- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 32 (1912) /
74

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12—14. 20 December 1912 - Edgar Tinel † (med porträtt) - En musikhatare

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

uppfördes på Theatre de la Monnaie.
ålen häri lyckades han ej så väl, ty
scentragik, scenmusik och
teaterpublikum voro honom fullständigt
främmande. Publiken kunde ej omfatta detta
verk med någon större entusiasm, den
hade ringa, ja, ingen förståelse för
Tinels ideal, som kulminerade i en
sträng gudsfruktan. Ifrig Wagnerian
som han var, torde »Parsifal ha
fö-resväfvat honom. Samma år kallades
han till direktör för det
konservatorium, där han hade inträdt som ung
gosse och senare verkat som lärare.

Utom de nämnda verken
komponerade Tinel en mängd andliga arbeten
— han var en sträng katolik — men
äfven ett stort antal sånger, körer,
pianostycken och instrumentalverk,
bland hvilka må nämnas en
orgelso-nat. Dessutom har han utgifvit Le
chant grégorien, théorie sommaire de
son exécution (1890).

Som tonsättare tillhörde Tinel den
klassiskt-romantiska riktningen Bach —
Mendelssohn—Schumann. Den
moderna musiken var honom osympatisk.
Rent tekniskt sedt äro hans skapelser
otadliga och förråda en ovanlig
behärskning af medlen. Deras ofta
bristande originalitet i uppfinningen har
emellertid gjort, att de ej blifvit hela
världens egendom.

Som pedagog åtnjöt Tinel ett stort
anseende. Tack vare honom har
kyrkomusikskolan i Mecheln blifvit ett
institut af första rangen, där äfven många
utländska lärjungar fått sin utbildning
(exempelvis Abbé Perosi). De fingo
i denna skola, enligt Tinels eget
yttrande, lära sig »att spela orgel som
Bach, piano som Liszt, att sjunga som
Lablache eller Mario — och att
be-grafva de döda som Shakespeares
död-gräfvare».

Den bästa karaktäristiken har Tinel
gifvit sig själf i ett bref, som han
skref som svar på en musiktidskrifts
anhållan, att han skulle yttra något
om sig och sin konst:

Mitt moraliska fotografi», säger
han, kanske blir Er mindre
välkommet, än Ni hade tänkt Er, och visar
Lr kanske en helt annan människa, än
Ni föreställt Er:

icke en komponist, som i ostörd
skaparglädje får vård;» den heliga elden
i sitt bröst,

utan en utpinad yrkesmusiker, som
år ut och år in som inspektor,
direktor och professor med största
kontra-punktlighet förrättar musikaliskt
tvångsarbete.

Detta öfverflöd på »saure Wochen
och denna brist på »frohe Feste» är
visserligen i mångens öga intet annat
än mea maxima culpa (mitt
största fel).

Hvarför?

Därför att jag icke gör mig någon
möda att behaga den månghöfdade
hydran;

därför att jag ej kan uppskatta s.
k. filosofisk musik och min
trosbekännelse ej går i stil med den i våra

[ dagar allena saliggörande
neurasteniskt-erotiska musiken;

därför att mitt konstideal finner sitt
i uttryck i den kristligt-apologetiska mu- 1
siken, hvilken enligt min åsikt icke
blott kan tjäna högre mål utan äfven
i sig innesluter de rent mänskliga
känslornas oändligt stora värld;

därför att jag vid valet af mitt
poetiska stoff är en svuren fiende till
merkantila sträfvanden och industriella
baktankar;

därför att jag öfver hufvud betraktar
konsten som något heligt;

därför att jag icke önskar mig
någon annan lager än de erforderliga
tjänsteåren, då jag som
pensionsberät-tigad i mitt arbetsrums förtroliga
af-skildhet ändtligen helt kan få följa mitt
inre behof att skapa.

Sade jag Er icke, att Ni skulle bli
besviken?» —

Biografier öfver Tinel skrefvo bl. a.
Bernhard Scholz ( lllustrierte
Deutsche Monatshefte», Juni 1895) och P.
Th. Schmid (Benziger, Einsiedeln
1897, 1S9S).

En musikhatare.

Ur den i slutet af förra året på A.-B.
Framtidens förlag, Malmö, utkomna förträffliga
essaysamlingen »Kämpande intelligens» af Alf Nyman
taga vi oss friheten hämta följande om ovanlig
musikalisk sakkännedom och blixtrande
snarfyndighet vittnande uppsats oin Nietzsches
mellanhaf-vande med Waguerianismen.

I.

När Platon i sin mönsterstat ville
förbjuda, att ynglingarna lärde sånger
i de lydiska och frygiska skalorna
med deras insmickrande och kvinnliga
intervaller, samt endast fann den
sträf-vare doriska musiken lämplig för
deras andliga hygien, så har han här
haft öga för något af det Friedrich
Nietzsche i sina senare skrifter så
energiskt velat inskärpa. Det är ej
stål allt som klingar — och i sista
instans var det stålet, intelligensens och
viljans, som de båda skattade högst.
Och äfven för Nietzsche blir det allt
det »lydiska och frygiska — das
All-zu-Menschilche — i vårt själslif, som
vi först skoningslöst måste visa från
oss för att få plats och mark för en
ny musik i äktgrekisk mening. Vi
måste lära vårt hjärta en ny och

strängare takt för att kunna dansa med
i denna viljelifvets härdade och
klingande päan.

Hvad Nietzsche själf åstadkommit som
musiker: ett par sånger, ett körverk,
små pianoting etc. — väger väl ej så
tungt; det mesta och bästa af hans

ingifvelse blef, om man får tro fru
Elisabeth Förster-Nietzsche,
improvisationer och stöptes aldrig ner i fast

form! Men hvad han härunder fått

blick för, hvad han introspektivt
fattade, hans moraliska gehör in musicis,
förmågan att i begrepp fastnagla det

oredigaste, diffusaste i den
musikaliska förnimmelsen — detta blef hans
musikhistoriska bragd. Nietzsche var
väl också den förste, som bakom den
estetiska värdeskalan lyssnade ut den
biologiska och klubbade ner all
inspiration, som icke ställde sig under
hygienens ledstjärna. Därför är det just
ur musiksynpunkt så mycket
lärorikare att följa honom på hans andliga
Anabasis och se, hur han platå för
platå lämnar bakom sig både den
Schumannska musiken, det
subjektivistiskt pittoreska — > själslifvets
sachsiska Schweiz» — och Richard Wagners
\ alkyrieklippa för att nå upp till
Za-rathustrabergens absoluta
högiandskli-mat. Och först här finner han den
härdade hälsan. Först här, på jöklar
af nerisad sentimentalitet, glänser
Dio-nysos’ flöjt. Framtidsmusiken, den
öfvereuropeiska musiken hår blifvit
möjlig.

Alltsedan Nietzsche året 1866 blifvit
förtrolig med den Schopenhauerska
filosofien, var och förblef denna hans
förnämsta tankeferment. Härtill kom
Wagnermusiken, Wagneridéerna och
Wagner själf: med dessa komponenter
är hans andliga kraftparallellogram
gifvet — ett parallellogram, som han
visserligen senare skulle spränga långt
utöfver. Men de musikfilosofiska
idéer han i »Geburt d. Tragödie»
framlade, bottnade omisskänneligen i den
Schopenhauerska viljemetafysiken samt
i de starka stämningar
Wagnermusiken, särskildt Tristan, uppbesvurit i
honom. Liksom Richard Wagner i den
berömda Beethovenskriften (1870)
fattat musikinspirationen som ett
genombrott af den universella Viljan och
musiken själf som en direkt kopia af
tillvarons innersta driftlif, blef nu för
Nietzsche det dionysiska, det kaotiska
i människan, i dess bjärta motsats till
det begreppsmässiga, apolliniska,
musikens prima forma. Det dionysiska
var den djupa hjärterot, hvarigenom
vi drucko must ur en anonym gudom,
hvarigenom vi subjektivt medupplefde
själfva Vardandets lust och fasor. Det
dionysiska var det heliga raseri, som
dref Sabazios’-dyrkarna nattetid, i
räf-skinnspälsar, med dolkar och
thyrsos-stafvar, under ljudet af kopparbäcken
och flöjter, öfver bergen. Det
dionysiska var den djupare ton af lidelse,
hvilken som en basso continuo
ledsagade körsångerna i den gamla attiska
tragedien. Och ingenting annat än
detta samma dionysiska var det som
nu blossat upp i den germanska
musiken, från Bach till Beethoven och från
Beethoven till Wagner! — Och i sista
hand blef denna »dionysiska» extas
ingenting annat än det gamla
välbekanta »tinget i sig» hvilket nu som en
het och praktfull musikalisk bakgrund
bredde sig under fenomenets hud. —

När Nietzsche under
»LTmwertungs»-perioden började förse sina tidigare
verk med förord, beskref han (1886)
träffande allt detta som
»Artistenme-taphysik . Hans optik hade med åren

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 01:01:01 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1912/0074.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free