F a b b r i och Alda Frances
— af australisk börd, men gift med en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
