Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4—5. 1 September 1912 - Den svenska musikfesten i Dortmund d. 8—11 juni 1912, af L—s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK MUSIKTIDNING 33
skilclt efter det sistnämnda verket
ägnades honom, gällde naturligen till största delen kompositören, men att i synnerhet fackmusikerna voro
frapperade af hans utmärkta
dirigentegenskaper, framgick otvetydigt af de många uttalanden, som de i olika former
senare gjorde. En svensk, som den 8 juni anlände till Dortmund, fann sig nästan försatt till hemlandet, öfverallt vajade
talrika svenska flaggor, öfverallt talades om Sverige och öfverallt fanns det svenskar. Tillhörde han O. D.-kören, blef han dessutom äfven på gatorna föremål för den mest smickrande
uppmärksamhet. Lätt igenkänliga genom sina hvita mössor, blefvo de svenska studenterna hvar de gingo i staden begapade som om de varit furstar, de lade beslag på det allmänna intresset på ett sätt som man icke skulle ha väntat i en så pass stor stad som Dortmund, ett bevis på att den
svenska musikfesten i eminent mening var ett evénement för hela staden. 0. D:s intåg i staden var en sannskyldig triumffärd. En bilkortege var
anordnad genom de förnämsta gatorna,
utmed hvilka på långa sträckor
människoskaror bildat häck och med
vift-ningar lade sina sympatiska känslor i dagen. Och den utomordentliga
gästfrihet, hvarmed stadens invånare i sina hem mottogo svenskarna och beredde dem angenäma dagar, kan helt visst icke tänkas mera storartad. Tiden mellan de egentliga
musikhögtidligheterna utfylldes af festliga samkväm al både privat och officiell karaktär. Efter operaföreställningens slut på lördagen hade kommerserådet Cremer på stora rådhussalen anordnat en Bierabend , och på måndag afton hölls på samma ställe en stor festhankett.
öfverborg-mästaren Eichhoff presiderade, och svenska ministern i Berlin grefve
Arvid Taube, musikfestens beskyddare, förde de svenska gästernas talan, i en mängd anföranden tolkades med 1 lödande tysk vältalighet de känslor af tacksamhet och glädje, som
anordnar-na af festen kände öfver resultatet, och den beundran som man fått icke mindre för den äldre än för den
moderna svenska tonkonsten, för hvilken man hade den tillfredsställelsen att se så många lysande representanter vara tillstädes. 1 hjärtliga ordalag framhöll man de talrika kulturella förbindelser, som finnas mellan Sverige och
Tyskland och som man hoppades skulle bli allt mera betydelsefulla, och man var outtröttlig i att peka på den
nära släktskap, som är rådande mellan de svenska och tyska folken. Stor tillfredsställelse med hvad som på musikfesten framfördes, kunde en svensk deltagare icke undgå att finna hos konsertpubliken, och denna
tillfredsställelse bekräftades i stort sedt af kritiken, om den också, såsom
naturligt är, inför ett och annat måste ställa sig något oförstående. För svenska musikintresserade torde det vara lämp- ligt att med några citat visa hvad som i den tyska pressen sagts om de framförda verken. En liten
axplockning kommer därför att göras, till största delen ur de
Dortmundtidning-ar, som genast efter konserten
inne-höllo recensioner. Af de äldre kompositörerna på
programmet stod i främsta rummet Frans Berwald, representerad af tre verk: pianokvintetten i A-dur, pianotrion i Ess-dur och »Symphonie Singuliére». Berwalds originalitet, hans idérikedom, hans kontrapunktiska säkerhet blefvo vederbörligen uppskattade. Om den »oförlikneliga» Symphonie singuliére skrifves: »Ett verk besjäladt af
Beet-hoveniansk anda, originellt i sin
uppfinning, förtjusande i sin humor och storartadt i sin utformning, därvid dock förrådande den nordiska böjelsen till vemod. Det älskliga temat i adagiot helt och hållet framsprunget ur en barnslig ren nordisk natur, i första satsen det elegiska bitemat och i
motsats därtill det energiska
hufvudmoti-vet. I sista satsen en underbart
stegrad dramatik, som leder till pompösa höjdpunkter.» Symfonien är ett verk »af äkta klassicitet, med en friskhet och hurtighet i anläggningen och en tematisk rikedom , som ställer verket vid sidan af många af de tyska
klassikernas alster. Man fann
kompositörens uppfinningsrikedom på sina håll nästan för stor, så att man
exempelvis i pianokvintetten fann det vara svårt att kunna hinna med dess i rask följd hvarandra aflösande temata.
Oförbehållsamt erkännes skönheten i
Berwalds verk, och man förklarar det icke i första rummet vara nödvändigt att anlägga en musikhistorisk måttstock vid deras bedömande. Att han icke är i stånd att ge våra dagars musik några fruktbärande impulser, är ett omdöme, som icke på något sått
förringar den gamle geniale mästarens rykte. Ludvig Norman är den verkliga
akademikern. Förmodligen har man med detta uttryck åsyftat att framställa
honom såsom en något torr, fantasilös musiker, teoretiskt kunnig, omsorgsfull i utarbetningen men icke större i
uppfinningen, än att han måste hålla sig inom tämligen snäft tillmätta gränser. Hans vid den första orkesterkonserten framförda ouvertyr till »Antonius och Kleopatra» var möjligen icke riktigt lämplig att framhäfva hans förträffliga egenskaper. Det framhölls dock såsom ett smakfullt och skickligt verk,
förrådande en träffsäkerhet i
stämnings-skildringen och en pregnans i
uttrycket, som voro anmärkningsvärda. Den besvikenhet, som förefanns, gaf
emellertid vika efter framförandet af
stråkkvartetten i a-moll, som tippet
erkändes innebära en konstnitrlig
»rehabilitering». Verket, förträffligt tolkadt af Henri Marteau-kvarteiten, väckte s‘or hänförelse bland publiken, och af
kritiken mottogs det med på sina håll entusiastiska loford. Det erbjuder icke åhöraren några större problem, men det företer ett rikhaltigt konstnärligt detaljarbete, en mängd romantiska
förtjusande miniatyrmålningar och utmärkt rikedom på stämningar. Det
mästerliga utförande, som verket fick,
förhöjde naturligen det gynnsamma
intrycket, och särskildt andante-satsen
verkade genom detta högkonstnärliga
framförande som en »uppenbarelse». August Söderman, den tredje af de äldre kompositörerna, gjorde kanske det minsta intrycket af de tre, om man bortser från hans af 0. D. utförda, med stormande bifall mottagna
»Bondbröllopet». »Vallfarten till Kevlaar»
verkade en smula färglös, trots
solopartiets många förträffliga poänger, och »Tannhäuser»-balladen kunde man icke räkna till de bästa alsterna i den svenska musiklitteraturen. Söderman betecknar en öfvervunnen ståndpunkt, men han har dock, såsom riktigt
påpekades, varit af så pass stor
betydelse lör den svenska musiken, att han icke vid en uppvisning, som skall ge en bild af den svenska musikens utveckling, bör saknas. A. F. Lindblad, »Sveriges Schubert», fängslade, trots att han tillhör en äldre stil, genom sin starka musikaliska
be-gåfning. Han tillhör de i hvarje
nation sällsynta musikaliska lyriker,
hvil-kas sånger så småningom bli hela
folkets egendom, och han förstår att i sin musik fånga alla stämningar, den lugna drömmande lika väl som den stormande glada och den groteskt
komiska. Af ännu lefvande kompositörer bör först nämnas den till lefnadsåldern äldste, Andreas Hallén, hvars
tondiktning representerades af Toteninsel» och Styrbjörn Starke». Karl
Valen-tins Adagio för violin, tillägnadt
professor Marteau, och Gustaf Häggs
festhymn för orgel utfördes vid den första orkesterkonserten, och vid måndagens eftermiddagskonsert föredrogs Tor
Au-lins violinkonsert n: o 3, med
professor Marteau såsom solist. Af Emil Sjögrens verk kom först den tredje sonaten för violin och piano till utförande af Marteau och
Stenham-mar och väckte berättigad
uppmärksamhet. Sonaten förefaller i sitt
lif-liga friska lopp nästan rapsodisk,
improvisatorisk och slår i första rummet an genom blomstrande melodik,
lysande harmonisk kolorit och formrik
rytmik . En oförstörbar lifsglädje finns i detta verk och skall tillförsäkra det en lång framtid. Uppfinningsrikedom och temperament tillhöra kompositören i hög grad. Han låter sig ofta nästan tanklöst ledas af sina stämningar ut i das Planlose», och den rikedom på idéer, som han har, kommer en ibland att önska något mera koncentration. Wilhelm Peterson-Berger väckte
intresse särskilde genom violinsonat n:o 2, G-dur, hvars två första satser
verkade värdefullast. Hela verket visade något nationellt i melodik och
harmonik, det var något inspireradt öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
