Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4—5. 1 September 1912 - Cladow-Hellener, af C. v. P. - Den svenska musikfesten i Dortmund d. 8—11 juni 1912, af L—s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lördagen den 8 juni kl. 6 e. m.
en charmant balett med ett graciöst
duo af systrarna von P. Slutet
innebar en symbolisering af kristendomens
första framträdande. Atta munkar i
gråa kåpor placerade sig såsom en
lefvande ridå framför scenen,
uppstämmande Palestrinas härliga
växelsång »Adoramus te», på allt större
af-stånd strof efter strof upprepad af
kören. Vid »amen» försvunno jämväl
munkarne, hvarefter den briljanta
tablån från föreställningens början än en
gång uppenbarade sig i fonden.
Man måste erkänna, att den
forn-grekiska musiken, oaktadt den endast
genom harpackord erhåller en mager
harmonisering, är särdeles anslående
och stämningsfull. Alltför länge kan
man dock ej njuta däraf, utan att
densamma verkar väl monoton. Det är i
det rytmiska elementet, som denna
musik, snarare ett slags deklamation i
vissa tonlägen än egentlig sång, har
sin styrka, medan melodien är föga
uttrycksfull och alltför primitiv för
vära öron.
Charlottenburg-lärarnes sångförening,
som åtagit sig utförandet, tillkommer
fullaste erkännande för det förträffliga
sätt, på hvilken den löst sin ovanliga
och synnerligen svåra uppgift att sjunga
utantill och på originalspråket.
Härtill kom, att regissören presterat en
mise-en-scéne •, hvars icke minsta
förtjänst bestod i undanrödjandet af de
komiska moment, som
amatörföreställningar så lätt föranleda. En humorist
kunde likväl icke gärna annat än med
stilla löje betrakta några af
hellenernas» trinda magar, ej ens dolda af
den vida grekiska dräkten.
C. v. P.
Den svenska musikfesten i
Dortmund d. 8—11 juni 1912.
För några år sedan började en
rörelse, hvars mål är att åt den svenska
tonkonsten, vid sidan af de öfriga
nordiska folkens, skaffa en fast plats
i nutidens tyska musiklif. Denna
rörelse har ett inre berättigande; ty
svenskarnes musikaliska produktion är
så fruktbärande, värdefull och delvis
också egenartad, att den förtjänar att
bli känd och uppskattad utom det
egna landets gränser. De hittills
företagna försöken att införa svensk
musik på tyska musikcentra hafva såsom
första steg i denna riktning varit
framgångsrika och gifvit rika löften, icke
blott hos oss i Dortmund utan också
på andra ställen i tyska landsändar.
Uppmuntrade genom denna erfarenhet
ha vi planerat att föranstalta en svensk
musikfest». Vid detta tillfälle skall en
så omfattande öfversikt som möjligt
gifvas öfver hvad svenska musiker i
olika utvecklingsperioder och på olika
områden af musikalisk produktion ha
frambragt, och vårt besläktade
nordliga grannfolks tonkonst skall inför en
stor krets musikkunniga åhörare från
in- och utlandet få den värdesåttning
och främjan, som den förtjänar.»
Så ljöd den motivering, hvarmed
kommitterade för den svenska
musikfesten i Dortmund i juni i år inledde
sin ståtliga festbok. Därmed är också
angifven den allmänna karaktären af
denna hittills för den svenska musiken
enastående tilldragelse. Ett
framförande i större stil af hvad vårt land
inom den musikaliska konsten under
det sista seklet presterat, med en
berömvärd om icke alltid fullt lyckad
sträfvan att få fram det mest
representativa eller egenartade.
Initiativtagaren till denna fest är
professor Henri Marteau i Berlin, som
därigenom gifvit det mest storartade
uttrycket för sin lifliga verksamhet i
den svenska musikens tjänst. Redan
tidigt fattade han kärlek till Sveriges
tonkonst, erhöll under upprepade
konserter i vårt land talrika förbindelser
med svenska musikutöfvare och lärde
grundligt känna den svenska
musiklitteraturen. Med outtröttlig ihärdighet
har han gått i spetsen för det
arbete, som hedrifvits för spridande af
kännedomen om svensk musik i
utlandet, speciellt i Tyskland, med stor
if-ver har han verkat för att de
förnämsta af de ännu outgifna svenska
tonskapelserna skulle förmedlas till trycket,
och personligen har han i Tyskland
framfört eller ombesörjt framförande
af en rad svenska musikalster.
Professor Marteaus förslag att i
Dortmund anordna en större svensk
musikfest upptogs med stor
beredvillighet af såväl stadens musiker som
myndigheter. Dortmund är väl kändt för
sitt blomstrande musiklif, och de
resurser, som där finnas att tillgå,
gåf-vo på förhand löfte om att festen skulle
få de mest värdiga former. Stora
förberedelser vidtogos för att ge de
svenska gästerna ett lysande mottagande,
och intet sparades för att låta dessa
under de fyra dagar, som de vistades
i Dortmund, känna, med hvilken
uppriktig glädje man anordnat denna fest.
Ett lifligt intryck af den
omsorgsfullhet, hvarmed man velat ge största
möjliga musikaliska behållning af
konserterna, får man vid bläddrandet i
den ståtliga, nära 200 sidor stora
festbok, som utgifvits. Utom noggranna
förteckningar öfver de talrika
framstående personer, som på ett eller annat
sätt intresserat sig för festen, och
öfver funktionärerna samt de
medverkande, innehåller boken en af Harald
André författad kort historik öfver den
svenska tonkonstens utveckling, en
redogörelse för den svenska
konsertföreningens tillkomst och ändamål, korta
biografiska uppgifter om de
kompositörer, som voro representerade på
programmet, en öfversikt öfver
sångsällskapet O. D: s historia samt, det från
viss synpunkt kanske värdefullaste,
en med notillustrationer försedd
be-skrilning öfver de olika
tonsättningarnas allmänna karaktär och grundtankar.
skedde musikfestens högtidliga
öppnande på »Stadttheater». Inför en
fulltalig, festklädd publik höll Dortmunds
öfverborgmästare d:r Eichhoff
hälsningstalet, hvari han berörde de
talrika förbindelser, som redan tidigare
ägt rum mellan svensk och tysk
musikalisk kultur, och uttryckte sin stora
glädje öfver det tillfälle, som nu hade
kommit, att få göra närmare
bekantskap med Sveriges förnäma tonkonst.
Med stor hjärtlighet önskade han de
långväga främlingarne välkomna och
uttalade de bästa förhoppningar om ett
rikt utbyte af de förestående
musik-dagarna. Efter en af publiken
kraftigt understödd hyllning för Sveriges
konung och Tysklands kejsare gick
ridån upp för första akten af Vilhelm
Stenhammars »Gildet på Solhaug».
Verket fick ett vårdadt framförande,
om man också här och där måste
konstatera en mindre fördelaktig
rollbesättning. Att de uppträdande icke
med någon större entusiasm gått till
sina uppgifter, torde vara förlåtlig på
grund af partiernas mindre
tacksamma karaktär, men med berömvärd
energi sökte man hålla intresset vid
lif under alla tre akterna. På
dekorationernas nordiska utseende hade man
användt stor omsorg. Kompositören,
som själf var närvarande, ägnades vid
aktsluten en varm hyllning och måste
gång på gång framträda på scenen för
att mottaga de hjärtliga
bifallsyttrin-gärna.
Under de följande två dagarna,
söndagen och måndagen, ägde
samman-lagdt fyra konserter rum, på
förmiddagarna kl. 11 kammarmusik- och kl.
4 e. m. orkesterkonserter. Tisdagen
den 11 juni kl. 7 e. m. hölls den
sista konserten, hvars program helt
och hållet utfylldes af en inemot 60
man stark elitkör ur sällskapet O. D.
under Hugo Alfvéns ledning.
Bland de uppträdande är först att
nämna professor Henri Marteau, hvars
utsökta konst kraftigt bidrog att gifva
musikfesten tillbörlig glans, och hvars
popularitet bland Dortmunds
musikpublik visade sig vara utomordentlig.
Vilhelm Stenhammar väckte
uppmärksamhet som framstående pianist. John
Forsell, som i början tyvärr
besvärades af en lindrigare indisposition,
fängslade i stadigt växande grad
.åhörarna genom sitt imponerande röst
material och sin eminenta
föredrags-konst. Signe Rappe, hvars
konstnärs-rykte under långvarigt vistande i
Tyskland där blifvit stadgadt, lockade
åf-ven Dortmundborna till demonstrativa
hifallsyttringar. Såsom orkesterledare
visade musikdirektör Htittner en
outtröttlig kraft och energi och häfdade
tillika sitt vidt spridda rykte såsom
framstående musiker. En synnerligen
stor uppmärksamhet som dirigent väckte
Hugo Alfvén, som själf ledde
utförandet af sina egna kompositioner, bl. a.
En skärgårdssägen» och den tredje
symfonien. De ovationer, som sär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
