- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 33 (1913) /
22

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 15. Februari 1913 - Trenne utländska konsertgifvare i Stockholm (med 3 porträtt) - Italiens musikdramatiska balans 1912, av C. v. P. - Kyrkomusikens historia under de första århundradena. II, av F. Schulthess efter J. D. Prince

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

oss, som för över 35 år sedan
inleddes av modern, är det ju helt
naturligt, att hans debut halsas med ett
visst intresse av oss.

Han är dock ingen novis på
kon-serltribunen utan har redan ett
stadgat konstnärsnamn såväl i sitt
hemland som på kontinenten. Sina
studier började han för modern, och sin
första konsert gav han redan vid 17
års ålder i sin hemstad Kristiania
med ingenting mindre än Beethovens
Ess-dur-konsert. I Berlin studerade
han vidare för professor Barth och
Ernst von Dohnånyi. Han har även
spelat under Grieg samt varit
engagerad som solist vid Johan Svendsens
symfonikonserter i Köpenhamn och
vid en rad konserter i Berlin, Wien,
Magdeburg, Stuttgart, Frankfurt och
Kom o. s. v.

Vad man särskilt fäste sig vid i
hans spel vid Stockholmskonserten,
var en omedelbar nordisk friskhet och
en fantasifull gestaltningsförmåga, som
särskilt lät den stora
Scliumann-fanta-sien framstå i en intressant dager.
Förträffligt spelades även
Waldenstein-sonaten, ehuru man här kunde vara
av en annan mening i fråga om en
del ungdomligt överdrivna, rytmiskt
nyckfulla temporubbningar.

Emellertid kunde de båda
konstnärerna glädja sig åt en storartad
framgång icke blott från den fulltaliga
publikens sida utan även från den
efter denna konsert osedvanligt
enhälliga Stockholmskritiken. Auf
Wie-dersehen!»

Italiens musikdramatiska
balans år 1912.

Föga av verklig betydenhet är att
notera från fjolåret, ingen i högre
grad sensationell eller epokgörande
skapelse. Operakompositörerna hava
lrambragt en ingalunda oväsentlig
numerär arbeten av olika slag, men
bland dessa har endast ett ringa
fåtal lyckats tillvinna sig publikens
bevågenhet och kritikens erkännande.
Det är i själva verket en balans, som
har att uppvisa en rätt klen kredit
och ganska ansenlig > debet». Men
låtom oss snarare fästa oss vid den
förra och förbigå den senare.

I främsta rummet må vi då anteckna
I s a b e a u’s glänsande
popularitetstriumfer i musikens förlovade land*,
där Mascdgnis senaste opera samtidigt,
den 20. jan., i Venezias »Fenfce» och
Milånos »Scala», gjorde sin första ap-

* Jämförelsevis har »utlandets» operaproduktion
1912 egentligen blott att uppvisa Richard Strauss’
av rent mastodontiska reklamer beledsagade A r
i-adne auf Naxos, som i likhet med hans
senaste opera »Der Rosenkavalier» har att uppvisa
lyriska partier av stor skönhet, men där jämväl
det komiska elementet kännetecknas av de mest
groteska plattheter, absolut ovärdiga »Till
Eulen-spiegels» genialiske kompositör.

parition. Av pressen mottagen med en
viss stränghet, har »Isabeau», sedan
densamma efter ett lysande amerikanskt
dop återbördats till fosterjorden samt
con amöre» konfirmerats på större
och mindre italienska scener, med sin
yppiga melodirikedom ej allenast
slagit an på massorna, utan även visat
sig lyckobringande för resp.
teaterledare.

Under tiden har dess prolifike
skapare med en utomordentlig
kraftansträngning på några få månader bragt
komponerandet av P a r i s i n a till
av-slutning. I denna opera, vars av
ingen mindre än d’Annunzio diktade
librett behandlar ett fängslande
historiskt ämne från Italiens medeltid, lär
Mascågni lagt i dagen utsökta
konstnärliga intentioner i och för
lösningen av det alltjämt svävande
problemet beträffande sammansmältningen
mellan musik och poesi. Av alla
tecken att döma har han tagit ett
avgörande steg mot det moderna italienska
musikdrama, som f. n. hägrar för
äldre och yngre maéstri .

Medan av de förra Puccini i stället
lör sin sedvanliga aktivitet i sin
idylliska villa vid Torre del Lago i
Tos-cåna fortfarande tyckes vara på
spaning efter en för hans temperament
adapterad lyrisk dikt — det glunkas
särskilt om Holland eller Spanien,
varifrån han denna gång skulle hämta
sin inspiration — och Giorddno är i
färd med att giva en slutlig
retouchering åt sin Madame San s-G é n e,
innan han med henne traverserar den
för italienska artister allt annat än
trolösa Atlanten, fortsätter
Leoncaväl-lo, alltjämt ondulerande mellan opera
och operett, att skörda entusiastiskt
bilall med sina redan populära Z i n g a r i
(Zigenare), ett högst anslående verk,
och göra lycka med sin något banala
K c ginetta delle rose (Lilla
rosendrottningen) . . . utan törnen,
samtidigt med att han beslutsamt
koncentrerar blicken på P r o m é t e o
(Pro-metevs).

Efter att hava bedårat
Berlin-publi-ken med 1 gioielli della
Ma-dönna (M:ns juveler) torde den i
sitt fosterland hittills ej tillbörligt
uppskattade Wolf-Ferrdri, som nyligen
fullbordat L’a månte médico
(Älskaren-läkare), vars text är
grundad på Moliéres L’amour mödecin»,
genom förstnämnda opera inom kort
tillvinna sig sina landsmäns
erkännande. Mancinelli har av Shakspere
inspirerats till en ny G i u 1 i e 11 a e
Romeo (R. och Julia), Franchetti
tillkännagiver sin avsikt att producera
en M o a b i t a, och sist, icke minst
förkunnar Böito nästan officiellt, att
han äntligen om ett år kommer att
avsluta sin redan flerfaldiga gånger
utlovade Neröne. Alltså stor väntan
över hela linjen, men än så länge få
praktiska resultat.

Beträffande det, unga
tonsättaregardet är något mera att förmäla. Så-

lunda har Camussi haft fullständig
framgång med sin D u Barr y, ett
om än ej vidare originellt, så mycket
mera melodiöst och sceniskt effektfullt
verk. Av den ej mindre begåvade än
produktive Zandondi har uppförts den
klassiska musikdramen M e 1 e n i s,
vars »succés» dock ej motsvarat
förväntningarna; särskilt en verklig
mästare i fråga om orkestrationen och den
tematiska behandlingen — hans motiv
äro mestadels helt korta —, har dess
upphovsman icke förty lagt en ny lager
tiH dem han redan vunnit på grund
av sina båda föregående operor, 11
grillo del In c o I å r e och
Con-c h i t a.

Det råder emellertid intet tvivel om,
att det nya årets musikaliska balans
kommer att varda vida mera
betydande. För tillfället må av nu
motsedda noviteter förutom Mascågnis
Parisfna • allenast framhållas
Monte-mezzis Lam öre dei tre re och
Pizzettis Fedr a, med av författarna
själva presterade bearbetningar efter
d’Annunzios och Benellis liknämnda
tragedier, ävensom Marie Victoire
av Respig/ii och II mi r å colo av
Laccetti, vilkas förstlingsverk S e m
i-r a m a och Hoffmann voro
synnerligen remarkabla; ett prisbelönt
npus, gjorde det senare förra året stor
lycka å »S. Carlo» i Nåpoli.

C. v. P.

Kyrkomusikens historia
under de första
århundradena1.

För Svensk Musiktidning

av

Professor F. SCHULTHESS.

II.

Harmoni var okänd för de gamla
israeliterna och grekerna, liksom den är det
än i dag för araber, turkar och perser.
Dess ursprung kan spåras till melodier,
i vilka de lägre stämmorna och strängarne
hälla sig på dominanten eller femte tonen
och göra samma verkan som surrandet
av en säckpipa, medan de högre tonerna
giva melodien med överraskande tydlighet
och noggrannhet.

Vi kunna antaga, att de israelitiska
körerna sjöngo och spelade i oktaver
(strängarna i den djupsträngade magadio gåvo
oktaver), vilket torde antydas av termerna
älämöth och shéminfth såsom avseende
de högt och de lågt stämda instrumenten.
Det är sannolikt att vid
tempelgudstjänsterna utfördes de högre sångpartierna av
manliga falsetter och tenorer snarare än
av kvinnor, vilka tyckas alls icke ha del-

1 I förra numret kom denna överrubrik att bortfalla,
vadan första avdelningen av denna artikelserie felaktigt
angavs vara författad av Prof. Schulthess; den var av
honom översatt och bearbetad efter ett arbete av Prof.
J. D. Prince i New-York. Redaktionen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 20:59:11 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1913/0022.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free