- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 32 (1912) /
99

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16—20. 31 December 1912 - Franz Berwald

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

violinspel blef han elev af Du I’uy
och förkofrade sig så, att han kunde
uppträda på konserter såval i Sverige
som Finland och Norge med en viss
framgång. Då Du i’uy 1812 blef
hof-kapellmästare, inträdde Fr. 13. som
violinist i hofkapellet (1. 10. 1812)
och kvarstannade på denna plats till
1. 7. 1823 med afbrott för tiden 1. 10.
1818-1. 7. 1820; han öfvergick sedan
ii 11 altfiolen och var som altviolinist
anställd i hofkapellet 1. 7. 1824—

1. 10. 1828. Aret därpå reste han

ii 11 lierlin. Under denna första period
af hans lif skref han flera
kompositioner, hvilka sedermera vunno
erkännande: Musiken till »Gustaf Vasa»,

hvaraf nu blott en marsch finnes kvar;
tonmålningen »Slaget vid Leipzig»
och en septett. Den sistnämnda är
ut-gifven af Mus. konstför. i stämmor
och i arr. för 2 h. B. skref sin
septett tydligen efter Beethovens mönster
lör klarinett, fagott, horn, violin, alt,
violoncell och kontrabas (Beethovens
var för alldeles samma instrument).
.Adolf Lindgren nämner om denna:
Intet under, att den är så klassiskt
tillskuren, att första satsen nästan
skulle kunna tillskrifvas Beethoven och
naturligt nog icke undgått intryck från
dennes bekanta septett. Mera
öfver-raskande är, att de öfriga satserna
med all klassicitet likväl redan
uppenbara hela den originelle,
fantasirike och humoristiske F. B. själf.
Midt i ett spohrartadt adagio kommer
en italiensk cantilena å la Rossini,
och så afbrytes alltsammans för en
stund af ett scherzo i Beethovenstil.
B. binder sig lika litet vid någon
bestämd förebild som vid någon
bestämd form.» Detta yttrande är fullt
träffande. Hvad som framför allt kan
iakttagas vid kompositionen är den
sällsynta formbehärskning, som
öfver-allt gör sig gällande, på samma gång
flera af de B. sedermera säregna
tongångarna återfinnas redan hiir. Hvad
som emellertid är särskildt intressant
är, att den romantiska skolans stil
linnes som ett ringa embryo redan
här, ehuru B. vid denna tid knappast
lärt känna något om den (med
undantag af Weber, hvars opera
»Friskytten» redan gifvits flera gånger
under den tid, då B. spelade med i
hofkapellet). B., som sedan skulle bli
vår främste af romantiska skolans
komponister, har således här redan visat
sin afgjorda romantiska läggning.
Emellertid saknar det ej heller sitt
intresse att iakttaga de andra intryck
han mottagit under denna tid.
Förutsätta vi, att septetten komponerats vid
midten af 1820-talet, sammanfaller dess
tillhlifvelsetid med å ena sidan den
första Beethovenentusiasmens (A. F.
Lindblad, Ekmarck, Tömeros,
Atter-hom m. fl.) å andra sidan
Spohrför-ijusningens tid (Brendler, J. N.
Ahl-ström m. fl.) och Rossinifeberns (de
A operan uppförda verken, hvari B.
själf medverkat). Sedt från denna
synpunkt är verket ett utomordentligt in-

tressant originalverk, måhända det
värdefullaste inhemska alstret under
denna musikaliska brytningstid i Sveriges
hufvudstad. 1820 flyttade han till
Berlin, där han kvarstannade till 1841.
Etter en kortare vistelse i Wien (1841
—42) återvände han till Sverige. Den
andra perioden i B:s lif omfattar
således tiden 1820—42 eller 13 år.
Orsaken till hans resa till utlandet har
helt säkert varit längtan efter en
grundligare utbildning i komposition
och önskan att få höra mera musik
iin i Stockholm. Han blef också här
bekant med Mendelssohn och Zelter,
och lärde helt säkert mycket af dessa
två män. Men den senare dog 1832
och den förre upphörde med
1830-talet att taga någon del i Berlins
mu-siklif och var mestadels stadd pä
resor. De kvarvarande musikerna ha
troligen ej just varit af någon
nämnvärd inverkan på B. Han
komponerade, troligen redan i början af sin
Berlinvistelse, operan »Der Verräther»,
som dock ej blef uppförd. Bristen på
ett större musiklif å ena sidan,
saknaden af bröd å den andra sidan
synas båda ha framtvingat ett helt
annat intresse hos B. än del rent
musikaliska. 1835 öppnade han ett institut
för ortopedisk gymnastik, som snart
blef mycket besökt. Idéen till sin
gymnastik hade han hämtat från Ling,
men i stället för dennes manuella
behandling, införde B. mekaniska
apparater. Ett examensdokument,
under-tecknadt af Berlins förnämsta
professorer i anatomi, hvari B. tillerkännes
de kunskaper som kräfdes, förefinnes
ännu. Många af honom själf
konstruerade apparater användas ännu, och
ett par svenska läkare studerade t. o.
m. för honom. I lan fortsatte
emellertid därjämte på egen hand sina
kontrapunktiska studier och till sist blef
musiken honom öfvermäktig. I lan
lämnade sitt institut och reste till Wien
lör att där helt ägna sig åt musiken.
1 lan begynte här liksom i Berlin med
att komponera en opera. Texten
hämtades från Spanien och utarbetades af
en österrikisk diktare Otto Prechtler.
Något teateruppförande ägde ej rum,
men om ett salongsuppförande af de
första akterna i närvaro af flera af
Wiens mest utmärkta musiker talar
Allg. Wiener Musikzeitung. Häri
heter det: »Deras enstämmiga loftal i

förbindelse med det anseende, som
den lärde tondiktaren förut åtnjuter,
bilda ett lyckligt förebud för det
väntande uppförandet af operan i Wien,
hvilket uppförande är dessmera
önsk-värdt, som arbetets ärlighet och
originalitet innehåller löften om en
välgörande reform inom kompositionens
område i allmänhet.» På en
välgö-renhetskonsert 1842 uppfördes tre
orkesterverk: »Elfenspiel , »Humoristi-

sches Capriccio» och »Erinnerung an
skrida vidare, måste vi se på den
förtlie nonvegisehen Alpen». Innan vi
ändring, som inträdt i B:s skrifsätt.
Ifan har alltmera lärt sig instrumen-

tera, och begagnar hädanefter
orkestern på ett synnerligen fäigrikt sätt i
Iull romantisk anda. lian älskar ett
impressionalistiskt skrifsätt med
bländande klangeffekter och stark
omväxling i de melodiförande instrumenten.
Hela kompositionen blir som en enda
konversation mellan instrumenten. Som
en följd af denna orkesterbehandling,
där hvarje instrument blir en
individuell enhet för sig, undviker han
gärna de stora ensemblerna med
mass-verkan. 1 detta fall står B. fullt på
höjden af sin samtids
orkesterbehand-ling. livad stilen i öfrigt beträffar,
finnes genomgående detta spirituella
lekande, som äfven blir något
karaktäristiskt för B.s senare stil. Denna
form passar särskildt i scherzosatser
och med dem likartade stycken;
likaså är den fullt på sin plats i finalens
rondoform; däremot är denna stil
något för orolig i adagiosatsen och ej
alltid passande i den mera bundna
formen för första allegrosatsen. 1 B: s
instrumentala kompositioner i bunden
form intresserar oss därför mera de
två sista satserna än de två första.
Den lekande humoristiska stilen
passar ypperligt i capriccio och allra
bäst, då denna form begagnas i
orkestersats, där den färgrika
instrumentationen ännu mera kan ge karaktär.
Redan efter uppförandet af
ofvannämn-da tre orkesterverk i Wien 1842 skref
man: En glad lifsåskådning, en ro-

mantisk fyllighet, djärfhet i frasering
och harmoni talar ur dem. Mästaren
spelar på sin orkester som på en
klaviatur och behandlar formen med en
improvisators lätthet. Det
fullkomligaste herravälde öfver de enskilda
in-strumenterna för honom till lika så
originella som betecknande
förbindelser mellan dessa.» Med alla dessa
uppmuntrande ord från kännare och
musiker lyckades det dock ej B. att
i Wien grunda en varaktig anställning
som musiker, lian hade redan 1841,
kort efter sin ankomst till Wien,
ingått äktenskap med Rosine Wilhelmine
Mathilde Scherer från Königsberg (f.
1817, f 15. 7. 1888). Då det ej gick
att grunda en verklig existens som
musiker i Wien, måste B. lämna
staden och uppsöka sin fädernestad
Stockholm. Redan i maj 1842 var han
färdig med en konsert med idel stora
kompositioner: stycken ur »Estrella»,

Förrädaren», »Minnen från norska
fjällen och Slaget vid Leipzig . För
ait vi skola förstå det mottagande
dessa rönte, måste vi tänka på den långa
mellantiden 1829—1842, och hvad som
under denna tilldragit sig i
hufvud-stadens musiklif. De många nya
intryck 1820-talet upptagit och sökt föra
fram ej minst på den instrumentala
musikens område (med Beethoven och
Spohr som föregångsmän) hade
efter-trädts af en ny tid med föga
intresse för den djupare musiken men så
mycket mera för den lättare visan och
det enkla pianostycket. 1830-talet i
Stockholm är en tid af ensidigt dyr-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 01:01:01 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1912/0103.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free