Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12—14. 20 December 1912 - Konsertlifvet i Berlin - Tvenne nya musikprofessorer (med två porträtt)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tvenne nya musikprofessorer.
Richard Adersson.
Professors namn, heder oeh
värdighet har af Kung]. Maj:t tillagts förre
läraren i pianospelning vid
Musikkonservatorium E. Ch. Richard
Andersson samt förre läraren i
violoncell-och kontrabasspelning vid
Musikkonservatorium, f. d. kammarmusikus A.
J. Andersen.
Detta yttre erkännande af dessa mäns
stora förtjänster om den svenska
tonkonsten hälsas af alla musikintresserade
med största tillfredsställelse. Som ledare
af Sveriges största privata musikaliska
undervisningsanstalt är Professor Richard
Anton Andersen.
Andersson så väl känd i de vidaste
kretsar, att vi ej närmare behöfva
påpeka hans utmärkta egenskaper som
pedagog och personlighet. 1 samband
med hans musikskolas
tjugufemårs-ju-bileum förra året ägnade Svensk
Musiktidning honom en artikel, till
hvilken vi hänvisa. Jämväl Professor
Anton Andersen har nyligen vid sin
afgång från befattningen vid
Konservatoriet varit föremål för utförligt
omnämnande i denna tidning, hvarvid
äfven hans betydelse som tonsättare
framhäfdes. (Se Sv. Musiktidning 1912
N’:o 2!)
generade ut som jag, när jag begärde
få min hatt. Ty sedan jag väl satt
den på mitt hufvud var garderoben
tom.
1 vestibulen mötte jag Beethoven.
I lan gick med framåt böjd t hufvud, djupt
rynkad panna och stormade upp för
trappan med en käpp under armen.
Jag anade något förfärligt och sprang
ut genom dörren.
Det är emellertid inte nog med
dessa solistkonserter, hvartill jag vill
foga en kritikers observationer i
Berliner Tageblatt om en dam, som
spelade Mozart med öfverhoppade takter
och olika tonarter i de båda händerna
samtidigt. — Man envisas också med
att gifva urpremiärer af noviteter och
kan på det viset fördärfva en eljes god
konsert. Det går väl an med ett
nummer sådant som »Glada gesällers färd
på Rhen», ehuru afsikten tränger sig
störande emellan och den massiva
instrumenteringen snarast för tanken
hän till några tjocka ölpatroners
vaggande färd till sina hem.
Kompositionen var f. ö. af Hugo Kaun,
hvilken stod upp och bockade sig
bland publiken, och åt den saken var
intet vidare att göra.
Men omedelbart härpå följde som
novitet en symfoni af ett för mig
okändt namn, som kanske äfven
förblir okändt för de flesta.
Ater hade man tillfälle att
förnimma, hur ringa sångarglädje, som
uppbär våra dagars musik, hur
orkesterapparaterna synas vara där blott för
sin egen skull och för att dränka
motivens och ingifvelsens armod. Ty det
år ingen glädje i att höra en
allegro-sats, där alla instrumenten i tur och
ordning rida upp och ned på en
c-dur-treklang utan att någonsin nå ett mål,
och ännu värre är det att nödgas
upp-lefva en andantesats med ett
sentimentalt hufvudtema, som på ett
obegripligt förargligt sätt söker göra en
originell tvärvändning, när örat väntar
något annat. Då denna oändligt
utdragna sats till slut förklingat — man
får under tiden hallucinationer och
inbillar sig att man hela sitt lif måste
sitta i denna sal och höra detta
andante — återstod intet annat än att
tillgripa universalmedlet: att rusa
huf-vud.stupa på dörren och ut på gatan.
Härnere ringde några ord så starkt i
mina öron, att jag måste ropa dem
högt: musiken är död, men Beethoven
lefver! En poliskonstapel förvånades
storligen, men för mig själf stå de
orden som motto öfver de misslyckade
konserter jag hört.
Utan tvifvel frågar sig hvar och en
samma sak: hvartill tjäna alla dessa
hundratals konserter? Vid
begynnelsen och slutet af hvarje säsong
utbrister kritiken i ett symfoniskt rop öfver
detta elände, och nu planeras det
någon kongress, där öfverproduktionen
lär skola diskuteras.
1 dagarna låg i en musikhandel en
volym med titeln »Musikerelend», som
jag gick in och köpte; biträdet
för-klaiade, att den boken borde hvarje
studerande läsa - med en menande
blick på min person. Den
varmhjär-tadt skrifna skildringen afslöjar i
korthet de värsta missförhållandena och
sätter som utgångspunkt det
ekonomiska eländet som följd af
massproduktionen. Ty det förhåller sig så, att
dessa konserter blott under
uppoffrande af stora summor kunna komma till
stånd — konsertdirektion, lokal och
orkester kosta oerhördt med pengar.
Följden blir den, att en verkligt
be-gåfvad musiker, som icke förmår
upp-drifva medlen, har mycket svårt att
göra sig hörd, för att icke tala om den
enorma svårigheten för kritiken att
verkligen kunna bevista alla dessa
konserter längre än i högst fem
minuter. Det gäller här till hvarje pris
att begagna sig af reklamen, detta
moderna medel, som genom pressen
har blifvit en ny stormakt och hotar
växa oss öfver hufvudet. Författaren
till broschyren — som står i nära
förbindelse med musikkretsar — ger de
mest drastiska exempel på hur många
utvägar en konsert byrå kan
utspekulera för att lancera en storhet, som
inte är någon storhet. Ty hvad man
till hvarje pris vill nå, är
offentlighet, vägen till ryktbarhet och glans
och rikedom. Och man vill uppträda
i Berlin för att läsa sitt namn på
af-lischer och till sist för att bli
kritiserad i pressen. Sedan hoppas man
på att få anträda konsertresor ända
från Rom till Stockholm. En hel rad
med konserter omnämnas emellertid
aldrig med ett ord i någon tidning,
helt enkelt därför att inte ens en stor
tidning kan hålla sig med en hel stab
musirecensenter. Och de
konsertgif-vare, som få en släng af slefven, böra
egentligen inte alltid vara alltför
glada, ty kritiken för med största rätt
ett ytterst skarpt språk härstädes, i
hög grad öfverträffande hvad vi äro
vana vid.
Härtill kommer, att det drifves
mycken humbug med själfva
musikutbildningen. Vissa lärare göra reklam för
sina metoder» och taga en oerhörd
summa i betalning per timma för att
imponera på sina offer, som efter en
tid upptäcka, att de inte lärt ett spår.
j Man får nämligen aldrig glömma att
J Berlin vid sidan af sin oerhörda
betydelse som kulturcentrum är affärernas
och pengarnas häxkittel. Den som
vill bedrifva allvarliga studier här
kan utan tvifvel lära mera än
annorstädes i världen, men det gäller från
första början att från kompetent håll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
