Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10—11. 15 November 1912 - Från scenen och konsertsalen (med fyra porträtt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Henrich Knote.
skril’vii ett lustspel, Else klapper-
zehen , som emellertid icke haft
någon egentlig framgång —, dels är
detta hans senaste verk, trots
reklamnotiserna om dess triumfer i Tyskland,
alltigenom omoget och famlande, och
slutligen och framför allt finnes det
f. n. så mycket värdefullt nytt, som
vi ännu ej fått se i Stockholm, att
man måste häpna ofver detta
operastyrelsens val. Yi behöfva därvidlag
endast nämna namnen Richard Strauss
— h varför kommer icke ändtligen
>Rosenkavalier ■?! —, Mascagni,
Leon-cavallo, Wolf-Ferrari, llumperdinck,
d’Albert, La/zari, andra att förtiga.
Nå — publiken tyckes ju redan ha
tagit sitt parti — och uteblifvit. Och
redan när detta skrifves, får väl
operan i fråga anses vara nedlagd efter
att ha gifvits summa summarum två
gånger. Vår plikt likinätigt redogöra
vi emellertid här för libretton,
hvilken f. ö. är det bästa af verket,
uppbyggd som den är på Malz.acs novell
»Le Colonel Chabert .
Operan har sitt namn efter den
manliga hufvudrollen. Grefve Chabert är
en af Napoleons oförvägna och tappra
öfverslar. Under ett slag gör han i
spetsen för sitt regemente en djärf
kavallerichock in i fiendens leder, och
räddar därmed segern. Han stannar
emellertid på slagfältet och man
stoppar ned honom i en stor gemensam
ryttargraf i den tron att han är död.
Han elterlämnar i Paris en ung och
strålande vacker änka, som inom kort
gifter sig med en grefve Ferraud.
Flera år ha gått efter dessa
händelser då ridån går upp för första akten,
som spelar på advokaten Hemlies
kontor i Paris en afton efter
föreställningen på operan. När Derville, som
är familjen Ferrauds advokat, inträder
väntas han af en torftigt klädd
gråsprängd och fårad gammal man som
uppger sig vara — grefve Chabert,
den sedan många år som död
ansedde öfversten, samt en vän till denne
en gammal korpral. Advokaten stöter
inte mannen ifrån sig, som ansåge han
denne vara en oblyg bedragare, utan hör
intresserad på hur denne förtäljer
sina lidanden alltifrån det han blef
lef-vande begrafven till dess han efter
årslång fångenskap, inspärrning på
dårhus och andra äfventyr ändtligen
når Paris i afsikt att söka upp sin
hustru. Ilan berättar vidare att han
till henne skrifvit åtskilliga bref,
ehuru dessa tydligen ej kommit adressaten
tillhanda.
1 felt oförmodadt kommer grefvinnan
Ferraud trots den sena timmen på
besök till advokaten, beklagande de
obehagligheter och trakasserier hon de
senaste dagarna fått utstå af en man
som sökt närma sig henne,
uppgifvan-de sig vara hennes döde man.
Derville berättar att denne man just
befinner sig i närheten och föreslår en
konfrontation, som äger rum trots
gref-vinnans protester och under hvilken
advokaten tydligen märker att saken
är sjuk.
Andra akten för åhöraren till det
grefliga palatset Ferraud i Paris som
en gång tillhört Chabert. Efter
några scener af öm kärlekslycka mellan
de båda grefliga makarna infinner sig
Derville för att anhålla om ett enskildt
samtal med Ferraud. Grefvinnan
försöker att muta honom men utan att
lyckas. Advokaten meddelar Ferraud
sina misstankar. Nu inträder äfven
Chabert cch i dennes närvaro besvär
Ferraud sin hustru att vid deras barns
hufvud svära på att Chabert ej är
hennes förre man, utan en usel
bedragare. Hon brister emellertid åt
eden och gör en öppen bekännelse,
i hvilken hon äfven erkänner att hon
omedelbart före sitt giftermål med
Ferraud mottagit ett bref från Chabert,
men ej fäst afseende vid detsamma af
flera orsaker. Akten slutar med en
högdramatisk scen, under hvilken
Chabert i förtviflan skyndar ut, medan
grefvinnan tillintetgjord sjunker ned
på golfvet.
Tredje och sista akten spelas på sam-
Harold Bauer.
Irene Sanden.
ma ställe som den föregående. Chabert
har återinträdt i sina rättigheter som
slottets herre och söker beveka
grefvinnan att åter förena sig med honom,
som alltjämt älskar henne lika högt
som förr. I lon vägrar dock under
förklaring, att hon aldrig älskat honom *
och att hon ej vill beröfva sina barn
deras far. Förtviflad söker hon taga
in gift vid tanken att hon skall
skiljas från Ferraud, men Chabert rycker
giftflaskan ur hennes händer. När
Chabert märker att han ej kan vinna
henne beslutar han att taga sitt lif.
För alt ge grefvinnan hennes lycka
åter skrifver han ett meddelande, hvari
han påstår sig vara en bedragare och
intet annat. Ett skott smäller i
trädgården. Chabert har fullbordat sitt
beslut. För att sona sitt brott mot den
döde tömmer grefvinnan i nästa
ögonblick sin giftflaska som hon funnit i
Chaberts ficka.
Om musiken till denna handling får
man ett begrepp, om man läser
följande recension ofver densamma af
I’. —B. i »Dagens Nyheter :
Musiken till detta enkla
sensations-slycke är endast ett nytt exempel på
den efterwagnerska riktningens förfall,
som endast den skickliga, men
opersonliga tekniken kan öfverskyla för
naiva lyssnare.. Inte en ton är
»Wal-tershausen»; detta kunde vara
kompo-neradt af Richard Strauss, före
»Salome-, det kunde också vara
kompone-radt af hr Natanael Berg efter Leila>
— och af tusen andra. Och denna
musik kunde, det känner man tydligt,
vara på tusen andra sätt och ändå
med all sin färska eller halfskämda
wagnerism, sina öppna eller
förstuckna lån från »Götterdämmerung» och
andra Nibelungdramer, passa precis
lika bra eller lika illa till den halft
moderna, men tyvärr alldeles
poesilösa handlingen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
