- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 33 (1913) /
38

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5—6. 1. April 1913 - En rysk balettreformator vid Operan (med två porträtt) - Om konstnärlig fostran och framtidsharmoni, av Arnold Schönberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Siven kallas, »Chopiniana», gick helt
och hållet i en annan stil och blev
ett oförtydbart bevis på, att Fokine
ingalunda är den förkättrare av den
klassiska baletten i tyllkjolar, som han
utgivits för att vara t. o. m. av en
av danskonstens mest ansedda
pedagoger hos oss. Till Chopins musik
ges här en serie dansbilder, sådana
de framställdes på Grisis och
Tagli-onis tid. Till denna stil, som Fokine
på ett så glänsande sätt givit nytt liv,
höra både ila danse sur la pointe
och tyllkjolarna.

Den stora framgången berodde i
icke ringa grad på Fokines
dekorationsmålare, hr Anisfeld, som på
samma gång var — kostymmålare.
(Kostymerna voro nämligen färgade i
stället för att tillverkas av olikfärgade
tvger.) Han visade sig i sina
stilfulla dekorationer — de vackraste, vi på
mycket länge sett på operan, — med
stor förståelse hava följt Fokines
arbete efter principen om samverkan
mellan balettmästaren och
dekorationsmålaren.

Ackompanjemanget sköttes på ett
utmärkt sätt av Hovkapellet (hr
Järne-felt), som även inledde med en
längre avdelning rysk orkestermusik av
bl. a. Borodin, Liadow och
Rimsky-Korsakow. —

Då det är meningen, att de båda
baletterna Kleopatra och
Sylfider-na skola uppföras, även sedan
makarna Fokine nu avrest, och då med
svenska artister i huvudrollerna,
meddela vi här en resumé över
innehållet i den förra. ( Sylfiderna är en
koreografisk fantasi utan bestämt
dramatiskt ämne. Bland romantiska
dekorationer upprullas en serie klassiska
danser utan annat mål än deras dubbla,
musikaliska och koreografiska intresse.)

Handlingen försiggår i närheten av
ett tempel i en oas. Ammon, en ung
ädling, älskar prinsessan Tabor,
vilken översteprästerna lovat honom till
maka. Det unga paret tänker ej på
annat än sin kärlek, men så anländer
drottning Kleopatra för att offra till
templets guddom. Ammon, som
genast upptändes av en häftig kärlek till
drottningen, har den djärvheten att
sända henne en kärleksförklaring, i
det han låter densamma åtfölja en
avskjuten pil. Han gripes av vakterna
och skall just lida straffet för sin
djärvhet, då drottningen får syn på
honom och rörd av den unge mannens
skönhet beviljar hon honom en
oförglömlig kärleksnatt. Men omedelbart
efter förverkligandet av hans dröm
måste han dö. Han vill ej lyssna till
den olyckliga Tabor, som söker rädda
honom. — Omkring Kleopatras och
Ammons läger utföras några danser —
så flyr tiden och alltför snart ger
Kleopatra sin älskare dödsdrycken.
För att undgå att se hans dödskamp,
flyr hon därifrån. Tabor söker
förgäves rädda sin älskade och kastar sig
förtvivlad över hans lik.

Om konstnärlig uppfostran
och framtidsharmoni.

Av ARNOLD SCHÖNBERG.

Oberoende av användandet av
moderna eller omoderna medel, bli
elevens arbeten goda eller dåliga,
alltefter förhållandet i hans talang: att
ha något att säga till förmågan att
uttrycka det. Lärarens inflytande
sträcker sig endast till den ena sidan av
detta förhållande: uttrycksförmågan.

Kanske icke ens till den. Jag
betvivlar till och med, att den kan höjas
genom tillförande av tekniska
hjälpmedel. Eleven lär icke att uttrycka
s i g, om han efterliknar sina
förebilders teknik. Egentligen kan den
verkliga konstnären alls icke undervisas.
Visar man honom hur man måste
göra det — varför, kan man
förklara endast på grund av att andra
också gjort så —, då må detta gärna
kallas konstundervisning, men icke att
undervisa en konstnär. Förmågan att
uttrycka sig beror helt säkert icke av
arten och antalet till buds stående
konstmedel. Oförmågan, den är
beroende därav. Den kan utveckla sig
endast med tillhjälp av konstmedel,
ty den består icke genom det, som
den själv alstrar, utan lever av det,
som andra ha frambragt. I )en
verkligt begåvades arbete däremot visar
blott ringa samband med den
litteratur, som engång tjänade honom som
förebild. Emedan han ger akt pa sig
själv; emedan han genom detta
självstudium utvecklar sig vidare ur sina
betingelser, ifrån sina förebilder, vilka
kanske i början utgöra stöd eller
kryckor vid de första försöken att gå.
Emedan han slutligen icke skriver det,
som är i enlighet med konsten, utan
det konstnärsenliga.

Detta tyckes dock motsäga ett annat
faktum. Att till exempel väsentliga
olikheter finnas mellan Mozarts och
I »eethovens stil, är ju ännu i dag
tydligt för envar, men dessa olikheter äro
likväl ej så stora, att man hos den
ene kunde fastställa en inverkan av
andra lagar än hos den andre.
Tvärtom, det finns ställen, ja till och med
hela satser hos Mozart, vilka nästan
kunde vara skrivna av Beethoven, och
sådana hos Beethoven, som kunde
vara av Mozart. Och går man ännu
längre tillbaka, till 16. eller 17.
århundradet, då bliva för vårt öga
differenserna så subtila, att förväxlingar
lätt kunna uppstå. Avståndet från
föremålet verkar i så hög grad
utjämnande, att det utplånar skillnaden
mellan personligheterna. Från ett visst
avstånd spårar man överhuvud endast
århundradets ande. Den, som förmår •

• Ovanstående estetiskt-filosofiska reflexioner äro
utdrag ur ett kapitel i den i Svensk .Musiktidning
1913 N:o 3 omskrivne tyske tonsättaren Arnold
Sehönbergs »Hannonielehre» (l.eipzig-Wien 1911,
Universal-Edition).

ställa sig tillräckligt långt ifrån,
spårar mänsklighetens ande.
Personligheterna försvinna som individer på
detta avstånd, men det de uttrycka —
mänskligheten, det bästa hos denna —
framträder. De högsta spetsarna,
vilka äro åskådaren närmast, och hos
vilka små kapillarrör ur djupet
upphämta det finaste och bästa, de
utgöra mänsklighetens ande. Sålunda
verkar avståndet, vilket till först
åstadkommer en förminskning, åter
förstorande: personligheterna, spetsarna
bliva åter synliga, om också på annat
sått. Man urskiljer visserligen att och
huru de sammanhänga med varandra;
men det som närheten ådagalade: att
de voro skarpt åtskilda, det ser man
ej mer. Men sammanhanget står icke att
finna i konsten eller konstmedlen, utan
har djupare grund.

Om närheten lär oss olikheter, så
lära vi av avståndet känna
sammanhanget. Dm det närvarande visar oss
det divergerande hos personligheterna,
så visar oss det halva avståndet
likheterna med avseende å konstmedlen;
det stora avståndet upphäver åter
vardera, framställer visserligen
personligheterna olika, men visar a andra
sidan blott vad som verkligen
förbinder dem. Det visar oss, att det
viktigaste för personligheten är att trånga
lill djupet av det egna väsendet,
vilket uttrycker: mänsklighetens väsen.

Varpå det beror: på förmågan att

höra sig själv, alt se djupt in i sig
själv; denna förmåga kan knappast
förvärvas, åtminstone kan den icke
läras. Genomsnittsmänniskan synes äga
densamma blott i några få höga
moment, men för övrigt synes hon icke
leva efter sina böjelser, utan efter
grundsatser. Den, som följer de
högsta grundsatser, mänsklighetens
grundsatser, den lever efter sina böjelser.
Dessa bliva identiska med
mänsklighetens grundsatser, utan att han vet
det; kanske anar han del.

Sålunda kan en undervisning, som
skall uppfostra konstnären, på sin höjd
bestå däri, att man förhjälper honom
lill att höra sig själv. Tekniken,
konst-medlen nytta honom ej. I)c borde, om
möjligt, vara en förborgad
skattkammare, vartill endast den äger
tillträde, som själv finner den. Den, som
hör på sig själv, förvärvar tekniken.
På annan väg kanske än läroplanens,
kanske på omvägar, men med ofelbar
säkerhet. Ty han hör det, som är
gemensamt för alla; och det,
varigenom han skiljer sig från de andra, är
icke beroende av huru han hör det,
utan att han överhuvudtaget hör det.
Konstmedlens huru är snarare ägnat
att avlägsna från konstens vad än
att föra närmare detsamma.

Därföre råder jag icke eleven att
använda moderna konstmedel. Visst
bör han öva sin hand, för att den må
kunna tjänstgöra, om anden engång
’kulle anförtro den något. Därtill äro

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 20:59:11 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1913/0038.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free