Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12—14. 20 December 1912 - Eskimåernas musik - En femtioåring (med porträtt) - Gustaf Nordqvist (med porträtt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78
S VEN SK M USIKT1DNING
ma! Aja ja hai!» Och när familjen
samlas är det åter sången och dansen
som förenar dem. 1 det civilserade
Västgrönland har dansen bevarat
traditionerna från medeltiden. Man tar
hvarandra i händerna och dansar en
ringdans med sångaren dansande midt
i ringen under körens eggande
tillrop Ajahajah! Den högre kulturen på
västkusten visar sig bl. a. i
mottagligheten för europeisk musik.
Pil-gramskören ur Tannhäuser , som
föredragits af fonografen, har väckt
sådan förtjusning, att den införlifvats
med kyrkosångerna.
På östkusten inskränker sig dansen
till några knäböjningar och
bålrörelser. Musiken är dock mera utvecklad.
Eskimåens enda och oumbärliga
instrument är trumman, dock ej af den
vanliga formen, utan bestående af ett
skinn spändt öfver en träram och
påminnande om en tamburin. Ljudet
framkallas genom att slå med en
pinne på träramen, men ej på skinnet,
och virtuosen kan med detta
nationalinstrument frambringa de mest
originella rytmer. Solosångaren ger
åhörarna tillfälle att i vissa moment
förena sig med honom i refrängen.
Någon officiell tonskala finnes ej.
llvar-je sångare väljer tonhöjden efter
behag. Dock råder det antika
femtonsystemet d, f, g, a och c, gemensamt
lör de flesta folkslag. Allt behärskas
af rytmen, som är ytterst utbildad.
Underligt nog sammanfaller ej den
in-strumentala rytmen med sången, utan
är fullkomligt själfständig. Sången är
af berättande eller satiriserande
karaktär, och sångaren är ofta utstyrd
i fantastiska eller groteska
djurskepnader. Trollkarlen eller Angakok, som
"kall bringa hjälp i olyckor och
sorger, har sina egna underliga
besvärjelseformler. Afven vid rättstvister,
mord, stölder eller enleveringar intar
musiken en dominerande plats.
Liksom enligt vissa besynnerliga
europeiska hedersbegrepp duellen ersätter
rättvisan, får den också på Grönland
företräda fru Justitia. Duellerna äro
dock efter franskt möster, det vill
stiga ofarliga för båda parter. Men i
"tället för att skjuta i luften, då ju
alltid någon utomstående kan bli
skadad, föredrages den musikaliska
tvekampen.
Duellanterna omgifvas i en krets af
befolkningen, och den förorättade
fram-sjunger sin anklagelseakt, utsmyckad
pä det mest fantastiska. Med
sanningen är det därvid ej så noga, blott
listan blir tillräckligt lång. Då och
då närmar han sig den anklagade,
spottar på honom, slår honom i
huf-vudet och täpper till munnen på
honom med ister, hvarvid den
anklagade ej får visa sitt misshag. När
an-klagaren uttömt sina krafter, är det
motpartens tur att försvara sig med
samma vapen. Sålunda fortsätter
duellen i det oändliga under åskådarnas
uppmuntrande tillrop. Men det är ej
alltid slut härmed, ty denna tvekamps-
metod har salts i system och blifvit
en slags vendetta, som kan räcka i
åratal, under hvilken tid nya
förolämpningar och brott uppdiktas. Den som
först tröttnar anses besegrad. Äfven
kvinnorna utkämpa dylika dueller,
säkerligen ej mindre förbittrade än det
manliga släktets; det finnes t. o. m.
exempel på dueller mellan man och
kvinna. Kanske Richard Strauss haft
dessa musikaliska gräl i tankarna, då
han i Doinesticasvmfonien skildrar de
äktenskapliga tvisterna. Hur det
täcka könet gör upp sina
mellanhafvan-dcn belyser följande profbit. Fru
Sarak är stött öfver det mottagande
hon erhållit vid sin visit hos sin
granne Pigigsartok och utgjuter sig i
denna stridshymn: När jag besökte
Pigigsartok trodde jag, att jag
serverades en utmärkt hundsoppa. Nu är
jag dock säker på min sak. Det var
sent när jag kom, och jag tog ett
stycke kött, som var osmältbart och
soppan fastnade mig i halsen. Fru
Pigigsartok är ej sen att svara: Sarak
ljuger. Denna Sarak har endast till
mål att bruka sin elaka tunga. O,
denna Sarak! Man säger, att när hon
blef gift, gaf man dem nymålade
kläder, för att deras barn en dag skulle
bli en bra sälfångare. Men de ha ej
fått några, oaktadi sitt giftermål och
sina målade kläder! Är det ej
idealiska förhållanden, då en dylik
musikalisk lagstiftning upplöser alla
dissonanser i harmonier!
Gustaf Nordqvist.
är en ung kompositör, som på sista
tiden låtit tala om sig. Så hade han
den 28. november föranstaltat en
kom-positionsafton i Vetenskapsakademiens
hörsal, hvarvid han visade sig vara
en lolvande talang bland de unga
svenska tonsättare, som glädjande nog
för närvarande hålla på titt arbeta sig
fram. Från trycket har han ännu
endast utgifvit ett häfte sånger samt tre
pianostycken (Legend, Barcarole och
Scherzo), om hvilka vi i nästa
nummer blifva i tillfälle att närmare tala.
Om den nämnda kompositionsaftonen
yttrade Sv. Dagbladets
musikanmälare bl. a.:
»Det är en mindre vanlig begåfning,
som möter i de pianosaker och sånger,
hvarmed tonsättaren presenterade sig.
Starkast framträder den i
pianostyckena, där fantasien obunden kan tumla
omkring i en klangvärld, som för en
generation tillbaka var terra nova,
men sedan med upptäckarifver
exploaterats af ryssar, fransmän, tyskar och
italienare. Därvid har dock mycket
lämnats ogenomforskadt åt den yngre
generationen, som också med brinnande
eröfrarlust tränger vidare in i det
okända. Att allt ej är så grundligt
nytt och att möjligen andra varit där
förut, öfverses lätt i ifvern. Så
påträffas i hr Nordqvists tondikter spå-
En femtioåring.
Hans von Stedingk.
Operachefen grefve Ilans von
Stedingk fyllde den 7. december 50 år,
hvarvid han på det lifligaste hyllades
af de olika korporationerna vid
operan, anhöriga och vänner. En
synnerligen rik samling blommor kom
sålunda jubilaren till del, hvarjämte
lyckönskningstelegram i stor mängd
anlände. Operakansliet hade af de
olika korporationerna inom teaterns
personal vackert dekorerats dagen till ära.
På scenen uppvaktades grefve
Stedingk med sång af solister och kör,
hvarjämte operasångaren Sven Nyblom
höll ett versifieradt tal. * 1
ren af Puccini och Rangström,
däremot sällan en ledtråd, hvaraf man
kan sluta sig till upptäckarens
nationalitet, och det hade man vida hellre
önskat finna. Just Rangström visar
möjligheten af det modernas förening
med det nationella.
1 den hurtiga »Dalbolåten» anslår hr
Nordqvist dock en svensk folkton,
äf-venså i den förtjusande »Vida,
hvilan-de midnatt , som visar, att dessa strängar
ej saknas, men blott allt för sällan
vibrera. Jämte dessa båda sånger
minns man med nöje den fint poetiska
Junidagen lekte och den lidelsefulla
Drifsnö . Ackompanjemangen äro
pia-nistiskt utarbetade med många fyndiga
infall och klangeffekter.»
Gustaf Nordqvist är född i Stockholm
tlen 12. februari 1886 och inskrefs
höstterminen 1901 som elev vid
Mu-sikkonservatorium, där han aflade
organist- och kyrkosångareexamen. Ilan
har sedermera varit elev af Ernst
Ellbcrg i kontrapunkt och komposition
1904—1907 samt af Lennart Lundberg
i pianoklassen 1904—1910. Dessutom
har han studerat för kompositören
Ture Rangström.
Förutom de ofvan omnämnda piano-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
