Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 1. Mars 1913 - Musikaliska strövtåg (med porträtt), av Sigurd v. Koch. 1. Den nye Mozart: Erich Wolfgang Korngold - Trettio år efter Richard Wagners död - Musikbrev från Moskwa, av Ellen von Tideböhl - Kompositörerna och deras hemliv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
friska och egenartade, hans
kombinationsförmåga högt utvecklad, utan hans
instrumentation ar så skickligt och
raffinerat gjord, att man verkligen blir
stum och måste tro detta verk
framsprunget ur en humoristisk gammal
mästares penna.
Man frågar sig ovillkorligen: Var
skall detta sluta? Vad skall man
vänta härnäst från en sådan av
gudinnorna omhuldad gosse? — Das
grosse Vaterland har ju visserligen
sedan äldsta tider monopolrätten på
framalstrandet av tidiga musiksnillen,
men under de sista
musikgenerationerna har väl något som detta ej
inträffat. —
Och det gamla solida och
vördnadsvärda musikträdet, som burit så många
ovanskliga skördar och alstrat mera
än man kan begära av något
musikträd, kan åter vara stolt över att
känna en ny och frisk telning springa
fram under sin allomfattande krona.
Trettio år efter Richard
Wagners död.
Den 13. februari 1883 avled Richard
Wagner i Venedig. Tre årtionden
som förflutit! Mellan dem och
nuvarande tid ligga händelser, handlingar
av människor, vilkas namn äro
upptecknade på historiens blad, men vilka
ändå skola nämnas som halvt förgätna
och glömda när ytterligare trenne
årtionden gått. Men Richard Wagner! Det
är som levde han ännu mitt ibland oss
— intet föråldrat eller glömt kan
någonsin komma att låda vid det
namnet, som vi var dag höra nämnas,
som i alltid friskt liv skall tona i våra
öron. De trettio år som förflutit
sedan den store mästarens död äro som
i>m de aldrig funnits, ty hans
tonskapelser leva bland oss och med oss och
hans namn är förknippat med allt det
starkaste och vackraste som kanske
någonsin åstadkommits i musikens värld.
Dessa trettio år äro emellertid just
nu av en stor aktuell betydelse, ty
inom ett par månader är skyddsrätten
till mästarens verk ute. Alla hans
arvingar, som nu måste avsäga sig
sina anspråk, äro ännu i livet. Fru
Cosima Wagner, Siegfrid Wagner,
döttrarna: grevinnan von Gravina, fru
Daniela Thode, Isolde och Eva, som
gifte sig med den kände engelske
skriftställaren Stewart Chamberlain. Av
de skådespelare, som uppförde hans
omstridda och skarpt kritiserade
skapelser, är det dock ej många som
ännu leva. Hermann Levi, den genialiske
Parsifaldirigenten, är död. Och av den
berömda Wienerhovoperakvartetten:
Hermann Winkelmann (Parsifal),
Sev-ria (Gurnemanz), Theodor Reichmann
(Amlortas) och Amalie Materna
(Kund-ry) är nu blott den sistnämnda i livet
och har för länge sedan dragit sig
från scenen. Även den store
sångaren llill som i januari 1876 sjöng
Alberichs parti, då Ringen första
gången uppfördes i Bayreth, har för länge
sedan gått au möta sin mästare i
Valhall och a\ de framstående
konstnärerna från Bayreuth 1876 leva nu
endast Albert Niemann (Siegmund),
Lili Lehmami (första Rhendottern)
och Hans Richter, som ledde Ringens
uppförande och ännu är ett gott stöd
vid festspelen.
För trettio år sedan stodo de alla
vid mästarens bår. Från bangården
gick tåget den klara vinterdagen
sakta genom gatorna, från vilkas hus
svarta fanor hängde ned, och på
aftonen församlades de alla och lovade
varandra högtidligt att alltid vara
festspelen trogna, oberoende av alla
finansiella frågor. För trettio år sedan,
då Parsifal för första gången
uppfördes i Bayreuth några månader före
mästarens död, såg operan annorlunda
ut än i dag. Vad man då hoppades
på, att tusenden och åter tusenden
från andra länder skulle vallfärda til]
Parsifal -uppförandet, inträffade ej.
Varje kväll var det stora luckor bland
publiken, och endast med stora
materiella uppoffringar kunde festspelen
genomföras i klassisk renhet. Det är
tack vare Richard Wagners änka som
Bayreulhspelen blevo vad de nu äro.
Det är hennes energi, hennes
konstnärlig begåvning och hennes av en
suggestiv entusiasm burna genialitet
som förmått hålla dem uppe på den
rena klassiska höjden, och som kunnat
genomföra, att Bayreuth under
tidernas lopp blivit en konstens helgedom,
dit alla kulturfolk med hänförelse
vallfärda.
Musikbrev från Moskwa.
Sammanslutningen Maison du Lied
i Moskwa har satt som sin uppgift
att odla romanssången genom föredrag
och undervisning i sång samt genom
att utforska romansens historiska
utveckling hos olika nationer och
under olika epoker. Föreningen
existerar i Moskwa sedan fem år tillbaka
och grundades av den på
romanssångens område högtstående
konstnä-rinnan Marie Olénine d’Alheim.
Hennes sångkonst står på ett så högt
plan, att hon kan sägas intaga en
exklusiv ställning på detta område.
I lon uppträder på de konserter, som
föranstaltas av »Maison du Lied».
(Hon har dessutom med stor
framgång uppträtt i Paris, Briissel,
London m. fl. platser.) Hennes program
äro systematiskt uppställda och
internationellt hållna. La »Maison du
Lied> bidrager högst väsentligt till
sångkonstens utbildning, i det att
fröken d’Alheim meddelar undervisning
åt en talrik skara elever. Dessutom
anordnas tävlingar i komposition, som
hava intresse för alla nationers
tonsättare. Just i dagarna har
föreningen utsänt sin bulletin över
resultatet av den sjätte internationella
tävlingen (sixiéme concours), till vilken
följande uppgifter uppställts:
harmonisering av 1) den franska sången
Flageolet , ord av Colin Muset, XIII: de
seklet; 2) Ballade provengale du XII
siécle; 3) en angiven rysk sång;
4) den polska sången Kochaneczko
samt en engelsk, som de tävlande
själva fingo välja.
Vid tävlingstidens utgång hade 44
manuskript inkommit: 6 från Ryss-
land, 27 från Frankrike, 5 från
England, 2 från Tyskland, 1 från Schweiz
och 1 från Peru. M. Albert Grösz
erhöll priset för harmoniseringen av
Colin Musets sång Flageolet», lians
manuskript (N:o 10) bar mottot: »Et
si de t’agréer je n’emporte le prix,
j’aurai du moins l’honneur de t’avoir
entrepris» (La Foutaine). Priset föi
balladen från XII seklet tillerkändes
Paul Pierné, (Paris), som försett sitt
manuskript (N:o 3) med devisen
»La-bor et spes». Prisen för den ryska
och den polska sången tilldelades den
ryske tonsättaren M. Olenine, vars
manuskript (N:o 37) hade som motto:
C’est la mélodie et non 1’harmonie
qiii travene triomphalcment les ages.»
Roland Saint Anlaire (Paris) erhöll
priset för den engelska sången, som
de tävlande fingo välja själva. Han
hade valt John Peels »Old hunting
songs». Han erhöll det första priset,
1,530 francs, som enligt »Maison du
Lied’s tidigare offentliggörande
skulle tilldelas den engelska sången. De
övriga sångerna belönades med 200
francs var och en.
La Maison du Lied» kommer att
offentliggöra de prisbelönade
sångerna. Dessutom forberedes en 7: de
tävling, om vilken vi, så snart
närmare bestämmelser utfärdats, skola
underrätta Svensk Musiktidnings läsare
i förhoppning att Sverige och Norge,
som äro så rika på musikaliska
krafter, skola deltaga i tävlingen, som ju
är internationell.
Ellen von Tideböhl.
Kompositörer och deras
hemliv.
1 en nyss utkommen bok på engelska
ger mr J. Cuthbert Madden en
framställning av de mest berömda
kompositörerna i deras egenskap av äkta
män och älskare. Den som väntar
sig, att boken innehåller endast
pikanta detaljer, tar grundligt miste:
det förhåller sig nämligen så, att de
största och de stora musikerna nästan
alla haft ett alltför strävsamt liv, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
