- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 33 (1913) /
24

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 15. Februari 1913 - Från scenen och konsertsalen - En axplockning från det moderna Tysklands kompositionsfält (med porträtt), av Sigurd v. Koch

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

14. Sångerskan Elisabeth
Munthe-Kaas’ oeh pianisten Fridtjof
Bac-ker-Gröndahls konsert.
Program: Sånger av Schumann,
Sten-hainmar, Peterson-Berger, Sjögren,
Gneg, Sinding, Ågathe,
Backer-Gröndahl m. fl.; Beethovens
AVald-steinsonat, Schumann: Fantasie,

op. 17; pianostycken av Grieg.

Från Operan är, förutom fru Jungstedts
fortsatta gästspel, intet annat att omnämna
än reprisen av Flotows vackra lustspel
»Martha», som oss veterligt icke spelats
sedan 1908. Särskilt berömvärt är fru
Oscars briljanta återgivande av titelpartiet,
varjämte herr Stockman alltjämt som
Lyo-nel väcker berättigad förtjusning — han
hade sånär fått sjunga sin stora aria da
capo.

Algol Haquinius’, som presenterade sig
för huvudstadens musikpublik vid en
konsert förra året, är för närvarande en av
våra mest framstående och lovande
pianister; vid sin konsert den 10. dennes
visade han sig ha hunnit mycket långt på
sin konsts bana, och även om man ville
önska en smula mera temperament —
särskilt gjordes Chopinavdelningen matt —,
kan man icke underlåta att tillerkänna
honom såväl en högt driven teknik som
en god musikalisk uppfattningsförmåga.

På samma konstnärliga höjdpunkt stod
icke den unge norske pianisten Anders
Rachlew, som icke blott uppträdde som
pianist utan även som tonsättare med en
violinsonat, violinromans samt en del smärre
pianosaker — allt utan någon originellare
egenart inen förrådande rätt mycken
musikalisk fyndighet och esprit d’arrangement.

Om de båda konserterna av den
amerikanska sångerskan Susan Metcalfe samt
om fröken Munthe-Kaas’ och herr
Bacher-Gröndahls konsert ha vi yttrat oss i
annat sammanhang i dagens nummer.

En axplockning från det
moderna Tysklands
kompositionsfält.

Brev från Berlin.

Man kan inte undgå att tycka, att de
sista årens musikproduktion i
Tyskland tagit sig lormer och uttryck, som
på en någorlunda sunt utrustad
person måste verka mystiska för att in e
såga häpnadsväckande.

Under min tre månaders vistelse i
musikmetropolen Berlin var jag
verkligen i tillfälle att höra både det ena
och andra och fann i vissa fall mina
allvarsammaste farhågor besannade. —

Det går knappt en större
orkester-konsert av stapeln, utan att man ser
åtminstone en novitet (Uhraufftirung)
på programmet - de små tricks, som
föregå dessa noviteters upptagande på
de mer eller mindre ryktbara
dirigenternas spellistor, svävar ju den s ora
allmänheten i okunnighet om —, men
här på dessa ofta mycket besökta kon-

serter få således de moderna oftast
presentera sin demoniska» nyhetstörst
och sin nästan till raseri stegrade iver
eiter att väcka sensation.

Bredvid Strauss och Reger, vilka
numera av de unga anses vara ett
par efterblivna klassiker, har ett nytt,
en smula uppblåst garde av
tonsättare uppstått, som till vad pris som helst
vilja göra något självständigt — (om
detta alltid lyckas dem, blir ju en
annan s.ik) — en Arnold Schönberg, en
Beruccio Busoni, en Oskar Fried, —
för att nu bara ta några ur högen.

Schönberg — som även är målare
och författare, torde vara rätt kind, tack
vare sina för en normal människa ofta
förvånande, ofta rent av oroande
experiment. Det utmärkande draget för
hans musik är, att man oftast
betvivlar de exekverandes riktiga
utförande av styckena ifråga — man måste
tro att den ena är en takt före den
andra — så låter det åtminstone; och
att en åhörare kan bli något nervös
härav, låter ju tänka sig. Tonsättaren
skyr inga medel, han låter små
artister uppträda i de sällsammaste
dräkter och använder sammansättningar av
instrument, röster och dekorationer, som
väl kanske ingen har vågat sig på.
Schönberg meddelar undervisning i
komposition — för dem som vilja
våga försöket — oeh jag misstänker, att
han är på god väg att bilda skola.

Busoni — . den store pianisten är
också en som experimenterar, lians
teori är nog sa djärv och går ut på
ingenting mindre än följande: Det

finns blott två tonarter: dur och moll.
Resten är kombinationer, som mycket
väl kunna inrangeras under dessa
båda huvudgrupper — ofta flera
samti-digt.

Som man ser, år detta något som
överensstämmer ej så litet med den
geniale franske tonsättaren Debussys
sätt att komponera — skillnaden är
blott den, att Busoni gjort upp
teorien, utan att kunna förverkliga den,
under det att fransmannen genom en
stark fantasi kommit till underbara
resultat i sina kompositioner. Enligt
min tanke lyckas Busoni med sina
försök blott bevisa, att han år ett bra
mycket större snille som pianist än
som tonsättare. Jag var just i tillfälle
att ett par olika gånger höra utdrag
ur hans senaste verk, bland annat på
en modern symfoniafton i Bliithner Sal,
hvarvid utom Busoni även Max Reger
anförde ett par av sina sista saker.
Kvällen var ur mer än en synpunkt
intressant. I-åt mig därför ägna den
några rader.

Allt vad Berlin hade av
musikari-stokratie var församlat; och det var
i motsats till vad som vanligen plägar
vara fallet lapp på luckan — men
utan fribiljetter. Spänningen var rätt
stark, ty det är icke alla dagar man
får vara med om ett sådant
musikevenemang — i synnerhet beträffande
Busoni som uppträdde både i egen-

skap av tonsättare, dirigent och
pianist (i Brahms d-moll-konsert).

Så visar sig Max Regers långa,
fet-lagda gestalt och orkestern spelar
Romantische Suite op. 125. Genom
brist på repetitioner har man, så
underbart det än låter, ej hunnit inöva
mer än två av de tre delar,
kompositionen innehåller. — Oss gör det ej
så mycket, tv då vi hört två av
dessa oformliga sterila satser, längta vi
knappt efter den tredje — men på
Reger tycks det hela ha en
enerverande inverkan, vilket man ej heller
bör förvåna sig över. 1 lan anför
ännu ett stycke: An die lloflnung för

alt och orkester — även det i stil med
det föregående — en musik
påminnande om allt och alla från Bach till
Wagner, och vari man spårar så
oändligt litet av egenart, att det blir helt
ödsligt och tomt omkring en — och
så är turen kommen till Brahms.

Men dä händer någonting.

En herre kommer in och bockar sig
och omtalar den uppseendeväckande
nyheten, att Reger helt enkelt nekat
dirigera Brahms konserten, och att man
följaktligen blivit tvungen tillkalla
ännu en gästdirigent: Spiering, som utan
en enda repetition får anföra det
mycket krävande partituret — sådant kan
hända t. o. m. i Berlin. Det blir rätt
livligt i salongen, och man diskuterar
anledningen till denna brutala vägran
mitt under pågående konsert.

Försöket slog också, som man kunde
vänta, mindre lyckligt ut, ehuru
några våldsammare sammanstötningar
mellan dominanten och tonikan dock
kunde undvikas — Busoni var tämligen
nervös, vilket naturligtvis också
inverkade vid hans dirigering av sitt
eget opus: Froschteichscene ur operan
die Brautwahl, senast uppförd i
Hamburg. Han understöddes av
tenorsångaren Liebau och vår svenske ba
rytonist Svanfeldt, vilken senare
bredvid den lille tenoren verkade som en
stor svensk björn brevid ett litet tyskt
rådjur.

Och nu kunde man få höra den
moderna musiken fira sin hexsabbat —
här passerade verkligen de 24
tonarterna fram i stora oordnade hopar —
som odisciplinerade rövarband — som
llunnerna nedtrampande det, som
kultur, takt och känsla under sekler
lyckats uppbygga. — Det blev ett
virr-varr, ett kaos, ett oförnuftigt
sammelsurium av toner, som väl ändå
kunnat verka något för enbart orkester,
men som nu också skulle sjungas av
dessa arma sångare — ja just arma,
ty det fanns ju ingenting att sjunga,
det var bara dissonerande språng och
kromatiska löpningar utan en svag
tanke på ordens deklamation eller på
melodi eller frasbildning. Det var
med andra ord modern musik i sin
prydno. — — —

Men jag hörde mycket annat också,
som inte var så svårt, utan som
tvärtom visade ansatser i absolut ny fast-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 20:59:11 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1913/0024.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free