Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4—5. 1 September 1912 - Jules Massenet † (med porträtt) - Från franska Rivieran, af C. v. P.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kompositör, som icke är berömd, som
aldrig har spelats på operan! Ilar han
ieke åtminstone skrifvit så mycket som
en balett? ...»
Så ljöd »folkets röst» den gången.
Och i verkligheten gällde enligt den
franska musiksmaken under 1800-talets
tre sista decennier — tro s både César
Francks och Saint-Saens’ hängifna och
framgångsrika arbete i den absoluta
musikens tjänst — en musiker, som
skref symfonier och kvartetter, intet
gent emot en operakompositör. Så
omtalar exempelvis Pierre Lalo,
hurule-des hans fader (Edouard L.) fick gå
från direktör till direktör med sin —
f. ö. förträffliga — opera Roi d’Vs»,
emedan man endast kände honom som
symfoniker, något som då var likty-
liigrc rang. Det var på operans
område som den tidens franska
tonsättare fortast och säkrast nådde rykte och
framgång. Och på denna väg hade
äfven Jules Massenet nått längst bland
sina samtida och blifvit vidast känd.
Icke utan orsak betecknades han jämte
Saint-Saens som den franska musikens
ledande kraft, och kring hans namn
ha många hetsiga fejder för och emot
utkämpats.
Det är öfver hufvud taget ingen lätt
sak att placera Massenet. Han har
egenskaper, som lätt kunna verka
bestickande och göra, att man gärna
sätter honom högre, än han förtjänar.
Men å andra sidan har nog icke heller
någon nutida musiker blifvit så illa
åtgången - delvis med orätt - af
kritiken som Massenet. Och äfven detta
af helt naturliga skäl. Som nu denna
ofta påpekade eklekticism hos honom,
lin tysk musikskriftställare fällde så-
lunda nyligen följande omdöme om
honom:
»Man kan i hans talrika verk studera
operans historia under de sista femtio
åren. — — Efter botgörerskan Maria
Magdalena följde hetärerna Herodias
Manon, Thais, Sappho. Kärleken
besjöngs i »Werther»; »Navarresiskan»
gick i den italienska verismens tecken,
Cendrillon i den tyska sagooperans;
Le Jongleur de Notre Dame»
slutligen beredde plats för den
mystiskt-symboliska riktningen.»
Och när »Manon» uppfördes i
Stockholm, skref en kritiker: När man hör
denna musik, tycker man sig vara på
en maskerad, dock icke på en fransk
utan pä en svensk, där upptågen äro
mera tunga och konversationen löper
mindre lätt, men där man också har
glädjen att på tungomålet känna igen
en och annan bekant. Massenets
musik bereder oss också denna
återseendets förnöjelse. Då vi lyfta på den
mask af orkestral och harmonisk
omklädnad, som döljer hans melodier,
träffa vi än en sentimental fras ur
Mignon , än en romans ur »Faust-,
än en poetiskt eller dramatiskt
verkande bit ur Carmen» eller
»L’Ar-lesienne . Men Massenet, frågar Ni,
hvar är då Massenet? Massenet är den
erfarne regissören, garderobiéren och
frisören för detta brokiga sällskap; det
är han, som omkläder, maskerar och
pomaderar dessa musikaliska tankar, så
att de se ut, som om de vore nya och
hans egna.»
Trots alla öfverdrifter, ligger det en
viss sanning i dessa omdömen. Och
detta andliga hyfsningsarbete, som
utmärkte Massenet, är tyvärr icke utan
sina faror och olägenheter. Det leder
så lätt till en motivens och
melodiernas öfverkultivering, som tager bort
den individualitet, som de möjligen
kunde ha ägt, och kvarlämnar dem
eleganta, fina och polerade men utan
innehåll. De blifva ofta höjden af
»raffinerad banalitet», som någon sagt.
Det är omöjligt att tänka sig en
högre förfining, än i Massenets musik,
och likväl går denna förfining oftast
i banalitetens tecken.
Det är för öfrigt denna
öfverförfi-ning, som gifvit Massenet så många
franska beundrare — och
beundrarin-nor. »Hans förälskade melodi , säger
Bruneau, »som är hans egendom, har
en säregen karaktär, som man utan
svårighet känner igen. Den år som
en mjuk, varm smekning, som ingen
motstår.»
Massenets operor — det är historien
om kvinnan, Eva, Maria Magdalena,
Thais, Esclarmonde, Manon, Herodias,
kurtisaner och drottningar, döda för
eller tack vare sin kärlek. Det är
så godt som uteslutande i sina
skildringar af kvinnan och kärleken, som
Massenet nått längst. Så fort han ger
sig in på annan mark, stannar han
lätt vid antydningar eller slår han
öfver i tomt effektsökeri. Hans högsta
önskan och mål är att till hvarje pris
behaga sina åhörare; den äkta
Masse-netska stilen ligger just i dessa
»bit-terljufva snyftningar längs
violinsträngarna», denna idel vällustiga smärta
eller smärtfyllda vällust. Denna
musik tar aldrig ett kraftigt grepp i ens
hjärterötter, den höjer sig icke till
stor tragik, den blir icke gripande,
men den berusar ens sinnen, den
kittlar ens nerver.
Hvad man alltid har tillfälle att
beundra hos Massenet, är hans smidiga
mångsidighet, liksom han i fråga om
teknisk skicklighet och säker blick för
sceniska effekter hade få medtäflare
bland moderna kompositörer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
