Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10—11. 15 November 1912 - Claude Debussy (med porträtt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sent — till den musikgenre, i hvilken
han först helt kunna finna sig själf,
nämligen instrumentalmusiken. Här är
särskildt orkesterstycket »Prélude å
l’aprés-midi d’un Faune (1892) ett
typiskt exempel på den växande
förståelsen, som från publikens sida helt
långsamt kom Debussys verk till del.
Vid dess första framförande på en
konsert af Société nationale de
mu-sique förmådde de fåtaliga
»Debussy-isterna intet gent emot åhörarnas
h visslande majoritet. Först vid en
Colonne-konsert 1895 förmådde
publiken fatta den Debussyska orkesterns
färgmättade polyfoni, hans
modulationers koncentrerade rikedom och fram-
när liksom för så mången annan; jag
menar då naturligen icke lyrikerns af
sånger uppfyllda ord, utan jag tänker
på den Maeterlinckska stilens
snyftande välljud, hvilket endast kan anas
som vindens sus i skogen och aldrig
kan bestämmas musikaliskt. Så långt
detta emellertid med mänskliga
medel låter sig göra, har Debussy på
ett oändligt finkänsligt sätt gifvit
klingande uttryck åt de Maeterlinckska
dramerna.
Förteckning öfver Debussys verk.
(Efter Scrés »Musiciens franyais d’aujour d’hui»,
Paris 1912.)
för allt verkets poetiska
stämnings-djup. Detta verk är icke någon
symfonisk dikt i nära anslutning till
Mallarmés likabenämnda poem, utan det
är snarare ett musikaliskt-dekorativt
drömmeri.
lin tysk musiktidning skref en gång
följande om Debussy:
»Den sällsamma blandningen af poet,
målare och musiker, som
karaktäriserar Debussys konst öfver hufvud
taget, diskretionen i hans fina klanger,
som endast smeka, blixtra, skimra, där
andra skulle bli pikanta ellerbrutala,
denna konst är till finnandes i en populär
dosis i »L’aprés-midi d’un Faune»,
detta sällsamt uttrycksfulla
orkerster-styckc. Man känner här, att hans
melodiks obestämbarhet, att hans
ständiga harmoniväxling, att hans
instrumentations skimrande glans icke är
något veladt, medvetet, kallt
beräk-nadt raffinemang utan hans innersta
egenart. I hans stråk-kvartett (den
enda, som han hittills skrifvit)
uppenbarar sig hans specifika klanggeni, på
grund af de begränsade medlen desto
mera förvånansvärdt i
klangmysticis-mens underbara enhetlighet, en
klangmysticism, som exempelvis vet att
aflocka violoncellen helt nya verkningar.
Men här, där Debussy måste vara
absolut musiker, förmådde han
egentligen endast att fängsla kännarna af
sin subtila konst, icke, som i
»L’aprés-midi», den stora massan, eller
åtminstone de måttligt modernas » större
allmänhet.
Frågan är nu, om Debussy kan
göra detta äfven i sin musikdramatiska
produktion. Är Debussy som
scenkomponist en annan, än när han
skrif-ver sånger och instrumentala verk?
Eller har han äfven på detta område
förblifvit sig själf? I första
ögonblicket tycker man sig vilja besvara
den senare frågan jakande. Och likväl
betyder redan steget från den i
naturen svärmande Pans världsfjärmade
drömmeri till de båda, visserligen
äfven mystiskt-symboliskt förklarade
kär-lekslegenderna af Maeterlinck ett
af-lägsnande från det strängt personliga.
Stämningspoet är Debussy visserligen
äfven i sin »Pelléas» från den första
till den sista förklingande tonen. Men
ordet, denne obeveklige tyrann, var
dock till hinders för denne lonkonst-
Piano tvä händer. — Deux
Arabes-ques, 1888. Paris, Durand. — Ballade,
1890. Paris, Fromont. — Danse, 1890.
Paris, Fromont. — Mazurka, 1890.
Paris, Fromont. — Nocturne, 1890.
Paris, Société d’Editions Musicales. —
Réverie, 1890. Paris, Fromont. — Suite
Bergamasque: 1. Prélude; 2. Menuet;
3. Clair de lune; 4. Passepied, 1890.
Paris, Fromont. — Valse romantique,
1890. Paris, Fromont. — Pour le Piano:
1. Prélude; 2. Sarabande; 3. Toccata, 1901.
Paris, Fromont. —D’un cahier
d’esquis-ses, 1903. Bruxelles, Schott. — Estampes:
1. Pagodes; 2. Soirée dans Grenade; 3.
fardins sous la pluie, 1903. Paris, Durand.
— L’Isle Joyeuse, 1904. Paris, Durand.
— Masques, 1904. Paris Durand. —
Images, premiere série: 1. Reflets dans
Tean; 2. Hommage å Rameau; 3.
Mou-vement, 1905. Paris, Durand. — Images,
deuxiénte série: 1. Cloches ci travers les
feuilles; 2. Et la lune descend sur le
temple qui fut; 3. Poissons d’or, 1907.
Paris, Durand. — Children’s Corner
(le Coin des Enfants); 1. Doctor Gradus
ad Parnassum; 2. Jun bo’s Lullaby
(Rer-ceuse des Eléphants); 3. Serenade for the
Doll (Sérénade å la poupée); 4. The
Snow is dancing (La Neige danse); 5.
The Little Shepherd (Le Petit berger); 6.
Golliwogg’s cake-wallk, 1908. Paris,
Durand. — Hommage ä Haydn, 1909.
Paris, Durand. — La plus que lente,
valse, 1910. Paris, Durand. — Douze
Préludes: 1. Dansen ses de Delphes; 2.
Voiles; 3. Le Vent dans la plaine; 4.
Les Sons et les parfums tournent dans
Tair du soir; 5. les Collines d’Anacapri;
6. Des pas sur la neige; 7. Ce qu’a vu
le vent d’ouest; 8. La Fillc aux cheveux
de lin; 9. La Sérénade interrompue; 10.
La Cathédrale engloutie; 11. La Danse
de Puck; 12. MinstreVs, 1910. Paris,
Durand.
Piano fyra händer. — Marche
Ecos-saise ou Marche des comtes de Ross,
sur un théme populaire, 1891. Orkestreradt
omkring 1908. Paris, Fromont. — Petite
Suite: 1. En bateau; 2. Cortége; 3.
Menuet; 4. Ballet, 1894. Orkestreradt af
Henri Busser. Paris, Durand.
Säng och piano. — Nuit d’Etoiles
(Th. de Banville), 1876. Paris, Coutarel.
— Beau Soir (Paul Bourget), 1878.
Paris, Fromont. — Fleur des Blés
(André Qirod), 1878. Paris, Girod. —
Trois Mélodies: 1 .La Belle au Bois
dormant (E.-V. Hyspa); 2. Voici que le
Printemps (Paul Bourget); 3. Paysage
sentimental (Paul Bourget), 1880. Paris,
Société d’Editions Musicales. — Les
Cloches iPaul Bourget i, 1887. Paris
Durand. – Romance (Paul Bourget), 1887.
Paris, Durand. — Ariettes oubliées
(Paul Verlaine): 1. C est 1’extase; 2. 11
pieure dans mon cceur; 3. L’Ombre des
arbres dans la riviére; 4. Paysages beiges.
Chevaux de bois; 5. Aquarelles: 1. Green;
2. Spleen, 1888. Paris, Fromont. —
Cinq Poémes (Baudelaire): 1. Le
Bal-con; 2. Harmonie du Soir; 3. Le fet
d’eau. Orkestreradt 1907; 4.
Recueil-lement; 5. La Mort des Arnants, 1890.
Paris, Durand. — Les Angélus (G. Le
Roy), 1890. Paris, Hamelle. —
L’Eche-lonnement des haies (P. Verlaine),
1890. Paris, Fromont. — La Mer est
plus belle (P. Verlaine), 1890. Paris,
Hamelle. — Le Son du cor s’afflige
(P. Verlaine), 1890. Paris, Fromont. —
Mandolins (P. Verlaine), 1890. Paris
Durand. — Fétes galantes (P. Verlaine),
premier recueil: 1. En sourdine; 2.
Fanio-ches; 3. Clair de lune, 1892. Paris
Fromont. — Proses lyriques (Claude
Debussy): 1. De Réve..; 2. De Greve..; 3.
De Eleurs..; 4. De Soir..; 1893. Paris,
Fromont. — Chansons de Bilitis
(Pierre Louys): 1. La Flute de Pan; 2.
La Chevelure; 3. Le Tombeau des
Naia-des, 1898. Paris, Fromont. — Dans le
Jardin (Paul Gravollet), 1903. Paris,
Hamelle. — Fétes galantes (P.
Verlaine), deuxiéme recueil: 1. Les Ingénus;
2. Le Faune; 3. Colloque Sentimental,
1904. Paris, Durand. — Trois Chansons
de France: 1. Rondel »Le temps a
laissié son manteau» (Charles d’Orléans);
2. La Grotte »Auprés de cette grotte
sombre» (Tristan Lhermitte); 3. Rondel
»Pour ce que Plaisance est morte»
(Charles d’Orléans), 1904. Paris, Durand. —
Trois Ballades (Fran^ois Villon): 1.
Ballade de Villon ä s’arnye; 2. Ballade
que feit Villon ä la requeste de sa mére
pour prier Notre-Dame; 3. Ballade des
femmes de Paris, 1910. Paris, Durand. —
Le Promenoir des deux Amants
(Tistan Lhermitte): 1. Crois mon conseil,
chére Climéne; 2. fe tremble en voyant
ton visage, 1910. Paris, Durand.
Körverk. — Trois Chansons (Ch.
d’Orléans), chæurs å 4 voix mixtes sans
accompagnement: 1. Dieu! qu’il la fait
bon regarder; 2. Quand j’ai ouy le
ta-bourin; 3. Yver, vous n’estes qu’tin
villain, 1908. Paris, Durand.
Kammarmusik. — Quatuor å cordes,
1893. Paris, Durand. — lre Rapsodie,
pour clarineHc si bémol, avec
accompagnement de piano, 1910. Orchestrée. Paris,
Durand.
Symfonisk musik. — Fantaisie pour
piano et orchestre, en deux parties. Icke
publicerad. — Prélude å,
1’aprés-midi d’un Faune, églogue pour
orchestre (d’aprés le poéme de Stéphane
Mallarmé), 1892. Paris, Fromont. — Trois
Nocturnes, pour orchestre: 1. Nuages;
2. Fétes; 3. Sirenes (avec chæurs), 1899.
Paris, Fromont. — Danses, pour harpe
avec accompagnement d’orchestre: 1. Danse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
