Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 12—14. 20 December 1912
- En musikhatare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blifvit hvassare. Ocli han beklagade
sig nu öfver, att han med
Wagner-ianism och annan modern hysteri
för-därfvat det storslagna grekiska
problemet för sig. Likvisst var det
»dionysiska» mera än ett begrepp. I det
grep han verkligen ett själstillstånd in
flagranti, som den romantiska musiken
och psykiatrin känna. Och i ett bref
till Erwin Rodhe (1871) får man
också höra, hvad han in concreto förstod
med dylik »dionysisk» musik: Sieg-
friedidyllen af Wagner! — »Denn
ge-nau das ist Musik und nichts sonst!
Und genau das meine ich mit dem
Worte »Musik», wenn ich das
Diony-sische schildere, und nichts sonst!» —
Allt detta glidande och böljande,
lusl-vågen som stiger och sjunker, det
lysande och kaotiska i detta
orkesterpoem — detta stod nu för Nietzsche som
kronan af europeisk musik. Det var,
som hade han för ett ögonblick sett
guden Dionysos lustvandra under de
sorlande, klorofyllstrålande ekskogarna
längs Rhen. —
*
Den oangenäma chock Nietzsches
vänner kände, då de slogo upp första
delen af hans nyutkomna
»Menschliches-Allzumenschliches» (1878), kan, säger
fru Förster-Nietzsche, endast jämföras
med den, som skulle gripa en, om
man öppnat en dörr i tanke, att den
ledde in till ett palmhus, men
plötsligen finner sig stående framför ett
gnistrande islandskap! I lär talar en
Voltairian! Och man ansåg sig ha rätt
att vänta en fullblodsromantiker. — I
Ecce Homo» skrifver Nietzsche
härom: »Detta är krig, men ett krig utan
krut och rök, utan krigarlater, utan
patos och förvridna lemmar — allt
detta vore också »idealismus». Den
ena villfarelsen efter den andra lägges
utan pardon på is, idealet vederlägges
icke — det förfryser. — 1 lär t. ex.
förfryser »Geniet»; ett stycke längre
bort förfryser »Hjälten ; sist förfryser
»Tron», den s. k. »öfvertygelsen» . . .
nästan öfverallt förfryser »Tinget i
sig». — Och i denna arktiska luft får
också musiken känna på kritikens
isnål. Äfven den faller in under det
»alltförmånskliga». Hvad ligger
bakom musiken, vad musicerar i oss? Är
det de starka lidelserna — eller de
ljusskygga, de förpestade? Problemet
blir detta. Och under Nietzsches hand
växer det, grenar ut sig, flätar sig
samman med dekadansproblemet
öfver-hufvud samt sönderfaller i fysiologiska
och etiska specialfrågor.
Redan tidigt hade Nietzsche
opponerat sig mot den Schopenhauerska
konstuppfattningen och dess »unbefleckte
Empfångniss». Skönhetsblixten slår
icke ner i oss i de ögonblick, då
clrift-lifvet tiger och själen som en
oföränderligt klar himmelskupa hvälfver sig
öfver tingen. I Viljans mortifikation,
i den buddhistiska ron kan ingen
verklig konst trifvas. Tvärtemot att döfva
Viljan är konsten Viljans sista och
högsta lustmål! Uti den estetiska
förnimmelsen spelar hela vår varelse med
— som en dold orkester ger den
sensationen dess timbre och dess djupa
fysiologiska undertoner. Här är
Nietzsche inne på samma vägar som Guyau
i sin konstlära. Men Nietzsche går
längre. Konsten blir för honom en
intestinal feber», det starka
temperamentets frodiga och hänsynslösa
blomning. — »Die Ivtinstler», säger han i
■ Wille zur Macht», »sollen Nichts so
sehen, wie es ist, sondern voller,
son-dern einfacher, sondern stärker: dazu
muss ihnen eine Art Jugend und
Frtlhlings, eine Art habitueller Rausch
im Leben eigen sein». Och i en
aforism öfver musikern ger han en
särdeles frappant formel för hvad han
menar med detta biologiska rus: -
»Musik machen ist auch noch eine
Art Kindermachen». — Så fattad blir
äfven musiken ett af tillvarons stora
stimulantia, en lifsbejakande makt.
Djupast sett blir den maktviljan i oss,
som i tonmaterialet griper sina egna
formlösa lidelser, trugar dem samman
och med våld trycker sin signet på
dem — hvad Nietzsche äfven kallat:
den stora stilen, skaparallsvåldigheten!
Sedd från höjden af dessa kraf
förefaller den moderna tonkonsten honom
både ömklig och fördärflig. Framför
allt: fördärflig. Vårt känslolif är ju
till största delen posthumt. Som en
girig slingerväxt rankar det sig fast
kring våra andliga ruinrester och
våra kullstjälpta föreställningar samt är
hvarje ögonblick färdigt att klättra upp
i vårt ordnade medvetande och
öfver-manna äfven detta. Här ligger nu
musikens fara. Det musikaliska ger
näring åt det somnambula lifvet i oss,
öfverretar sensibiliteten och anfräter
viljan. Genom musiken sjunka vi
omärkligt tillbaka på ett öfvervunnet
kulturstadium. Det svagare får bukt
med oss. — »Die Musik als Nachklang
von Zustånden, deren begrifflicher
Ausdruck Mystik war», — detta är
bottenargument! Och Nietzsche håller
med Doudan, att här äro de flesta
musici »charlatans» eller »dupes» — eller
som det heter i fabeln:
— »chantaient déjå faute d’idées»! -
När därför den dubbla auktoriteten
Richard Wagner i sin skrift »Religion
und Kunst» (1880) velat häfda, att just
musiken vore den konstform, i hvilken
den sönderfallande kristna religionen
kunde gjuta sina bästa essenser för
att bevara dem i arf åt senare
släkten, så har han därmed gifvit ord åt
Nietzsches djupaste farhågor samt styrkt
honom i den desperata uppfattningen:
musicam esse delendam.
II.
Nietzsche säger en gång, att man
icke blott skall kunna älska sina
fiender utan äfven hata sina vänner om
— sanningen så kräfver! Det intima
förhållandet till Richard Wagner skulle
gifva honom smärtsamma tillfällen att
probera den satsen på sig själf. Och
af alla de mer eller mindre tragiska
vänskapskonflikter Nietzsche hade att
genomgå står den Wagnerska som den
absolut dominerande. I den måste han
på ett eklatant sätt taga parti mot sig
själf. — Här måste man kunna bita
kring sig för att icke falla ner och
beundra, säger han en gång på tal om
Parsifalmusiken. Och Nietzsches hela
musikspekulation är i grund och
botten endast historien om denna
vänskap.
När Nietzsche 1875 började sin
äre-skrift »Richard Wagner in Bayreuth ,
ännu fylld af öfvertygelsen, att i
Wagner och Schopenhauer dock den
germanska andens djupaste krafter
rustade sig till kamp, kände han, att detta
var en tacksamhetstribut och — ett
afsked. Anteckningar från föregående år
visa också, att Friedrich Nietzsche
icke längre var ortodox wagnerian.
Wagners stil afslöjar sig här för
honom som en musikalisk barockstil. —
Wagner skattar det enkla i den
dramatiska byggnaden, emedan det
verkar kraftigast. . . Det präktiga,
berusande, förvirrande, det grandiosa, det
förfärande, larmande, osköna,
förvridna, nervösa, — allt är i sin rätt. . .
Oregelbundenheten, öfverhopandet af
glans och utsmyckning ger intryck af
rikedom och yppighet.» Och liksom,
enligt Nietzsches uppfattning, Goethe
var en förstucken målaretalang och
Schiller en retor, så var Richard
Wagner en förstucken skådespelare —
detta äfven som musiker!
Likväl kunde Nietzscher icke
glömma, att samme Wagner diktat
Sieg-friedfiguren, den orädde, som går
genom Wafurlågorna och knäcker den
senile Wotans spjut. »I honom, säger
Wagner, såg jag Människan i den
naturligaste, gladaste rågan af hennes
sprudlande sinnlighet framför mig;
ingen historisk dräkt insnörde henne
mera; intet utanför henne uppkommet
förhållande hämmade henne på något
sätt i hennes rörelsefrihet» . . . Hon
behöll rätt äfven gentemot döden. —
Detta var ju den sunda sinnlighet, för
hvilken Feuerbach pläderat, detta var
också Nietzsches »blonde Bestie»,
exponerad i rampljus! Men Wagner gick
sedan skummare vägar. På Siegfried
följde Parsifal (1877), hvarmed
Wagner definitivt beträdde ett territorium,
där Nietzsche absolut icke längre
kunde följa honom:, här talade den
fullständiga lifsförnekelsen och
medlidan-deskulten, den praktiserade
Schopen-hauerianismen! Medan hos den
germanske Siegfried enfalden låg i släkt
med dumdristigheten, är den hos
Parsifal redan kristlig, blöd, — är Sancta
Simplicitas. Och jämsides med denna
»rene dåre»: Kundry,»die Höllenrose»
Kundry — en fullt utbildad hysterica,
som oupphörligen faller från skratt till
gråtkonvulsioner!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 01:01:01 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1912/0075.html
