- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 33 (1913) /
45

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5—6. 1. April 1913 - Från Roma (III) och Rivieran (med porträtt), av C. v. P.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Edouårdo di Giovanni
som Folco i Mascågnis :|sabeau = .

Från Roma (III) och
Rivieran.

16 febr. 1913.

Sedan en, med undantag likväl för den
unga sångerskan Bice Del Pintos
Desde-mona, ganska ojämn exekution av Verdis
även i Italien mera sällan uppförda O t el lo
avslutat » Adriånos» operasäsong, inledde
Costånzi-teatern annandag jul sin stora
karneval-»stagiöne» med en, snart sagt,
i det hela oöverträfflig tolkning av
IVagners »Valkyrian» (La valkiria).
Visserligen skulle en baryton varit att föredraga
såsom Wotan, men eljest torde man
knappast finna en mera fulländad representant
för åsaguden än basisten Nazzareno de
Angelis, vars föredrag av avskedet till
Bryn-hilda — liksom ock av kungens syperba
romans i »Don Carlos» — var underbart
skönt och djupt gripande; efter honom
övertogos nämnda partier med framgång
av en annan yngre bassångare, Giiilio
Cirino. Vid dessas sida framstodo
värdigt Lina Pasini-Vi/dle -— » maestrons »
maka — i Sieglindas och Elena Rakåvska,
ryska till börden, i titelrollen. Däremot
verkade spanske tenoren Juan
Raventos-Siegmund rätt svag, särskilt i fråga om
höjdtonerna. Så mycket mera utmärkte sig
den av Edodrdo Vitale dirigerade orkestern.

Allt hitintills har »Costånzi», även denna
säsong med Walter Mocchi såsom
impressario, ehuru regementet därstädes högst
energiskt, att ej säga hänsynslöst despotiskt
skötes av en kvinna, nämligen hans hustru,
den förut i egenskap av primadonna
illustra Emma Carelli, trots upprepade
sjukdomsfall bland de förnämsta artisterna
utvecklat en åtminstone för italienska
förhållanden rent av feberaktigt liflig aktivitet.
Andra programmet, Donizettis både i fråga
om text och musik antikverade Maria —
av vitzmakare omdöpt till »Mattia» — di
Rohan, huvudsakligen anmärkningsvärd
för att den vimlar av dueller, minst en
för varje akt, hade sin enda »raison-dTtre»

på repertoaren såsom entré-opera för
baryton-»fursten» Mattia Ballislini,
vilken, förträffligt sekunderad av romerska
tenoren Angelo Pintucci och argentinska
mezzo-sopranen Juanita Capella, här har
en sannskyldig paradroll. Närmast följde
tvenne Verdi-melodramer, Rigoletto med
ett annat stjärnpar, Riccårdo
A/raaL/n’-protagonist och Edodrdo Garbin såsom
härti-gen, samt Don Carlos, beundransvärd
trots sina longörer, även med uteslutandet
vid denna repris av hela första akten,
redan på grund av sitt verkligt himlaborna,
formligen exstasierande vänskaps-motiv, den
ovan anförda romansen och duetten
mellan kungen och storinkvisitorn, väl den
yppersta bas-»duo», operalitteraluren har
att uppvisa. Återgivandet var ock
magnifikt med Giuseppe Taccdni och en ung
tenor från Canada, Edodrdo di Giovanni
alternerande i titelpartiet, Juanita Capella
och hennes landsmaninna Elvira Galedzzi
i drottningens samt Mattia Battislini och
Riccårdo Stracciåri i markis Posas resp.
roller.

Från »Costånzi» är till sist att förmäla,
det den i sin snövita mantel höljda, ej
mindre kyska än fagra prinsessan Isabeau
nu äntligen hållit sitt intåg därstädes efter
att redan 1911 gjort sin apparition i
Sydamerika och nära på ett år senare sitt
första framträdande i Italien. Väl mindre
inspirerad av Illicas miserabla librett än
av dess förebild, den sköna
medeltidsle-genden om lady Godiva,1 har Mascdgni
här återgått till sin i »Ratcliff» uttryckta
första kärlek, romantiken samt skapat ett
verk, uppfyllt av äkta italiensk
melodirikedom och den mest syperba
orkesterkolorit: det vare nog att förutom de livfulla
folkkörerna erinra om, i första akten
kungens och Isabeaus duett, den senares
mantelaria samt Folcos »vision» och falk-sång, i
andra akten dennes invokation och det
effektfulla symfoniska intermezzot samt
framför allt i den tredje de två
prinsesstärnornas ljuvliga bön och den härliga
slutscenen mellan Isabeau och Folco. För
att citera kompositörens främste
vapen-dragare i romerska pressen, »Messagéros»
musikkritiker, äiQ i »Isabeau» hans allra
bästa egenskaper koncentrerade:
»Cavallenas» och »Amicas» verv och glöd, »Amico
Fritz’» friska charm, »Le måscheres»
eleganta gratie, »Iris» djupa känsla och
»Ratcliffs» tragiska kraft. Men sitter
Mas-cågni i fullaste mått inne med den
musikaliska uppfinningens ovärderliga gåva,
så är däremot hans tekniska talang
dessvärre alltjämt ganska bristfällig med en i
sin emfatiska våldsamhet ofta överlastad
instrumentation och en rent modern skärpa
i hans harmonimodulationer och en del
orkestrala sammanställningar, så mycket
mera överraskande, som han ännu envist
fasthåller den traditionella indelningen av
operan i arior, duetter etc.

Att framgången ej heller nu svek, berodde
säkert icke minst på det perfekta utförandet

1 Författaren har rent av våldfört sig å densamma,
och lians absurditeter kulminera i kungens allt annat
än faderliga straffdom över Isabeau att splitter
naken rida genom staden . .. emedan hon vill
förbliva jungfru.

av i främsta rummet de tre
huvudpartierna. Protagonist här liksom senast i
Nåpoli är Maria Fameti, vilken jämväl
allra först inkarnerat denna enkom för
henne kreerade uppgift, den svärmiske
ynglingen Folco hade i Edodrdo di
Giovanni en i allo idealisk representant, och
Eugenio Giralddni, en barytonist, som i
sina prestationer städse är sann konstnär,
förlänade åt sin karrikatyrkung största
möjliga nobless och majestät.

Genom sina föregående operor, »Le
donne curiose (Nyfikna fruar),1 I
quat-tro rustéghi (De fyra grobianerna)
— bägge grundade på Goldönis liknämnda
komedier — och II segreto di Susanna
(S:s hemlighet),8 fördelaktigt känd särskilt
i Tyskland, har germansk-italienske
kompositören Ernuinno Wolf-Ferrdri äntligen,
bortåt sex år efter dess tillkomst, fått sin
senaste sceniska skapelse tolkad i sitt eget
fädernesland, i det att hans I gioielli
della Madonna (M:ns juveler) i dagarne
f. f. g. uppfördes i Génovas magnifika
stadsteater, »Carlo Felice». Behandlande
en rent av pinsamt ruskig episod ur
Nä-polis »mala vita», är detta veristiska
musikdramas av Carlo Zangarini och Enrico
Goliscidni på vers författade librett minst
sagt realistisk och skyr t. ex. ej ens att
låta hjältinnan återgiva en verklig
pöbel-»canzonåccia». Även därvidlag ett slags
Carmen, snärjer Maliella med sin
förföriska fägring och sitt fräcka koketteri
oemotståndligt männen i sina fatala garn.
Brutalt tillbakavisar hon den hederlige smeden
Gennäros hyllning, men däremot vinner
en ung och vacker »camorra»-chef, Rafaele
nåd för hennes ögon. Det är just
Madonnans stora festdag, och då processionen
med den heliga jungfruns av dyrbara
smycken prydda staty tågar förbi, förklarar sig
till och med den nye älskaren för att
bevisa övermåttet av sin lidelse färdig till
ett helgerån. Visserligen avböjer Maliella
hans djärva anbud, emellertid när Gennäro
kort därefter ånyo söker beveka hennes
känslor, svarar, hon honom med att
hänvisa till detsamma. Den av kärlek och
svartsjuka förblindade ynglingen utför
omedelbart dådet och tilltvingar sig »in natura»
sin belöning. Härmed slutar andra akten.
Maliella ilar nu till camorristernas
högkvarter för att vädja till Rafaeles hämnd.
Denne giver sina anhängare order att
bringa honom Gennäro död eller levande,
men då han finner sin sköna smyckad
med madonnans juveler, giipes han av
vämjelse och avsky, jämväl övertygad om
till vad pris hon erhållit desamma. Till
sist störtar Maliella ut för att söka sin
död i havets sköte, och Gennäro, som
under tiden införts, berövar sig själv livet,
sedan camorristerna skyndsamlingen
avlägsnat sig av fruktan att råka ut för hans
»jettatura»8.

1 Den förra har även givits å Stockholms kgl.
teater, medan den senare år 1911 representerades
å »Costånzi» i Roma, då vi ock redogjorde för
denna -.lever de rideau» i Sv. Mktg.

8 En olycksbringande blick, som enligt
napolitansk övertro tillskrives vissa människor.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 20:59:11 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1913/0045.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free