Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 1. 15. Januari 1913
- Äro Stockholmarna musikintresserade? En rundfråga
- Aktuella sångproblem och sångens naturlagar, av Detlef Schultz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den till solistkonserterna. Att då en
och annans förhoppningar här grusas,
må ej räknas de musikintresserade
Stockholmarna till last.
Med utmärkt högaktning
Olallo Morales.
Aktuella sångproblem och
sångens naturlagar.
——
För Svensk Musiktidning
av
Doktor DETLEF SCHULTZ.
I.
Vår tid är mer än någon annan
benägen att fästa sig vid materiella
företeelser, den bekymrar sig litet om
de bakom de materiella företeelserna
verkande krafterna. »Om det
verkligen finns andliga krafter, så förintas
de inför den exakta forskningen och
ha ingen betydelse i det praktiska
livet. Då tjänar det också inte
mvc-ket till att befatta sig med dem>, —
det är vår tids sätt att resonnera.
Följden är, att vi egentligen endast leva
ena halvan av tillvaron, och då
vetenskapen är oförmögen att giva oss full
klarhet över orsaken till denna
halvhet, så hopar den endast en oerhörd
börda av halvt vetande på våra
hjässor. Vår tid, den exakta forskningens,
mikroskopets och luppens tid, är
också specialisternas tidevarv, och
specialiseringen är likgiltig för
män-niskoandens strävan mot det
universella, det enhetliga. Trots den
storartade tekniska utbildning, som vår
tid glänser med, är den betänkligt
ensidigt materiell.
Hur mycket mer storslagen var då
inte romantikens tid, som var okunnig
om våra djupgående tekniska
kunskaper. Den naturliga följden av
specialiseringen är den stora vikt, som
lägges på teknisk utbildning, och det
myckna sysslandet med materiella
frågor är det just, som förorsakar så stor
förvirring och ensidighet. Sålunda är
vår naturforskning ytlig, vår
uppfattning av naturen skev.
Goethe har mer än någonsin rått,
när han säger:
AVer will was lebendiges erkennen und
beschreiben,
Sucht erst den Geist heraus zu treiben,
Dann hat er die Teile in seiner Hand,
Fehlt leider nur das geistige Band!
Encheiresin Naturae», nennts die Chcmic,
Spottet ihrer selbst, und weiss nicht wie!»
Nutidens storhet ligger inte i
känslan och inspirationen utan i den
oerhörda grad, till vilken naturens yttre
krafter blivit tagna i bruk. Ju mer
den inre enheten lättas oss, desto
mer måste vi söka ersätta den med
en yttre enhet. Vi kasta oss på
utbredandet av världskommunikationerna,
vi bemöda oss att betvinga yttre
naturkrafter. Ty på ett eller annat sätt
måste ju människans inre kraft taga
sig utlopp. När det inre livet
försummas, så som nu för tiden är
fallet, — ty det är så, hur mycket man
än söker förneka det, — när andens
makt blir så föga erkänd och
uppskattad som i dag, så måste ju
människokraften övervägande söka sin
användning i materiens tjänst. Och det
är ett misstag att tro, att vi
därigenom att vi övervinna eller tjäna
Naturens yttre krafter, komma dess inre
väsen ett steg närmare. Det är
misstag, förorsakat av förverkligandet av
det yttre och det inre av formen och
den inom formen verkande kraften
eller själen.
Ty ju mer despotiskt vi ingripa i
Naturens yttringar, desto mer
avlägsna vi oss ifrån Naturens inre kraft,
sä att då vi skrvta med vårt
storartade välde över Naturen, så kan delta
endast vara berättigat när det menas
den yttre Naturen.
Just genom de storartade
uppfinningarna och maskinerna, genom vilka
människan skenbart lagt Naturen i bann,
blir hon själv mer och mer onaturlig,
mer och mer naturfattig. Ty vad är
Naturens inre kraft, Naturens ande och
själ annat än självskapande kraft, en
organism till viljande, en
kristallisa-tion, utgående från en enda
koncentrationspunkt, varifrån alla delar
ut-springa, och vari de hava sitt ursprung.
Och vad är denna medelpunkt annat
än det hemliga föreningsbandet mellan
tingen. Naturens ande skapar mäktigt
och enhetligt. Oss däremot fattas mer
och mer den naturliga enheten. Vi
tänka och känna konstlat och
oharmoniskt, inte i förhållande till vårt
levnadssätt eller i jämnvikt med vårt
sätt att livnära oss, att sköta vårt
arbete och våra nöjen, som blivit mer
och mer konstlade.
Yrkeslivets skrankor, nödvändigheten
av att dela sig och syssla med
enskildheter i stället för att uppgå i ett
stort helt, allt detta står inte i
samklang med Naturens fordringar. Ty
Naturen verkar aldrig styckevis utan
ständigt enhetligt. Den tekniskt
oerhört högt uppdrivna moderna
bildningen må vara så imposant som helst,
säkert är, att den inte står i det rätta
förhållandet till inspirationen, till
tankelivets skapande kraft. Teknik är
användbarhet och värdering, den kan
aldrig bli den skapande principen
själv. Begreppsförvirringen härvidlag
är emellertid så stor, att vi
oupphörligt förväxla styckearbete med
fullblodig skapelse, att vi inte mera
kunna urskilja det mekaniskt inlärda från
det omedelbara, urskilja den konstla-
de efterapningen från naturlig
inspiration, routine från omedelbarhet, och
detta inte en gång i vårt dagliga
umgänge med varandra.
På intet annat område har
syndandet emot Naturen så hämnat sig som
på sångens område. Ingen annan
konstgren står ju i så nära samband
med Naturen. så direkt av
Naturen beroende som sång- och
talstämman, d. v. s. som tonspråket. Medan
all annan konst yttrar sig genom ett
av människohand gjort instrument,
ligger materialet till sånginstrumentet,
tonmaterialet, i vår egen kropp. Det
är klart, att vårt liv, som mer och
mer i tanke och känsla avlägsnar sig
från Naturen, måste återspeglas i
tonen och verka rent av skadligt på
sangrösten, som därigenom hotas till
sitt innersta väsen. Den brännande
frågan å sångens område är därför
denna:
»Ilur skola vi återföra sången till
dess naturliga ursprung?
Gent emot denna fråga ha de
talrika facktekniska problemen, som
nutidens sångare och sånglärare
sysselsätta sig med, endast en övergående
betydelse. De kunna alla först då
linna sin slutliga lösning, när vi
funnit kärnan i denna huvudpunkt.
Hur kunna vi föra sången tillbaka
till Naturen? Först och främst
därigenom, att vi få klart för oss, vad
som egentligen är sängens naturliga
m å 1. Mitt i vår högt uppdrivna,
materiellt tillspetsade kultur ha vi glömt
att draga nytta av de naturliga
begåvningar och talanger, som Naturen
skänkt varje människa. Till dessa
naturens gåvor hör framför alla andra
sängens gåva. Varje okonstlad, frisk
människa har ett behov att sjunga vid
arbetet. Detta behov har skapat
folkvisan. 1 medeltiden bestodo
folkvisorna framför allt av yrkes- och
skråvisor. De karaktäriserades av den rytm
i rörelserna, som arbetet inspirerade,
och hade sitt musikaliska ursprung i
härmandet av yrkets egendomlighet,
som instruktivt förde till vissa tonfall
och viss rytm. Bonden sjöng bakom
plogen, skepparen vid rodret,
repsla-garen och fiskaren vid sina nät,
mjöl-naren i takt med kvarnhjulet, jägaren
vid jakthornets klang, soldaten under
marschen, smeden under sitt arbete
vid städet och blåsbäljen. Numera
äro dessa arbetsvisor i de olika
yrkena till största delen förstummade. Men
vi återfinna dem ju i moderna
konstnärers efterbildningar: t. ex. i
smides-visan i Wagners »Siegfried», i Hans
Sachs skomakaresång eller i
sjömännens sång i »Tristan». I alla dessa
efterbildningar av den forna
yrkesvi-san finna vi yrkets karaktäristiska
rytmer återgivna.
Folkvisan kan inte existera utan i det
närmaste samband med det dagliga
livet, med yrkesarbetet, vid vars
utförande den, som sagt, kommit till. När
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 01:01:05 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1913/0005.html
