- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 33 (1913) /
46

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5—6. 1. April 1913 - Från Roma (III) och Rivieran (med porträtt), av C. v. P. - Äkta och oäkta originalitet, efter Heinr. Ehrlich - Jean-Philippe Rameau

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Wolf-Ferråris musik har sin största
förtjänst i sin högdramatiska färgläggning,
och särskilt utmärker sig hans orkestration
för präktig kolorit och elegant faktur. I
melodiöst hänseende står andra akten
otvivelaktigt högst, och även den första
med sina livliga och karaktäristiska
folkscener skulle vara synnerligen effektfull,
därest densamma ej genom sin längd —
fullt motsvarande pjesens båda övriga —
verkat väl tröttande. Till dess framgång
.bidrog i väsentlig mån utförandet, med
Ebe Boccolini-Zaccöni såsom Maliella,
spanske tenoren leilio Calleja-Gennliro och
Doménico Vigliöne-Borghese, en alltigenom
fulländad Rafacle samt icke minst orkestern
under sin »maestro», Eg/s/o Tangos
er-kännansvärda ledning.

*



Av de mångfaldiga musiknjutningarne
å franska Rivieran intaga alltjämt
Caslno-teaterns i Montecarlo med dess lysande
falang av »stjärnkonstnärer» under Raoul
Gunsbonrgs genialiska ledning förnämsta
rangen. De senaste föreställningarne hava
upptagit Gounods »Roméo et Juliette» och
— till förmån för den fattiga italienska
kolonien i Monaco — Puccinis »Boheme»,
varest tvänne därvarande publiks korade
gunstlingar av rysk nationalitet, Dimltri
Smirnoff och Lydia Lipkövska
representerade de båda älskande paren; i går gavs
f. f. g. Massenets »Thais» med deras
landsmaninna Maria Kusnetzoff, en
ypperlig lyrisk »tragedienne», i_ titelpartiet
samt »Opéra’s» i Paris magnifike
bary-tonist Maurice . Renaud och den
charmante tenoren från »Opéra-Comique»
David Devries i Athanaels och Nikias’
roller.

Med den pietet, för vilken den nyligen
hädangångne tonsättaren städse varit före-

mål i Montecarlo, där jämväl några av
hans senaste operor haft sina urpremiärer,
hade teaterns förträfflige förste
kapellmästare Leon Jehin åt hans minne ägnat andra
avdelningen av den sista »klassiska»
konserten, uteslutande med
Massenet-kompositioner, däribland en Casino-orkestern
dedicerad f. f. g. utförd posthum »Suite
théå-trale» med en av »Operas» bästa
primadonnor, Lucy Arbcll i det vokala
solopartiet. Även de klassiska konserterna i Nices
»Palais de la Jetée», som verkligen
förtjäna benämningen matinéer, enär de äga
rum alla fredagar kl. 10—12 f. m., medan
Montecarlos äro förlagda till
torsdagseftermiddagarne, sedan åtskilliga år under
italienske musikveteranen Nicdla Gervasios
beprövade ledning, åtnjuta med rätta ett
stort anseende. Här har ock nyligen den
berömde pianovirtuosen Ignaz Paderevski
givit två konserter med jämväl en
ekonomisk behållning av över 20,000 francs.
En högst splendid musikmatiné var ock
den ståtliga mottagning, som i går gick
av stapeln i prefekturens eleganta salonger
under medverkan av sådana artistiska
storheter som Telia Litvinne, Feodör Chaliapin
och Dimitri Smirnoff, ackompagnerade av
»Casino Municipal’s» utmärkta orkester.

Angående säsongens i Nice båda
hittillsvarande lyriska evenemanger se vi helst
att få uttrycka oss så kortfattat som
möjligt. L’ a i g 1 e (Örnen), vilken å dess » Opéra »
haft rätt stor »succés», väl huvudsakligen
på grund av det effektfulla ämnet och
den präktiga uppsättningen, utgör en med
sedvanlig rutin av Henri Cain
sammanställd serie dramatiska tablåer ur Napoléon
I:s liv, vars av »Quo vadis’» kompositör
fean Nougues talangfullt arrangerade musik,
såsom denne själv anmärker i en
inledning till sitt partitur, är en kompilation av
mer eller mindre kända populära melodier

alltifrån »Le chant du départ» till den
lidelsefulla »Qa ira». Med all tillbörlig
respekt för Maurice Maeterlincks litterära
och Paul Dukas’ musikaliska genius samt
icke minst den strålande vackra Lilian
Grenville-Kra.s\t& fysiska uthållighet1 — hon
dominerar faktiskt scenen från början till
slut, medan pjäsens helt enkelt
vedervärdiga manliga huvudperson endast har några
få tirader att sjunga i första akten, i den
andra lyckligtvis fullkomligt lyser med sin
frånvaro och i den tredje allenast har att
se ynklig ut —, att ej tala om orkesterns
formliga jättearbete under Jacques Mirannes
energiska ledning, kunde vi ej annat än
draga en lättnadens suck, då ridån till
sist gick ned efter »Casinos» premiär av
ett så både långrandigt och smaklöst
puerilt opus som de båda förstnämnda
auto-rernas Ariane et Barbebleue (Ariadne
och riddar Blåskägg).

C. v. P.

Äkta och oäkta originalitet.

En person går ofta och gäller för
att vara originell, endast emedan hans
sätt att tala och vara skiljer sig från
andras. Han beundras av många
ytliga personer, som finna honom
intressant, emedan han med en viss
lätthet gör flotta anmärkningar, uppställer
paradoxer, som ha ett sken av
sanning, och överraskar t. o. m. ibland

1 Det måste emellertid rättvisligen erkännas, att
hennes senaste kreation bildar en värdig »pendant*
till hennes av oss förut i Sv. Mktg omtalade,
utsökta tolkning av hjältinnan i
Maeterlinck-Debus-sys »Pelléas et Méhsande».

Jean-Philippe Rameau.

Ur den nyligen på I’. A. Norstedt & Söners
förlag, Stockholm, utkomna boken »Från
Rokokotidens tnusiklif» av fru Ina Lange taga vi oss
friheten meddela denna skildring av Rameaus
ungdom, utgörande första kapitlet i essayen om
»Harmonilärans grundläggare». Arbetet, som kostar
kronor 3: 50, innehåller dessutom skildringar över
Lully och Couperin.

Det skulle hållas familjeråd en
lördagsafton år 1700 hos organisten herr
Jean Rameau i Dijon, som bodde vid
Saint Michelgatan, helt nära hans egen
kyrka > Saint-Etienne .

Från fönstren hos organisten kunde
man se den vackra byggnadens alla
ornamenter och utskärningar, och när
det var månsken, tecknade sig dess
fina konturer i stor klarhet mot
himlen, men lämnade däremot
organisthuset i skugga. Om sommaren hörde
familjen Rameau i sina rum, hur dess
överhuvud satt och övade sig på
orgeln i katedralen, och när solen
lyste in genom de brokigt målade
glasrutorna, kunde man från fru
Claudi-nes sängrum se orgelpiporna skimra
i röda, gröna och violetta skiftningar
mitt emot .på orgelläktarn.

Denna kyrka hade under barnens
uppväxt för de små spelat rollen av
något slags försyn, ett synligt
himmelrike här på jorden, ett ställe där
deras skyddshelgon bodde och levde
lika verkligt som de själva levde och
bodde i organisthuset.

Här hade musikens heliga Cecilia
dessutom sin egentliga bostad,
osynlig om dagarna, då barn äro vakna,
och endast om natten synlig för dem
som då fingo sitta vid orgeln och
höra henne spela.

1 denna kyrka satt också fadern,
Jean Rameau, och spelade, och han
fick av den sitt underhåll, så att han
kunde livnära sig själv och sin familj.

Det var en mäktig vän barnen ägde
i detta tempel, hvars torn sträckte sig
upp emot molnen och i vars skydd
de kunde leka i gruset nedanför och
höra, hur högst uppe på galleriet
korgossarna övade Mariamässan.

Nu voro barnaåren slut, men
katedralen hade ännu något kvar av sitt
forna inflytande över de ungas
sinnen. Dock tycktes den dem ej så hög
som förr, och den heliga Cecilia
spelade ej mer orgel om nätterna. Det

var en annan tid. Och barnen
dyrkade andra helgon.

Men nu var det afton. Husets
käraste vän, den gamla kyrkan, stod
som en mörk, i skuggor svept
mau-solé, och endast spiran högst uppe
behöll ännu en stund ett återsken från
den sjunkande solens sista ljus. Det låg
något mystiskt, nästan hotande i de
mörka stenmassorna, som höjde sig
framför det låga huset nedanför, men
härpå tänkte släktförsamlingen
inomhus icke. Familjen Rameaus vänner voro
sammankallade till rådslag och stodo nu i
grupper inne i salen, där, varest
clavicymbalen intog hedersplatsen och
notställare, viola di gambor och
violiner lågo om varandra på bordet
med noterna.

Ingen av gästerna, icke ens
familjens närmast stående, visste, varför
den gode Jean inbjudit dem till denna
högtidliga familjekonselj, och man
undrade vad den av dem alla så
avhållne musikern i dag hade att meddela
dem.

Fru Claudine gick omkring en
smula orolig. Hon hade sin gröna tunga
damastklänning på sig, och kjolens

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 20:59:11 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1913/0046.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free