- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 33 (1913) /
11

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 1. Febrauri 1913 - Aktuella sångproblem och sångens naturlagar (forts.), av Detlef Schultz - En afton hos Felix Weingartner i Fürstenwalde. Musikbrev från Berlin, av Sigurd von Koch

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Det är en förtjänstfull gärning av
Sven Scholander att försöka överbevisa
vår tid om folkvisans stora betydelse,
därigenom att lian i sina konstnärliga
framställningar illustrerar sambandet
emellan dessa olika konstgrenar.

En annan specialistisk synpunkt, som
behärskar vår moderna tid, i
synnerhet när det gäller sångpedagogiken,
år den vikt som lägges på det
tekniska arbetet. Böjelsen för det
tekniska är visserligen, som vi förut
anmärkte, ingen särskild yttring av
sångpedagogiken, utan betecknar vår tid
i allmänhet. I fråga om yttre materiella
ting medför vår tids framsteg i
tekniskt hänseende den yttersta
fulländning, men så snart vi komma in på
det själsliga området, till vilket sången
räknas, bli de ensidiga tekniska
framstegen till fördärv. Bel canto-sången, forna
gamla tiders a och o i sångtekniken,
kan fattas i några få enkla former;
den moderna sångtekniken däremot
tycks ha blivit så komplicerad, att
tjocka böcker skrivas däröver för att
förklara dess hemligheter.

Ja, det härskar inte en gång
öfver-ensstämmelse i sångteknikens
elementära grunder, över vilka samtliga
auktoriteter hysa de mest stridiga
meningar. Den ena moderna sångskolan
motsäger den andra.

När det andliga och själsliga så
förbises, som det numera är fallet, när
rutin och mekaniskt övande till den
grad intaga inspirationens och den
individuella uppfattningens plats, som
den nu gör, då bör man ej förvåna
sig över, att vi trots allvarliga
bemödanden ha så sorgligt få stora, och
så oändligt många medelmåttiga sångare.

Sångens lagar äro enkla och lätta
alt sammanfatta, när man betraktar
människans dubbelnatur, de bli
däremot förvirrade och motsägande, när
det själsliga elementet förbises och
endast det materiella vårdas.

                                (Forts.)

En afton hos Felix
Weingartner i Fürstenwalde.



Musikbrev från Berlin.

Berlins musikliv erbjuder med allt
sitt klick- och favoritsystem en hel
massa små enskildheter, av vilka en
hel del äro nog så intressanta — men
den intressantaste och den, som man
denna säsong mest talat om, är väl
affären Weingartner.

Den berömde dirigenten och
beundransvärde Beethoventolkaren var i
många år verksam i Berlin och
flyttade sedermera till Wien, men vart
han kom, hade han svåra stormar att
rida, och själv for han ej alltid
varligt fram. Hans lynne var häftigt,
och han fann sig icke godvilligt i att
bli tillbakasatt av yngre och mindre
betydande förmågor. Den så mycket
omtalade processen om kontraktet vid
operan fördes mot konungen av
Preussen, varav följde att Weingartner
naturligtvis förlorade. En konung av
Preussen förlorar icke en process.

Felix Weingartner.
Felix Weingartner.


Så blev Weingartner förbjuden att
uppträda i huvudstaden och på
femtio kilometers omkrets av
musikmetropolen. Därmed trodde man sig ha
tillintetgjort honom.

Men Fel.x Weingartner såg sig god
att överlista sina fiender, och nu sökte
han ut åt sig en liten näpen
landsortsstad, belägen cirka 55 km. från
Berlin. Det blev Furstenwalde. Den
staden har väl omkring 20 tusen
innevånare, och tack vare Weingartner
är den nu mycket berömd, och
troligt är, att den hädanefter går en
blomstrande framtid tiil mötes. Dess
societetshus bör i varje fall i
långliga tider bavara minnet av dessa
märkliga Beethovenaftnar, vid vilka
den musikaliska konstnjutningen och
de formligen stormande ovationerna
utgjorde något vitt skiljt från det, man
vanligen upplever i Berlin.

Man hade först befarat, alt det ej
skulle komma folk. Onödiga
farhågor! Det bevisade de tre överfyllda
extratågen, som för varje konsert
forslade en av musik (kanske även av
sensation) törstande allmänhet ditut.
Det hela tog över en timme, och jag
kan försäkra, att resan efterlämnade
inga särskilt angenäma minnen. In
klämd mellan ett par musikbleka,
medelålders judinnor och med en luft i
kupén, som trotsar varje beskrivning,
hade man just ingen särskild
anledning att glädjas, allra helst som
fortkomstledamöterna efter denna
behandling nästan nekade att göra tjänst
fram till societetshuset i den lilla
landsortshålan.

Vid perrongen mottogs man av he-

la det unga Furstenwalde (och även
hovenaftnar betydde ett fruktansvärt
nöje. Hela Berlins gentilare publik
passerade ju förbi i oöverskådliga
talanger — kuskarna hade aldrig i sitt
liv haft så mycket att göra, och vad
beträffar värdshusvärdarna, komma de
alt med vemod blicka tillbaka på
dessa minnesvärda dagar.

Sällskapshusct var stort men i ett
rent av bedrövligt skick. En rostig
järnkamin stod och osade i ett hörn,
och det var varmt där inne som i
helvetet. Väggarna, vitmenade med
någon sorts lös massa, gåvo ifrån sig
evärdeliga minnen till den, som var
nog oförsiktig att luta sig mot dem.
Läktarna, fullsatta med lösa stolar,
sviktade under den fruktansvärda
tyngden av hundratals människor, av
vilka långt ifrån hälften funno
sittplatser, och nere i salen myllrade det
som i en bikupa. På den för
tillfället utbyggda estraden och med en
utmanande löjlig fonddekoration till
bakgrund såg man Bluthnerorkestern
sitta och stämma.

Och så efter en rundlig väntan
uppenbarar sig Weingartner, småleende
som en furste åt sina undersåtar. Han
tar sin stav, och det blir stilla som
i kyrkan. Pastoralsymfonien står
uppslagen, men han ser inte åt
partituret, han dirigerar sina
Beethovensym-fonier utantill. Och nu börjas det.

Den som hört Bluthnerorkestern
spela under vanliga förhållanden, skulle
vilja slå vad om att detta är en
annan orkester. Färgen på
instrumenten, klangverkan är en alldeles ny.
Detaljer, nyanseringar, fraseringar, allt
genomföres på ett sätt, som visar, vad
en genial dirigent förmår åstadkomma
även med en så medelmåttig orkester.
Denna Pastoralsymfoni blir nästan ett
underverk. Så ock den följande
Eg-mont-ouvertyren, som under
dirigentens plastiska händer står fram som
skuren i marmor.

Ett bifall bryter löst, som är
oerhört. Man viftar, ropar, hurrar —
det är ju de gamla vännerna, och
här ute på landet kan man tillåta sig
små friheter, som man i det
konventionella Berlin visst icke skulle våga
sig på. — Nu kan man en stund
hänge sig åt betraktelser, ty nu kommer
den paus, som lokalens källarmästare
väntat sig något makalöst av. Ilan
blir ej heller bedragen, ty hans
smörgåsar och hans »helles und dunkles
få en strykande åtgång. Kan en
musikpublik i Tyskland vara
entusiastisk, så kan den också äta och dricka
så det förslår.

Hår ser man alla sorters människor
slå sig ned vid småborden —
börs-niannen så väl som officeren,
tjänstemannen så väl som bodbetjänten —
den musikstuderande fröken så väl
som den sensationslystna
agitations-kvinnan — och näs.an alla så ha de
det mognare), för vilket dessa
Beet-partiturer under armen och slå runt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 20:59:11 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1913/0011.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free