Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12—14. 20 December 1912 - Kattfugan, skizz efter Elisa Polko - Satans grasserande i ett orgelverk i Leipzig - Rättelse - Kreisleriana. En cykel af fantasistycken i Callot’s manér af E. T. A. Hoffmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Med tanken »vara eller icke vara» i j
sinnet började han med sin ryttare p;\
ryggen ett ursinnigt kringrasande i
rummet; uppför alla väggar försökte
han springa; öfver stolar och bord
hoppade han fräsande och nysande, så ’
att mästarens papper flögo omkring
som agnar för vinden och hela
rummet blef inhöljdt i en sky af damm.
I lasse skyndade till hjälp; förgäfves!
inga rop, inga förmaningar ville för- |
slå. Slutligen tröttnade Ponto; en
storartad idé tycktes vakna i hans hufvud:
sin herre och mästare ville han kalla
till sin räddning. Utan vidare
öfver-läggningar sprang han upp på
klaveret, trampade omkring på tangenterna
och rände ett par gånger fram och
tillhaka, hvarvid han lät sitt släktes
genomträngande nödrop ljudligen
skalla. Redan vid de första sällsamma
tonerna sjönk Treulieb förskräckt från
den inspirerade kattens rygg. Ett doft
accnrd förkunnade hans fall. Kattens
glasögon följde, endast peruken
stannade kvar. De kaotiska tonerna
tycktes vilja bilda ett slags melodi: Hasse
lyssnade förundrad till kattkonserten,
men genom det öppna fönstret syntes
mellan de vilda rosorna den gamle
mästarens anlete, öfvergjutet af
glädjens solsken: »Kom i mina armar, kati!
du har funnit det rätta!» utbrast han.
Och Ponto störtade utmattad i sin
herres öppna famn.
Då nu den unge mannen andra
morgonen inträdde till sin mästare,
visade denne honom triumferande ett blad,
tätt hesådt med noter, öfver hvilka
med stora bokstäfver stod att läsa:
Kattfuga . Scarlatti satte sig vid
klaveret och spelade; och ynglingen
igenkände i det konstfullt utarbetade temat
med glad förvåning genast de
sällsamma nödsignalerna och de infernaliska
melodierna från den vilda jakten, som
i liknelse af en förtviflad katt hade
rasat fram öfver tangenterna.
Mästaren och lärjungen skrattade hjärtligen
vid slutet; men den lagerkrönta katten
satt på sin härskares vänstra axel,
och denne förblef intill sin död vid
det påståendet, att Ponto på vanligt
människovis hade skrattat med.
»Kattfugans» tema.
Satans grasserande i ett
orgelverk i Leipzig.
Uti Paulinerkyrkan i Leipzig fanns
i 16: de och 17: de seklerna en orgel,
som, såvidt man vet, hvarken till
storlek eller inre egenskaper i någon
märkligare mån utmärkte sig framför andra
den tidens orgelvek. Men en viss
omständighet gjorde detta instrument
namnkunnigt framför många andra. Ända
till början af 18: de seklet residerade
nämligen i två af dess pipor ingen
annan än Beelsebub själf. Må vi i få
ord berätta spökhistorien, som under
en lång tid gaf de hederliga
Leipzig-borna så mycket att fundera på. Det
heter nämligen i Schneiders och
Ilei-denreichs krönikor, äfvensom i en
tidskrift från år 1717, att »det i Leipzig
varit ej mindre en allmän sägen, än
ock skriftligen omrördt, att djäfvulen
farit i de båda största orgelpiporna i
principal 16 fot, emedan de icke ville
angifva någon ton, och på intet vis
af de orgelbyggare, som därmed
plåstrat och lappat, kunnat återställas i sitt
rätta skick. Och oafsedt några velat
påstå sådant vara fabulöst samt hållit
före, att de, som sig med
skadlighetens afhjälpande befattat, ej varit sin
sak nogsamt mäktige, så har det dock
klarliga visat sig, att orgelverket
visserligen varit förhäxadt, alldenstund
man å dess vänstra sida funnit en
pergamentslapp, försedd med många
ord och vidunderliga characteribus,
hvilken ock åt herrar Decemviris och
enkannerligen åt herr Rectori,
Andreas Corvinus, blifvit utlefvererad».
Ehuruväl man efter mycket arbete
och jämkande samt genom en
orgelbyggares oförtrutna bemödande
omsider kommit så långt, att ett ringa
läte tvingats fram, så har detta ändock
ytterligare bestyrkt, att satan
verkligen haft sitt spel med piporna, och nu
hette det: »att den lede ändteligen i
någon mån måst lämna rum för
Herrans pris.» Men slutligen måste satan
pä allvar utrymma sitt trånga tillhåll
— ehuruväl man knappast kan tro, att
han därföre blifvit husvill — eller
rättare sagdt, det gräsliga äfventyret fick
en naturlig upplösning. Efter någon
lid kasserade man nämligen hela
verket samt följaktligen äfven de
förhäxade piporna, och fann — hvem
skulle trott det? — »att bemälda
tonförstoppning ingalunda härrörde från
arf-fienden, utan från orgelbyggaren, som
genom en hemlig tillställning själf
föröfvat hela denna vexationem». Den
sistnämnde hade förtjänt en allvarlig
penitens, för det han bringat en
oskyldig misstanke, och dessutom med
mycken sorgfällighet — Gud vet
hvar-före - invändigt hade tillslutit
öppningarna i väderlådan för båda
piporna. Men denna hedersman var död
för många år sedan; man gladde sig
åt att för denna gång hafva
fördrif-vit allt djäfvulskap och rustade sig till
att bygga ett nytt orgelverk.
Rättelse.
I C. v. P:s musikbref från Franska
Rivieran, som stod infördt i N:o4—5,
bief å sid. 30, not 2, på tal om
Massenets opera »Roma» den berömde
| tenoren vid Paris-operan Muratöre,
af misstag kallad Murathe, hvilket
härmed rättas. Den i N:o 8—9 å sid.
59 införda rättelsen var missvisande.
Vår redogörelse »Från scenen och
konsertsalen» måste på grund af
bristande utrymme stå öfver till nästa
nummer.
Kreisleriana.
En cykel af fantasistycken i Callot’s manér
af E. T. A. HOFFMANN.
Hvarifrån är han? — Ingen vet det.
11 vilka voro hans föräldrar? — Det är
obekant. Af hvem är han elev? — Af
en god mästare, ty han spelar
förträffligt, och då han har förstånd och
bildning, kan man väl tåla honom, ja
till och med låta honom undervisa i
musik. Och han har verkligen varit
kapellmästare, tillägga de diplomatiska
personer, för hvilken han en gång vid
godt lynne uppvisade ett af
direktionen vid........s hofteater utfärdadt do-
kument, hvari han, kapellmästaren
Johannes Kreisler, entledigades från sin
befattning, blott därför att han
ståndaktigt vägrat att sätta en af hofpoeten
diktad opera i musik och äfven flera
gånger vid table d höte på värdshuset
talat föraktligt om »Primo Huomo»,
och i ganska högtrafvande ehuru
obegripliga talesätt sökt att sätta en ung
flicka, som han undervisade i sång,
öfver »Prima Donnan»; likväl skulle
han få behålla titeln furstlig..........sk
kapellmästare, ja till och med
återvända, om han ville bortlägga vissa
egenheter och löjliga fördomar, såsom
t. ex. att den sanna italienska sången
vore försvunnen m. m., och villigt tro
på hofpoetens förträfflighet, som
allmänt erkändes såsom den andra
Me-tastasio.
Vännerna påstodo, att naturen vid
hans organisation försökt ett nytt
recept och försöket misslyckats, i det att
för litet flegma blifvit blandad i hans
alltför retliga sinne och hans ända till
förtärande glöd uppflammande fantasi,
och sålunda den jämvikt blifvit
rubbad, som är konstnären alldeles
oumbärlig för att kunna lefva med
världen och för den dikta verk, sådana
som den till och med i högre mening
taget egentligen behöfver. Vare
därmed hur som helst — allt nog,
Johannes drefs af sina inre syner och
drömmar hit och dit liksom på ett evigt
böljande haf och syntes förgäfves söka
den hamn, som ändtligen skulle
bereda honom det lugn och den glada
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
