Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 1 Februari 1912 - Musikaliska akademiens trångboddhet. Förslag till dess afhjälpande, af H. - Från Milano. Glucks “Armida“ etc., af C. v. P. - En Emil Sjögren-konsert i Paris, af W. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kitekt kan jag icke inlåta mig på
möjligheten att realisera det ena eller
andra af mina projekt. Men jag kan ej
se någon annan utväg att tillöka
Musikaliska akademiens byggnad åt annat
håll än österut åt Nybroviken. Lika
litet kan jag ingå i detalj beträffande
i en behöflig inredning och
kostnadsför-slag i ena eller andra fallet, men det
kan väl ursäktas en intresserad för
saken, att söka »draga sitt strå till stac-
<53?
Från Milano.
Glucks >Armfda<, etc.
1 jan. 1912.
Från artistisk synpunkt intager
otvif-velaktigt »La Scala» ej allenast
förnämsta rangplatsen bland Italiens teatrar,
utan kan ock rivalisera med hvilket
som helst af världens största lyriska
konsttempel, iled understöd af en
kommun, mera offervillig än den romerska,
och en varmt intresserad publik, har
nuvarande ledaren, härtig Viseonti di
Modröne, i förening med sceniske
direktören Mingårdi, inlagt högst
betydande förtjänster om den gamla
ärorika institutionen, hvilken nu upplefvat
en verklig renaissance, ej mindre med
hänsyn till teknisk perfektion än det
om sannt konstnärliga sträfvanden
vittnande artistiska arbetet.
Efter att under senaste operasäsonger
ha framdragit sådana klassiska »chefs»
d’oeuvre» som Cimarösas spirituella
»Matrimönio segréto», Spontinis nobla
»Veståle», Cherubinis rätt ledsamma
»Medea» och Paclnis jämväl tämligen
föråldrade »Saffo», inledde »La Scala»
den 18 dec. förra året på det mest
värdiga sätt sin nya »stagiöne» med
Glucks berömda musikdram Ar mi da,
ett af hans efter 1762 komponerade
fem mästerverk, hvarigenom den hittills
hufvudsakligen på tom virtuositet
anlagda operans genialiske reformatoi
för-värfvat sig odödlighet*). Enär den
sistnämnda daterar sig från 1777, har
alltså, oafsedt ett mindre lyckadt
uppförande å en napolitensk teater, dröjt
närmsre halftannat sekel, innan
densamma gjort sitt triumferanda intåg å
den italienska scenen.
I Tassos famösa hjältedikt
»Gerusa-lemme liberåta», snärjande korsfararne
i sina garn, tyckes den förföriska
österländska fén, som är protagonist i
libretton till Glucks opera, på grundvalen
till den förstnämnda, redan författad
för Lullis »Armide et Renaud • (1685)
af den högst medelmåttige franske
poeten Philippe Quinault — här lyckas
hon för någon tid till sitt trollslott
en-levera korsbärens mest lysande hjälte,
*) Hans talrika öfriga operor äro hållna i
det gängse italienska manéret.
den fagre unge riddaren Rinåldo —,
likaledes utöfvat en alldeles särskild
tjuskraft å till och med de mest illustra
bland gångna seklers tonsättare,
hvar-om sammanlagdt bortåt ett femtiotal
musikdramatiska alster, Händeis
»Ri-nåldo», Haydns, Cherubinis, Rossinis
S.icchinis »Armida» etc. etc. bära
vittnesbörd Om än ej jämförlig med
»Or-féo» i fråga om melodisk inspiration,
eller med »Alceste» och »Ifigénia in
Tauride» i tragisk kraft och lulländadt
dramatiskt uttryck, så är Glucks
»Ar-mida» likväl ett lysande prof på hans
mäktiga genius, hvilken leder tanken
på de store grekiska tragikerna
Aisky-los, Söfokles och Evripides.
Ej mindre de mänskliga passionerna,
som i sistnämnda opera våldsamt drifva
sitt spel, än det däri jämväl
dominerande trolskt fantastiska elementet
erhåller i musiken en ypperlig relief.
Efter den något antikverade första
akten har densamma att uppvisa sådana
operakompositionens sannskyldiga pärlor
som den nästan beethovenianskt
imponerande duetten mellan Armida och
syrerkonungen samt hennes besvärjelse
af demonerna i andra ukten, Rinåldos
smältande sköna aria »Qual mågieo
suöl», (hvilken trolsk mark) i samma
akt och hans manligt kraftiga afsked
till Armida i den femte, tredje aktens
hemskt gripande scen med hatets gudinna
och hjältinnans rent af monumentalt
storslagna slutmonolog, att ej tala om
de tjusande baletterna. Såsom en
egendomlighet — i jämförelse med t. ex.
»Tristan och Isoldes» eller »Sålomes»
spasmodiska sensualism — må anföras,
att »riddaren af gyllene sporren» själf
på äldre dagar befarade sin eviga
fördömelse, därför att han besjungit den
demoniska kärleken och vällustens
retande njutningar Om ock Glucks opera
ej fullt kan tillfredsställa en modärn
publik, så beror detta på de klassiska
formernas relativa stelhet och monotoni
samt knapphändigheten af hans —
visserligen nu förstärkta — orkester med
dess väl enformiga kolorit, men hans
musik, alltjämt högst anslående genom
lif- och uttrycksfullhet, förtjänar på
grund af den verkligt elyseiska fröjd,
den behagfulla fägring och det nobla
majestät, som präglar densamma, en
hedersplats i alla tiders musikaliska
pantheon.
Med hänsyn till att äfven
Parisoperans senaste upptagande af »Armida*
härom året utföll mindre lyckligt, kan
i våra dagar detta verk knappast komma
till sin rätt förutom å »La Scala» i
Milåno — där Gluck studerade hos
symfoniens fader, Sammartini —,
hvilken både åt det lyriskt-dramatiska och
det ej minst viktiga koreografiska
elementet gaf en den mest splendida
relief. Nämnda teaters balett häfdade
här ånyo sitt världsrykte och af de
underbart vackra scenerierna må
sär-skildt framhållas fjärde aktens
förtrollade slottspark med »il fonte del riso»
(löjets källa) och sin fond af storslaget
naturligt verkande vattenfall. Man
torde svårligen finna en mera idealisk
protagonist, än den med skönt yppiga
former och syperba vokala resurser
be-gåfvade unga primadonnan Eugenia
Byrzio, som ock i sitt parti inlade
vederbörlig glöd och tragisk intuition.
Af öfriga solister var den unge
tenoren Giuseppe di Bernårdo en högst
anslående Rinåldo och den utmärkte
barytonisten Francesco Bon in i en
förträfflig kung Idraöte. Kör och orkester
skötte si* med glans under ledning af
Tullio Ser a fin, hvilken lyckligt
betonade den för Glucks stil utmärkande
varma liffullheten och markerade
lyt-miska accentueringen.
Annandag jul presterade »La Scala»
sitt andra program, bestående af
Hum-perdinrks f. f. g. förra året i Newyork
och sedan i Tyskland med stor
framgång uppförda, allegoriska sagoopera
Figli di re (»Königskinder»). Ernst
Bosniers naivt poetiska och
högsentimentala täxt, där ej heller det
humoristiska elementet saknas, har erhållit
en ytterst smak- och rörande
stämningsfull musikalisk omklädnad af
företrädes-trädesvis wagneriansk art, men absolut
kontrasterande mot en Richard Strauss’
effektsökeri. Att något lifligare bifall
ej här ifrågakom, berodde väl
hufvudsakligen därpå, att »La Scalas»
kolossala scen mindre lämpar sig för dylika
arbeten af »intim» natur än för den
»stora» operan. Det af kapellmästaren
Serafin dirigerade utförandet var
däremot det bästa möjliga med
hufvud-rollerna, prinsen, violinspelerskan och
den lilla gåsvakterskan, representerade
af tenoren Giuseppe Armanlni,
barotoni-sten Taurino Purvis och den charmanta
spanska sångerskan Lucrezia Bori. Stort
löje framkallade de verkliga, i tid och
otid kacklande gässens »interfolieringar».
C. v. P.
En Emil Sjögren-konsert
i Paris.
Emil Sjögren, som nu i åtta år
regelbundet besökt Paris, gaf den 5 jan.
åter en konsert med egna kompositioner
i Salle des agriculteurs. Att den hos
oss så uppskattade tonkonstnären, trots
oerhöid konkurrens, forvärfvat sig namn
och rykte äfven i det kräsna Paris,
kunde man tydligen märka af den
fulltaliga och tacksamma publiken, som
förutom den talrikt representerade
svenska kolonien räknade ett mycket stort
antal kända och berömda musici och
komponister. Herr Sjögren, som själf
hela tiden skötte ackompagnemanget,
hade äfven forvärfvat en utomordentlig
stab af konstnärer för återgifvandet af
programmets olika nummer.
Konserten inleddes med fjärde
violinsonaten (h-moll; op. 47), utförd af
ru-mäniern mr Georges Enesco, en ung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
