- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 33 (1913) /
40

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5—6. 1. April 1913 - Aktuella sångproblem och sångens naturlagar (forts.), av Detlef Schultz

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ningen hava sitt gehör särskilt skärpt
för det karaktäristiska eller
symboliska i vokalklangen. Men att här
bestämda lagar föreligga, alldeles som i
tonkonsten, har i vår tid fallit i
glömska. Det Zarathustriska systemet är det
enda, som meddelar lagarna för
ljudskalan och använder dem i praktiska
övningar, förbundna med tonen. De
flesta sångmetoder experimentera blott
med vokalerna, i stället för att förfara
grund valsenligt.

Vokalerna äro själen i språket,
konsonanterna äro blott bryggor för
vokalerna. Sjungandet och talandet mås’.e
utgå från vokalerna och ledas av
medvetandet. Vokalerna äro själsliga
krafter. De måste förut tänkas, deras
former måste förut fyllas med själsligt
innehåll, om de verkligen skola verka
andligt och själsligt och icke blott
såsom mekaniska produkter av olika
munställningar och muskelfunktioner.
I den koncentrerat tänkta vokalen a
ligger ett helt annat själsligt innehåll
än i c eller i i eller i o. Dessutom
härskar icke en blint halsstarrig
mekanisk lagbundenhet på detta område,
liksom överhuvudtaget på intet
område av själslivet. De lagar, som här
råda, upphäva icke en individuell
utveckling. Vokalerna verka
individualiserade hos varje särskild individ.
Varje människa är också stämd på
en särskild vokal, vilken på det
klaraste bringar hans själ till uttryck.
Och därmed överensstämmer också
varje större språklig gemensamhet. Det
är ingen tillfällighet, att ett folk av
filosofer och tänkare föredraga i sitt
språk vokalen u, att ett folk, begåvat
med sköna och klara former till kropp
och själ mest är benäget för vokalen
ö, att italienaren med förkärlek
omfattar vokalen a och o,
muhammedanen vokalen a. I förhärskandet av
dessa vokaler komma alldeles
bestämda själsliga stämningar till uttryck.

Även språkens fortsatta utveckling
förråder tydligt den riktning, som
folkens andliga liv tager. Naturtalet
består blott av vokaler. Zend-språket,
det äldsta ariska språket, är
uppbyggt pä naturljud. Vilken
fyllighet och färg i vokalklangen, vilken
andhämtningskraft i språken från
tidigare århundraden och årtusenden, i
förliknande med våra dagars
bortslarvade och förtorkade ljud i de
olika munarterna! Många språk hava
under århundradenas lopp blivit
förbenade, deras vokaler och
dubbelvokaler hava blivit berövade sitt
värde, och konsonanten har, fullkomligt
emot naturen, tagit överhanden. Man
må blott iakttaga det styva och
stela i engelska och ännu mer i
amerikanska tonfall, eller det förbenade i
våra dagars tyska. Känslolivets
förkrympning, det ensidigt och
materiellt blivna tänkandet förråder sig på
osvikligt sätt i dessa kännetecken.
Folkens och den enskilde individens
andliga liv måste förråda sig i språ-

ket, emedan språket är det av
naturen givna oundgängligt nödvändiga
uttrycksmedlet.

I sången och i sångbetraktelsen kan
det förbenade i själslivet föra till de
besynnerligaste och mest
naturvidriga företeelser. Till detta hör
gynnandet av konsonantism i den
moderna sången och sångundervisningen,
inbillningen, att det väsentliga i
sången eller talljudet låge i
konsonanterna. En sådan motsägelse att tala
om ett belcanto av orden och därvid
nästan icke låta öva någonting annat
än konsonanter! När sjungandet åter
en gång skall bliva naturligt, måste
det vånda tillbaka till vokalerna. Då
tonen alltid är klingande anda, så
komma i och för sjungandet först och
främst andningsorganen i betraktande.
Dessa äro broncherna, luftrören och
lungorna. Andans drivkraft är
mellangärdet. Tonen och talljudet alstras i
struphuvudet genom luftens
påtryckning på stämbanden. Vid talljud
medverka ljudmusklerna, vilka äro an
siktsmusklerna, de inre
svalgmusklerna, tunga och läppar. En nyhet för
europeisk sånglära torde vara, att
det Zarathustriska systemet uppfattade
struphuvudet även som
andningsorgan och icke blott som instrument för
tonalstringen. Struphuvude‘s
andnings-funktion (vibration i struphuvudet
genom luftens ansats däri) har såsom
ett faktum för första gången blivit
ådagalagt genom den Zarathustriska
harmoniläran. Alltid strävande efter
att upprätthålla sambandet mellan
enskildheterna, går den Zarathustriska
harmoniläran djupare ned till roten av
sångorganen, än vad som sker i den
europeiska sångläran. Såsom egentlig
utgångspunkt för den individuella
tonen och talljudet gäller för
Zarathus-triern i vidaste mening: hjärtat
Ton och talljud uppstå visserligen
först i struphuvudet, men på denna
uppkomst hava andans individuella
svängningar det största inflytande.
Sina individuella svängningar erhåller
andan i hjärtat och genom
hjärtverksamheten. Det gängse ordspråket:
Den tonen eller det ordet kom
honom från hjärtat», träffar huvudet på
spiken.

I den europeiska sångläran blir även
en annan iakttagelse av
Zarathustri-erna föga omtalad, nämligen den att
nervsystemet vid riktigt sjungande
svingar med. Detta faktum voro
Zara-thustrierna förtrogna med, emedan de,
liksom även senare grekerna,
betraktade sången såsom läkekonst och
utövade genom de tillbakakastade
sving-ningarna av tonen en slags naturlig
vibrationsmassage på nerverna och på
hjärnan. Den europeiska sånglåran
har hittills alltid blott i kroppens
hålrum tagit den svingande luften i
betraktande. I framtiden torde man
också tvingas att fästa avseende vid de
inre vibrationerna i nerverna och
r y g graden såsom resonansfakto-

rer. Hela vår kropp är ju
genomträng av så talrika nerver, att vi på
vår hud knappast finna ett ställe av
ett knappnålshuvuds storlek, som icke
innehåller nervtrådar. Dessa tallösa
nervtrådar äro blott resonansledare,
eller såsom redan för årtusenden
sedan en filosof av Zend-folket
(Ainya-hita) uttryckte sig: »De äro de
tusende och åter tusende harposträngarna
i vår kropp».

Ande och kropp, tanke och materia
stå i växelförbindelse till varandra.
Allt liv spirar visserligen fram ur det
själsliga men kommer till uttryck
genom kroppen. Är kroppen icke frisk,
»i form», och full av spänningar, så
blir det försvårat, ja, kanhända till
och med omöjliggjort för själen att
meddela sig.

Denna lag gäller även på sångens
område. Tontanken kommer först då
fullt och klart till uttryck, när de
motsvarande kroppsorganen funktionera
riktigt. Vi hava därför först att
försätta sånginstrumentet i ordning och
stämma det, innan vi övergå till
tonalstring.

Innan vi börja med tonstudiet, måste
vi bringa struphuvudet i den riktiga
ställningen. En faststående
slruphu-vudställning är oriktig; den riktiga
struphuvudställningen varierar vid
varje ton och vokal. Huvudets hållning
och hakans ställning utöva inflytande
på struphuvudet; även d e måste
alltså noga uppmärksammas. Alla dessa
skenbara, av dilettanter för det mesta
förbisedda, av metoderna ofta
missuppfattade småsaker äro av stor
betydelse för den riktiga tonbildningen, då
de motsvara kroppens bestämda
naturlagar.

Men de vid sjungandet direkt
medverkande organerna, musklerna och
nerverna, kunna emellertid alls icke
arbeta elastiskt, om icke även de
indirekt medverkande centralorganen i
kroppen funktionera riktigt. Så intimt
är sambandet mellan kroppsorganen,
att förvrängning eller en felaktig
spänning av det ena organet även
påverkar det andra.

Huru många människor höra vi icke
tala och sjunga i felaktigt röstläge och
med pressad, onaturlig klang! De
hava vant sig in i en förvänd och
felaktigt spänd struphuvudställning.
Men orsaken till denna vana ligger
för det mesta mycket djupare,
nämligen i rubbningar av nervsystemet och
det motsvarande centralorganet:
ryggraden. Utan rak ryggrad och utan att
organen bliva så att säga utspända
och riktigt anspända genom
ryggraden, år det omöjligt att finna den
riktiga verksamheten av mellangärdet,
struphuvudet, halsen och de inre
huvudmusklerna. Utan rak ryggrad blir
tonpelaren obetingat bruten
någonstä-des. »Tonens bågföring» — det är ett
moderat slagord, som i sången har
dragit med sig de största
villfarelser. Vi hava överhuvudtaget ingen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 20:59:11 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1913/0040.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free