Svensk Musiktidning / Årg. 33 (1913) / 29 (1880-1913) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Titel och innehåll - N:r 4. 1. Mars 1913 - Musikaliska strövtåg (med porträtt), av Sigurd v. Koch. 1. Den nye Mozart: Erich Wolfgang Korngold

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

N:r 4.

Redaktör och utgivare: GUNNAR NORLÉN. Riks 647. UPPSALA. Allm. 248.

NORDISKT MUSIKBLAD. —— Uppsala den 1. Mars 1913.

Expedition: Eriksgatan 15, Uppsala. —— Pris: Helår 5 kr. Lösnummer 25 öre. Dubbelnummer 40 öre. Annonspris 20 öre pr petitrad.

33. årg.

MUSIKALISKA STRÖFTÅG av SIGURD v. KOCH.

I.

Den nye Mozart.

I raden av det unga Tysklands
kom-ponistnamn märker man ett, som har
en säregen och ovanlig klang:

Erich Wolfgang Korngold.

Om det namnet kommer att betyda
en ny sommar inom tysk tonkonst
och ge nya riktningar och impulser
ät kommande musikgenerationer, får
väl framtiden visa, men säkert är, att
i nuvarande stund intet nämnes med
större rörelse och undran.

Vem är han då?

Född så sent som 1897 i Brunn,
är han alltså i detta laget en gosse
på femton år; han bor i Wien, går
i skola i samma stad, komponerar på
lediga stunder och har allaredan gjort
sig känd som ett ungt musikgeni.
Som elvaårig skrev han större saker
med ett markant innehåll och en
mästerligt behärskad form:
Balettpantomimen »der Schneemann , en sonat
och en suite kallad »Don Quixote».
Något senare gav han ut en trio, en
klavérsonat liksom en samling
klavér-stycken, kallade Märchenbikler, och
slutligen (vid 14 års ålder) en
skå-despelsouvertvr, som redan fått sitt
uppförande under Arthur Nikischs
ledning, först i Leipzig vid
Gewand-haus-konserterna och sedermera i
Berlin — och som tyder på något
alldeles ovanligt.

På ett föredrag över das moderne
l.ied», som hölls av den bekanta
musikskriftställaren, d: r Leopold Schmidt,
stiftade jag bekantskap med en ny
sida av Komgolds begåvning.

Erich Wolfgang Korngold.

Föredraget skildrades med musik ur
olika skeden av romanskonsten och
sist i den långa falangen av tyska
djupsinnigheter syntes: »Serenade» av
Erich Wolfgang Korngold. När den
sjöngs, verkade det Ungefär som när
ett nytt och starkt källflöde kommer
i dagen — ett så påfallande friskt
och intensivt intryck fick man. —
Vad var väl detta? En alldeles ny
musik, motivrik, harmoniskt osökt men
intressant, en musik, olik all annan,
flödande, gnistrande av ungdom och
glad hälsa, nva uppslag, nya uttrycks
möjligheter. —

Man blev helt upprymd och frågade
sig åter: Vem är han?

Svaret kom snart.

Ty efter den ungdomsmättade sång-

en brakade en applådåska lös, ej
enbart riktad mot den sjungande damen,
fru Therese Schnabel, utan även mot
en gosse på första bänkraderna, som
reste sig och mottog publikens
hyllning som en furste. Det var den
unge Erich Wolfgang, som bevistade
uppförandet av en av sina
ungdoms-kompositioner», och som hade sin
stoita och småleende moder bredvid
sig.

Det måste erkännas, att han såg
inte ut som andra gossar. Det
kolsvarta håret låg över en panna, som
var hög och välvd, ögonen skådade
lugnt och säkert framför sig, och
munnen uttryckte en för en sådan
ungdom förvånansvärd vilja och energi.

Femton år! sade man. Kan det
vara möjligt! — Är inte här ett
prästbetyg förfalskat? Nej. Ingen humbug!
Gossen är femton år nyss fyllda och
diirmed punkt. Han har över sig
något av gammal maestro och kan
uppträda med ett alldeles förvånande
säkerhet — han bockar sig vant och
en smula reserverat, som man ofta
ser erfarna storheter göra — och
man måste försöka tro underverket,
huru svårt det än förefaller. — — —

Bredvid sina ultramoderna kolleger
Schönberg, Busoni, Ansorge, Fried
och andra verkar han oändligt
välgörande genom sin brist på
experimenten ngslusta och ett frigjort och
spontant sätt att uttrycka sig. Men hans
modernitet är därför icke mindre
påfallande.

I skådespelsovertyren, som Nikisch
framförde på de stora philharmoniska
konserterna, fick man verkligen ett
rätt koncentrerat extrakt av hans
talang. Hans motiv äro där icke blott







!

»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>