Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12—14. 20 December 1912 - Kreisleriana. En cykel af fantasistycken i Callot’s manér af E. T. A. Hoffmann - I. Kapellmästaren Johannes Kreislers musikaliska lidanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sinnesstämning, förutan hvilka
konstnären icke förmår skapa något.
Därigenom hände nu också, att vännerna
ej kunde hringa det därhän, att han
uppskref en komposition, eller icke
sedermera förstörde den redan
upp-skrifna. Stundom komponerade han
under natten i den mest upprörda
sinnesstämning; han väckte den af sina
vänner, som bodde bredvid honom, för
att i den högsta hänryckning spela för
honom hvad han med otrolig snabbhet
nedskrifvit — han gjöt glädjetårar
öf-ver sitt lyckade verk — han prisade
sig själf såsom den lyckligaste
människa, men andra dagen — låg den
härliga kompositionen på elden. — Sången
verkade nästan fördärfligt på honom,
emedan hans fantasi då blef
öfverre-tad och hans själ flydde i ett rike,
dit ingen utan fara kunde följa
honom; däremot roade det honom ofta
att hela timmar på flygeln utarbeta de
sällsammaste temata i sirliga
kontrapunktiska vändningar och imitationer,
i de konstrikaste passager. Hade detta
en gång riktigt lyckats honom, så
befann han sig flera dagar igenom i en
munter sinnesstämning, och en viss
skalkaktig ironi kryddade det samtal,
hvarmed han lifvade sina vänners lilla
förtroliga samkväm.
På en gång var han — man visste
icke huru eller hvarför — försvunnen.
Flera påstådo sig hos honom hafva
märkt spår till vansinne, man hade
också verkligen sett honom muntert
sjungande hoppa ut genom porten med
två öfver hvarandra stjälpta hattar och
två rostraler, likt dolkar instuckna i
den röda lifgördeln; ehuruväl hans
närmare vänner ej hade märkt något
särdeles, då våldsamma utbrott,
alstrade af någon inre oro, äfven förr varit
honom egna. Då nu alla
efterforskningar, hvad som blifvit af honom,
misslyckades, och vännerna rådgjorde
rörande hans lilla kvarlåtenskap af
musikalier och andra skrifter,
inställde sig fröken v. B. och förklarade, att
det blott tillkomme henne allena att
bevara denna kvarlåtenskap efter
hennes älskade lärare och vän, som hon
ingalunda ansåg förlorad. Till henne
öfverlåmnade då vännerna med nöje
allt hvad de funnit, och då på den
hvita baksidan af flera notblad funnos
små till största delen humoristiska
uppsatser hastigt nedskrifna med blyerts
i några upprymda ögonblick, tillåt den
olycklige Johannes trogna elev en ibland
de trogna vännerna att taga afskrift
där-af och meddela dem såsom anspråkslösa
foster af en ögonblicklig ingifvelse.
I.
Kapellmästaren Johannes Kreislers
musikaliska lidanden.
De äro alla bortgångna. — Jag skulle ha
kunnat märka det på hviskandet,
skrapandet, harklandet och brummandet genom
alla tonarter; det var ett verkligt ge-
tingbo, som farit ut för att svärma
omkring. Gottlieb har uppsatt nya ljus
åt mig och ställt en flaska burgunder
[ på pianot. Spela kan jag icke mer,
J ty jag är helt och hållet utmattad;
därtill är min gamle härlige vän här
på notpulpeten skulden, hvilken ännu
en gång har burit mig, liksom
Me-phistofeles Faust, i sin mantal genom
luften och så högt, att jag icke såg
eller märkte de små människorna
under mig, ehuru de måtte hafva rätt
ursinnigt väsnats. — En ömklig,
ovärdigt tillbragt afton! Men nu är jag
lätt och glad. — Under spelandet har
jag framtagit min blyertspenna och
pag. 63 under sista raden besiffrat ett
par goda utvikningar med högra
handen, medan den vänstra arbetade
vidare i en ström af toner. Bakpå den
tomma sidan fortfar jag att skrifva.
Jag lämnar siffror och toner, och med
verklig ifver, lik den tillfrisknade
sjuke, som ej kan upphöra att berätta,
hvad han lidit, antecknar jag här de
under dagens supé utståndna
helvetiska kvalen. Men icke för mig allena,
utan för alla, som stundom i mitt
exemplar af J. S. Bachs variationer
för klaver, utgifna af Nägeli i Ziirich,
söka nöje och uppbyggelse, och som
vid slutet af 30: de variationen finna
mina siffror och, ledda af det stora
latinska Verte (jag nedskrifver det
genast så snart min klagoskrift är slut)
vända om bladet och läsa. Dessa gissa
strax det rätta sammanhanget; de
veta att Geheimerådet Röderlein här
lef-ver på alldeles charmant vis och har
två döttrar, om hvilka hela den
eleganta- världen med förtjusning
försäkrar, att de dansa som gudinnor, tala
fransyska som änglar och spela, sjunga
och teckna som Muserna.
Geheimerådet Röderlein är en rik man; han
består på sina middagar (som inträffa 4
gånger om året) de skönaste viner, de
läckraste rätter, allt är anordnadt på
den elegantaste fot, och den som inte
har gudomligt roligt på hans supéer,
är ingen man af värld, har ingen själ
och framför allt intet sinne för
konsten. På denna år nämligen också
af-seende gjordt; jämte te, punsch, vin,
glacer m. m. presteras också alltid
något musik, hvilket af den sköna
världen njutes, liksom det öfriga, med
allsköns välbehag. Anordningen är
följande: sedan hvarje gäst haft tid nog att
dricka så mycket te han behagar, och
sedan punsch och frukt två gånger
blifvit kringbjudet, flytta betjänterna
fram spelborden för den äldre,
solidare delen af sällskapet, som föredrager
kortspel framför det musikaliska
spelet, hvilket också i själfva verket icke
gör ett sådant onyttigt larm och där
blott något guld klingar. — Vid detta
tecken flyger hela den yngre delen af
sällskapet mot fröknarna Röderlein; det
uppstår ett tumult, i det man
urskiljer orden: »Sköna fröken, neka oss
icke njutningen af er himmelska
talang . . . Ack sjung något, min
bästa .. .». — »Icke möjligt. . . snufva . ..
den sista balen . . . ingenting inöfvadt.»
— »Ack, jag ber, jag ber, var så
obligeant» etc. Gottlieb har under
tiden öppnat flygeln och belastat
not-ställaren med den välbekanta
notboken. Frän spelbordet ropar den
nådiga mamma: chantez donc, mes
en-fants! Det är min rolls signal; jag
ställer mig vid flygeln, och i triumf
föras fröknarna Röderlein till
instrumentet. Nu uppstår åter en tvist:
ingen vill sjunga först. »Du vet, söta
\anette, hur förskräckligt hes jag är.»
— Är jag det då mindre, kära Marie?»
— »Jag sjunger så illa.» — »O min
bästa, börja blott etc.» Mitt infall (jag
har hvar gång ett sådant!) att båda
måtte börja med en duo, väcker
hög-Ijudt bifall, boken genombläddras, det
sorgfälligt täckta bladet finnes
ändtli-gen, och nu går det löst: Dolce dell’
anima etc. — Fröknarna Röderleins
talang är verkligen ej bland den
obetydligaste. Jag har nu varit här 5 år
och fyra och ett halft år lärare i
Röderleinska huset; på denna korta
tid har fröken Nanette kommit så långt,
att hon genast så sjunger en melodi,
hvilken hon blott 10 gånger höit på
teatern och högst 10 gånger repeterat
på klaveret, att man strax vet, hvad
det skall vara. Fröken Marie fattar
melodien redan den 8: de gången, och om
hon oftast står en fjärdedels ton lägre än
pianot, så är det väl ändå lätt att
fördraga från ett så litet täckt ansikte
och rätt drägliga rosenläppar. —
Efter duetten allmänt bifall. Nu växla
arietter och duettino’s, och jag
hamrar friskt på det tusen gånger
genom-klinkade ackompagnementet. Under
sången har finansrådinnan Eberstein
genom harklande och sakta gnolande
låtit förstå: jag sjunger också. Fröken
Nanette säger: Men söta finansrådinna,
nu måste du också låta oss höra din
gudomliga röst. Ett nytt tumult
uppstår! Hon har snufva. . . hon kan
ingenting utantill! — Gottlieb släpar
fram två högar af musikalier: där
bläddras och bläddras. Först vill hon
sjunga: »Helvetets hämnd» etc.; sedan:
llebe, se» etc.; sedan: »Ack, jag
älskade» etc. 1 ångesten föreslår jag:
»En blomma blyg på ängen» etc. Men
hon är för den stora genren, hon vill
visa sig, det blir vid Constanze. —
O skrik du, pip, jama, gurgla, stöna,
kvid, drilla, kvintilera då rått muntert:
jag har trampat på fortissimopedalen
och dundrar mig döf. — O, satan,
satan! hvilken af dina onda andar har
farit ned i denna strupe, för att nypa,
klämma och slita alla toner! Fyra
strängar hafva redan sprungit, en ham
mare är invalid. Det ringer för
öronen, det bultar i hufvudet, mina
nerver darra. Äro då alla orena toner
af gnisslande marknadstrumpeter
inproppade i denna lilla hals? — Det
har utmattat mig — jag dricker ett
glas burgunder. — Man applåderade
rysligt, och någon anmärkte, att
finansrådinnan och Mozart hade försatt
mig i den eldigaste entusiasm. Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
