Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5—6. 1. April 1913 - Aktuella sångproblem och sångens naturlagar (forts.), av Detlef Schultz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bägföring av tonströmmen utan att
motarbeta mellanluftpelaren och
organen. Men luftpelaren kan blott genom
ett idealiskt bildat rör nå till tonens
önskade träffpunkt.
Andra oordningar i stämorganen äro
att hänföra till rubbningar i
matsmält-ningsapparaten och sexualsystemet,
vilkas skötande likaledes är av största
vikt för stämman. Därmed äro vi dock
redan inne på läkekonstens område.
Struphuvudets rörlighet och ställning
och den riktiga kroppshållningen äro
alltså av största vikt för
tonbildningen. Zarathustrierna visste det så till
punkt och pricka, att de icke blott vid
sjungandet läto varje lon och varje
vokal intaga sin plats, utan
överhuvudtaget lärde, att man icke kunde
finna den riktiga andningen utan att
kroppen fördes i bestämda ställningar.
Liksom det är omöjligt alt sjunga en
plastisk, svingande ton och en
fullständigt ren ton utan motsvarande
ansiktsuttryck, så är det omöjligt att
föra tonen riktigt utan att kroppen vore
mäktig ett inspirerat åtbördsspråk. Den
elastiska, upprätta bröst- och
huvud-hållningen, som sångaren måste
betrakta som en nödvändig betingelse
för sjungandet, om han vill behärska
sin stämma, kan han bibehålla till och
med vid de häftigaste och svåraste
rörelser. Varje sångare vet, att det
är lättare att sjunga med gester än
u t a n; sång och stillastående är svårt.
Det riktiga gåendet och ståendet och
den sköna plastiska åtbörden befordrar
tonen mer än allt ensidigt tonstudium.
Varje sångare skulle gripa sig an
med dansen. Det rytmiska skridandet
och dansandet befordrar den rytmiska
andan och det rytmiska hjärtslaget.
Är kroppen i form, hava de
beträffande organen först genom riktig
hållning och riktig övning blivit
uppfriskade och elastiska; då behövs det blott
hjärnfunktionens befallning för att
bringa tonen och vokalen rent och fullt
till uttryck. Koncentrerar sig då
hjärnan på t. ex. vokalen a i bestämd
tonhöjd och klangfärd, då reagerar
genast de inre huvudmusklerna på
riktigt sätt och intaga den för varje
ton och vokal motsvarande ställningen.
En av övningarna i det
Zarathust-riska systemet består i det praktiska
användandet av denna naturförebild till
tonvägarnas iståndsättande; detta system
lämnar beviset på, att det är tanken,
som inspirerar materian.
De inre huvudmuskler, som komma
i betraktande, äro: struphuvudmusk-
lema, struphuvudet självt, tungan,
veka gommen, tungspenen och
svalgmusklerna. De ställa sig på tankens
kommando olika vid varje
koncentre-radt tänkt vokal, och visserligen utan
att vokalen behöver bliva uttalad. Men
de inre musklerna stå emellertid i det
intimaste samband med de yttre: med
ansiktsmusklerna och stämmusklerna.
Uttalar man nu den hittills blott
tänkta vokalen, så utlöser ställningen av
de inre musklerna också de hos de
yttre musklerna motsvarande
rörelserna, och vokalens själ når då icke blott
fram till klingande ljud, utan den blir
även åskådlig i minspelet.
Genom de Zarathustriska övningarna
blir sinnet för det täta naturenliga
sambandet mellan vokal och
ansiktsuttryck mycket skärpt. Detta samband
har hittills i sångpedagogiken blott
blivit tämligen ytligt upptattat. Man
inskränker sig till att i tonbildningen
ge anvisningar på de riktiga mun- och
käkställningarna. Det leende
ansiktsuttrycket blir som oftast förordat. Den
äldre Lamperti gick ännu längre och
anbefallde till och med uppdragandet
av kindmusklerna och
sammandragandet av pannmusklerna för att inverka
på de inre musklerna och därigenom
alstra den fria huvudresonansen, men
Ivan använde de yttre
muskelfunktionerna likmätigt för alla vokaler. Det
Zarathustriska systemet däremot utgår
inifrån och förfar individualiserande.
Det lär oss en ny metod för
minspelets utbildande vid sjungandet, som
består däri, att man genom blotta
koncentrerandet av varje särskild vokal
inställer de inre musklerna på riktigt
sätt. Tekniskt sett betonar därigenom
detta system den hittills ännu icke
tillräckligt kända betydelsen av de
inre musklerna vid sjungandet
såsom viktiga förmedlare mellan
ton-och vokaltanken å ena sidan och den
hörbar och synbar blivna tonen och
vokalen å andra sidan.
Men det Zarathustriska systemet
höjer sig över den tekniska ensidigheten
och ytligheten hos alla metoder
därigenom, att det, utgående från det
inre, ådagalägger själens makt över
kroppen, även vid sjungandet, alltid
förutsatt att kroppen är »i form». —
Åtbörden i dramatiska sånger
måste samverka i fullkomlig harmoni
med ansiktsuttrycket, och detta till
och med förberedande, så att säga
som förespråkare. Först, samtidigt med
inandningen, gesten och
ansiktsuttrycket, sedan tonen. Såsom gesten och
ansiktsuttrycket hava förberett den,
sådan blir tonen. Såsom övning
kunna först de särskilda vokalerna
mimiskt övas jämte gesten, senare de
särskilda orden. Slutligen måste e n
åtbörd vara tillräckligt målande för
hela tonfrasen.
•
Jag kommer nu till slutet av vår
framställning. Men låt mig först
ännu en gång sammanfatta vad jag, på
mångfaldigt vis stick i stäv emot nu
förhärskande åskådningar, har yttrat
över sångens naturlagar:
Sjungandets förlopp är ingen
meka-nisk-materiell process och kan alltså
rent tekniskt varken tillfredsställande
förklaras eller bliva tillfredsställande
utfört.
Sångtonen och talljudet äro själ
s-1 i g a krafter.
Om också sången, liksom överhuvud
taget allt liv, spirar i det själsliga, så
kommer det dock till uttryck genom
kroppen. Först när kroppen är »i
form», kan ton- och vokaltanken träda
helt fram i dagen. Först alltså ett
tränande av kroppen och sedan
tonstudium.
Kroppsövning och kroppsvård böra
icke inskränka sig blott till de direkta
organen för sjungandet, utan måste
utsträcka sig till kroppens
centralorgan.
Mimik och plastik äro oundgängliga
såsom förberedande och åtföljande
faktorer vid sjungandet och talandet.
Men besjälandet av alla dessa
verksamheter utgår alltid från det
själsliga andelivet. —
Med rätta torde vi nu kunna göra
den invändningen: om sjungandet och
talandet så mångsidigt och omfattande
måste bliva förberett, om vi först
måste bedriva allmän och speciell
kroppsvård, plastik, åtbördsspråk och mimik,
innan vi kunna börja med det
egentliga sjungandet, därtill alldeles
bortseende från de musikaliska
förstudierna, såsom pianospel m. m., då behövs
det ju en Methusalems ålder för att
äntligen bli en riktig sångare. Vi
hade trott — så vilja vi invända — att
meningen var, att vi skulle återvända
till naturen, och detta innebär väl att
utbildningen skulle kunna förenklas,
men i stället blir den nu ofantligt
mycket omfångsrikare och mera
komplicerad. Man skulle ha fullständigt
rätt i denna invändning, om det
Zarathustriska systemet verkligen
förutsatte en specialiserad utbildning i
plastik, åtbördsspråk och mimik med
de fordringar, vår tid sätter på dessa
särskilda konstgrenar. Men det
förhåller sig icke så. Tvärtom — detta
Zarathustriska system förenar i själva
verket det väsentliga i alla
dessa, för det riktiga sjungandet obetingat
nödvändiga verksamhetsområden till en
enhetlig och praktisk följd av
övningar, låt oss säga: till en helhetskonst.
Vad de bästa av de senare
generationerna i Europa hava betraktat såsom
ideal och, så långt som den enskilda
geniala människans kraft räcker, strävat
att efterbilda: sammanslåendet av
enskildheterna till ett helt, det hava
-även i sången — Zarathustrierna
redan för årtusenden sedan uppnått.
Richard Wagners ideal, vad var det
annat än att åter söka sammanfatta
konsten, i vars egentligt raffinerade
utbildning han varsnade symptomen
till urartning, till ett stort helt,
besjälat genom musikens anda;
sammanfatta den till en helhetskonst, i
vilken enskildheterna höjdes upp och
stöddes av det hela, såsom i varje
naturens mästerverk? Ja, i »Parsifal»
strävar han ju omisskänneligt att i
konstens sköte även indraga livets stora
makt, religionen.
»Vilket skådespel, men också blott
ett skådespel» — denna förnimmelse,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>