Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12—14. 20 December 1912 - Kreisleriana. En cykel af fantasistycken i Callot’s manér af E. T. A. Hoffmann - I. Kapellmästaren Johannes Kreislers musikaliska lidanden - Musiknotiser från hufvudstaden och landsorten - Musikaliska akademien - Beskowska musikstipendiet - Beethovens goda fé
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arbeta för
SVENSK
MUSIKTIDNINGS
spridning.
sL — –– sj |
log med nedslagna ögon, rätt dum,
som jag väl märkte. Nu först resa sig
alla talanger, hittills blomstrande i det
fördolda, och löpa hvildt om
hvarandra. Musikaliska excesser beslutas:
ensembler, finaler, körer skola uppföras
Canonikus Kratzer sjunger, som bekant
är, en himmelsk bas, såsom
Titushuf-vudet där borta anmärker, själf
blygsamt anförande, att han egentligen
blott är en andra tenor, men
visserligen medlem af flera sångföreningar.
Hastigt blir allt arrangeradt till första
kören ur Titus. I3et gick alldeles
härligt: Canonikern, stående tätt bakom
mig, dundrade basen öfver mitt
huf-vud, som sjönge han med obligata
trumpeter och pokur i domkyrkan; han
träffade noterna härligt, men tempot
tog han i brådskan nästan dubbelt för
långsamt. Men trogen sig själf blef
han åtminstone så till vida, att han
genom hela stycket alltid släpade en
hall takt efter. De öfriga yttrade en
afgjord böjelse för den antika grekiska
musiken, hvilken, som bekant är, ej
kännande någon harmoni, gick
unisono: de sjöngo alla öfverstämman med
små varianter af tillfälliga höjningar
och sänkningar omkring en fjärdedels
ton. - Denna något bullersamma
produktion uppväckte en allmän, tragisk
spänning, nämligen någon
förskräckelse till och med vid spelborden, hvilka
för ögonblicket ej kunde såsom förut
melodramiskt medverka genom i
mus:-ken inflätade deklamatoriska satser,
såsom: »Ack, jag älskade . . . fyratio-
åtta . . . var så lycklig . . . jag
passar . . . kände icke . . . Whist. . .
kär-1 lekens smärta... i färg etc. — Det
tog sig rätt artigt ut. (Jag skänkte i
åt mig.) Dagens musikaliska
framställning hade nått sin kulmen: nu är det
slut! Så tänkte jag, slog ihop boken
och steg upp. Då trädde baronen,
min antika tenorist, fram till mig och
sade: O bästa herr kapellmästare, ni
skall fantisera alldeles gudomligt;
fantisera då för oss en smula! blott litet
grand, jag ber! — Jag försäkrade helt
torrt, att jag i dag var rent renonce
på fantasi, och medan vi så talade
därom, har en djåfvul, i skepnad af
en sprätt med två västar, i
sidorummet vädrat upp Bachska variationerna
under min hatt; denne tänker, det är
sådana där små variationer: nel cor
mi non piu sento — Ah vous dirai-je,
inaman etc., och vill att jag genast
spelar dem.
(Forts.)
Musiknotiser
från hufvudstaden och landsorten.
Musikaliska akademien höll den
2S. november ordinarie
månadssam-mankomst. Sedan preses hälsat de
närvarande nya ledamöterna och
associe-erna välkomna, vidtog behandlingen af
k. remisser och öfriga sedan sista
sammankomsten inkomna skrifvelser.
Därefter föredrogos inkomna reseberättelser,
dels från direktören för
musikkonservatorium, professor Bror Beckman,
dels från innehafvarna af statens
tonsättarestipendier Helmer
Alexanders-son och Kurt Atterberg. Vidare
anmäldes, att dr Robert Brandel till
minne af sin aflidne son, hvilken varit
elev vid musikkonservatorium,
öfver-lämnat en donation på 1,000 kr.,
hvar-af räntan årligen skulle användas till
ett stipendium åt en elev i
pianoklassen. Slutligen anmäldes, att
akademien som gåfva fått emottaga en
mekanisk pianostol från direktör C. A.
V. Lundholm samt en samling
konst-närsafbildningar i litografi från
musikdirektör J. A. Johnsson.
Beskowska musikstipendiet
Såsom sökande till ett stipendium för
år 1913 från Bernhard och Malin von
Beskows stipendiefond ha hos
Musikaliska akademien anmält sig fröknarna
Ruth Andersson och Anna Widforss,
hrr Gösta Björk, Gunnar Lundén,
Axel Ringström, Erhard Skog, Ninian
Wærnér och Sixten Westerberg.
Beethovens goda fé.
Af
Leopold von Sacher-Masoch.
Det var vid jultiden 1807.
Beetho-ven var välbeställd kammarvirtuos
hos furst Lichnowski och vistades med
honom i Grätz, en liten stad i
österrikiska Schlesien ej långt från
pro-vinshufvudstaden Troppau på ena
sidan och den preussiska gränsen på
den andra.
Beethoven var redan då vidtbekant
och berömd, hans »Eroica» och
»Pastorale» hade europeiskt rykte, i Wien
hade man mottagit hans »Kristus på
Oljeberget», hans C-moll-konsert och
hans första sonater med lifligt bifall.
Det oaktadt var ett underhåll på 600
gulden från fursten mycket välkommet,
alldenstund han trycktes af
bekymmersamma yttre förhållanden. Fursten
förstod sig den unge mästaren ej
synnerligen på. Var den förstnämnde
högljudd och otålig, så visade sig
Beethoven än inåtvänd, än
uppbrusande, och sålunda uteblefvo ej slitningar.
Men furstinnan, som moderligt
älskade Beethoven och fann allt hos honom
originellt och underbart, tog honom
alltid i försvar och medlade i åratal
lyckligt emellan sin gemål och honom.
Hon skulle helst ha velat ställa mig
under en glasklocka», har Beethoven
sedermera en gång yttrat.
1 Grätz hade han funnit ytterligare
en beundrare och trogen anhängare.
Det var doktor Weiser i Troppau, en
eftersökt läkare, hvilken tillika var
furstens lifmedikus och favorit. Han
kom tre gånger i veckan till Grätz
och fick då den sällsynta gunsten att
komma in i mästarens rum och höra
honom fantisera på piano.
Att fursten midt i vintern uppehöll
sig i det ensamma Grätz i stället för
i det glada, glänsande Wien, där han
äge ett stolt slott, hade sina goda
grunder.
Freden i Tilsit var visserligen
sluten, men fransmännen höllo ännu
Preussen besatt ända till Weichsel och
hade äfven innästlat sig i preussiska
Schlesien. Alldenstund furst
Lichnowski hade betydande gods där, ansåg
han det viktigt att hålla sig i
närheten och sökte vinna de främmande
officerarna genom uppmärksamheter, som
han visade dem. Stora jakter och
fäster gåfvos till deras ära, och när
man ej kunde hitta på annat, kom
fursten på den idéen att låta Beetho-
ven visa sig i sin fulla glans för
sina gäster.
Så mycket han än hade i sig af
miniatyrdespot, föredrog han dock denna
gång att låta furstinnan ingripa.
Hon förklarade sakernas läge för sin
geniale skyddsling, fogade till denna
vältaliga utredning en den
älskvärdaste bön och Beethoven var
besegrad. Han lofvade att infinna sig till
den påtänkta middagen och till och
med fantisera på klaveret efter
middagen.
Den stora dagen kom. Efter en
lyckad jakt samlade sig hela sällskapet
vid den rikt dukade taffeln. Äfven
doktor Weiser befann sig bland de
inbjudna. Innan man satte sig till
bordet, föreställde fursten Beethoven
för fransmännen.
»Mina herrar», sade han stolt, »här
ser ni nutidens störste komponist, som
åtnjuter samma rykte hos er i Paris
som hos oss i Wien, som i hela
Europa. Enastående är han i sina fria
fantasier. Han kommer senare att
bevisa oss den gunsten att låta oss höra
en sådan.»
De franska officerarna uraktläto ej
att visa Beethoven all upptänklig
artighet, men vid bordet frågade en
fransk general utan ringaste elak af-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
