Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 12—14. 20 December 1912
- En musikhatare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— »Ist das noch deutsch?
\us deutsehcm I ler zen kam dies schwUle
Kreischen?
t ud dculsehen Leibs dies
Sich-selbst-Zer-fleischen?
I Jeutsch ist dies Priester-Hände Spreizcn,
Dies vveihrauchdOftelnde Sinne-Reizen?
— Ist das noch deutsch?
ITwägt! Noch steht ihr an der Pforte . . .
Dean was ihr hört, ist Rom, — Roms G’au-
be ohne Worte!»
Houston Stenurt Chumberlain gör sig
i sin stora Wagnerbiografi all möda
alt påvisa hvad han kallar de
»plastiska motsägelserna i Wagners
lifs-askådning samt att urskulda det
faktum, att den store musiker-filosofen i
sin Kegenerutionslära ogeneradt
staplar optimism ofvanpå pessimism,
Schopenhauer ofvanpå Feuerbach och
Gle-izc ofvanpå Schopenhauer. Hvad som
är riktigt år, att Wagners
»världsåskådning» var en världsåskådning med
känslan. En stark, kanske sjukligt
stark emotivitet låg som yttersta
klangbotten under så disparata
företeelser som hans Dresdenanarkism
ar 1848, hans kvinnokult, hans
antivi-visektionism och hans nattvardsmusik
för Parsifal. Och Max Nordaus
skarpa dom (i Entartung ), att Richard
Wagner blott vore den sista
svampen på romantikens gödselstack»
kunde för såvidt vara riktig, som Wagner
totalt saknade den intellektuella
ren-lighetskänsla, som drifver oss ut ur
den andliga Rembrandlsskymning, där
ovissheten är tjuskraften numro ett
och där alla hjortar äro sotsvarta.
I )et spända bröstet var esomoftast
hans argument. Ville man därför,
skämtar Nietzsche, nödvändigt resa
honom en staty äfven som »tänkare»,
så rekommenderar det sig att
framställa honom som den tyska Oklarhetens
Genius, med en bolmande fackla i
handen, inspirerad och just snafvande
öfver en sten!»
För Nietzsche var hvarje tvetydighet
i förhållande till personer och idéer
en styggelse. Han funderade också
(1878) på en bok, »Der neue Umblick»,
där han ärligt skulle sjunga ut om
Wagnermusiken och den praktiska
Schopenhauerianismen. Men Wagner
förekom honom. I de nystartade
»Bay-reuther Blätter» publicerade han en
lömsk stridsartikel mot Nietzsche, där
han (i anledning af den nyss
utkomna Menschliches-AUzumenschliches»)
tillvitar honom det lägsta effektsökeri.
»För att väcka det nödvändiga
uppseendet» . . . menar han att Nietzsche
nerkritiserat alla hittillsvarande
lifs-värden. Han hade kastat syra på de
heta offerstenarna — för att få höra
det fräsa! Och Nietzsche som med
sin Gaya Scienza (1882) stod midt i
den brinnande kampen mot allt som
nu låg Wagner närmast om hjärtat:
det kristliga, det feminina, das »Haupt
voll Blut und Wunden» — Nietzsche
svarar endast med den nobla afroismen —
Sternenfreundschaft»: - »Vi äro vän-
ner, och ha blifvit främmande för j
hvarandra. . . Att vi måste mista
hvarandra, är lagen öfver oss; just
därför bör tanken på vår gamla
vänskap stå heligare för oss. Sannolikt
finnes det en stjärnebana, i hvilken
j våra så skilda vägar och mål gå in
som små delsträckor; höjom oss till
I den tanken. Men vårt lif är för kort
och vår synkraft för ringa, för att vi
skulle kunna vara mer än vänner i
denna upphöjda mening. Och så vilja
vi tro på vår stjärnevänskap, äfven
om vi måste vara hvarandras fiender
här på jorden.»
Men för människan Nietzsche, som
suttit vid mästarens fötter och blottat
sin klinga för hans sak, var detta
onekligen en obarmhärtig och väl
abstrakt tröst.
*
Les nerveUx se recherchent», —
denna Charcots tes träffar förunderligt väl
in på Wagnermusiken, hvilken
verkade som ett sannskyldigt neurasteniskt
agn på tiden. Ludvig II, Baudelaire,
Liszt, Barbey d’Aurevilly — och
Nietzsche, allt som var »geni och
vansinne» föll offer för dess sirensånger!
Baudelaire återger sina sensationer af
Tannhäuseruvertyren på följande sätt:
- Langueurs, délices mélées de fiévre
et coupées d’angoisses». . . Och
Nietzsche har sagt ord om den wagnerska
Isolde, denna keltiska Circe, som
kompromettera nerverna. Då han
ändtli-gen förstod, vid hvilka nervösa
afgrun-der han lustvandrat, svindlade han
som efter en fysiskt utstånden fara. —
Nietzsches vän, professor Overbeck,
intygar också, att »såvidt han i Wagner
föraktade dekadenten, steg ångesten
öfver hans egen starkt kända dekadans
upp för honom: han förstötte sig själf.
Och i »Fallet Wagner» bekänner
Nietzsche öppet: »Jag är lika väl som
Wagner ett barn af min tid, d. v. s.
en dekadent, men skillnaden är, att
jag förstått detta och värjde mig
däremot». Men att han förstod faran,
detta öfvertygar honom om att också bot
finnes. Ty det säregna för alla djupt
degenererade naturer är, att de icke
längre förnimma giftet som gift!
Den »glada vetenskap» Nietzsche nu
idkade känner två slag af lidande
naturer: de som våndas under ett
öfver-mått på lif och hvilka därför behöfva
en »dionysisk» konst, som accepterar
tillvaron quand méme; vidare de som
lida af en brist på lif, de biologiskt
utarmade, hvilka i konst och filosofi
först och främst söka ett palliativ eller
också ett rus, en abnorm eggelse. Till
denna senare grupp hör nu Wagner.
— »Wagner resumiert die Modemität».
I hans musik finnes allt som kan
stimulera trötta nerver: det brutala, det
naiva och det konstlade. Redan de
fysiologiska tillstånd, i hvilka
Wagner-orkestem försätter åhöraren, är nog
för att vederlägga den. En sådan
musik är fysiologiskt alltför
närgången. Oregelbunden andhämtning, extrem
irritabilitet med högsta coma — detta
verkar denna öfverväldigande och
bjärta tonmassa, som störtar ner öfver oss.
I stället för att, som musik bör,
frigöra oss andligen och lekamligen, ge
oss rytmiska, stegrade rörelseimpulser
och locka till dans, krossar och
binder den oss, fördärfvar vårt sinne för
rytmik och stor, sträng stil. Den
skeletterar musiken på dess logik, drar
oss nolensvolens ut i ett enahanda
gungande och simmande element: den
oändliga melodien! Att då man
upplyfter hjärtat man icke skall glömma
att lyfta på benen också — mot denna
Zarathustra-estetikens öfversta
grundsats försyndar den sig på det
grufli-gaste. »Sursum, Bumbum!» Och den
moraliska sidan af saken! Vid denna
musik få lidelserna ostört njuta sig
själfva. Den spränger upp doftfyllda
afgrunder i vårt medvetande och låter
oss genom öfversinnliga slöjor skymta
det sjukligaste och mest förödda i
lif-vet. Det fula blir intressant. Den
sköna detaljen kommer genom sin
infattning af ohyggligt att glimma i
smaragd. Die Musik als Circe. Men af
allt detta resulterar en ännu farligare
biologisk trötthet; nerverna frestas
ytterligare, det somnambula lifvet i oss
breder ut sig på det klarvaknas
bekostnad. »Så bra man kan sofva vid
denna musik!» sade en gång under
Lohengrinförspelet en ung italienska
till Nietzsche. Det ordet föll i god
jord.
livad Nietzsche egentligen saknade
hos Wagner, var: »den glada
vetenskapen; de lätta fotterna; espri, eld,
behag; den stora logiken; stjärnornas
dans; själens glada öfvermod; söderns
ljusrysning; det blanka hafvet —
fullkomligheten» . . . Den musiker, hos
hvilken han tror sig finna detta, är
Bizet. Hans musik är glad, grvm,
fatalistisk. Äfven den gode vännen
Peter Gasts kompositioner ligga i
denna riktning. Gast blir den, som skall
låta tyskarna förstå, att »de
strängare principerna och den lustigare
musiken höra samman». Och efter det
långa Wagnerska opiumruset känner
den fördystrade, sjuke
Zarathustradik-taren ett nytt behof efter Mozartsk
logik och Mozartsk fjärilslek. Ännu
svidande efter själlåmputeringen i
»Nietzsche contra Wagner» adopterar han
Galianis ord:
un monstre gai vaut mieux
qu’un sentimental ennuyeux!
Har Nietzsche varit orättvis i sin
dom öfver Wagner? Man kunde
mena, att det är bjälken som håller
strafftal till grandet, när man hör Nietzsche
fastslå: Wagner est une nevrose! Men
det var ju aldrig Wagners person han
ville åt - endast det falskt
humanitära och psykiskt trötta, som räddat
sig in i hans konst! Blott det, att
Nietzsche icke syntes förstå, att den
Wagner, som skref »Parsifal» och
»Kunst und Religion» var en gammal
man, hvilken det kanske icke längre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 01:01:01 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1912/0076.html
