- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 33 (1913) /
47

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5—6. 1. April 1913 - Äkta och oäkta originalitet, efter Heinr. Ehrlich - Jean-Philippe Rameau

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

med ett gott infall. Liksom i det
vanliga sällskapslivet förekommer detta
allt oftare i nutidens konstnärliga liv.

Ideligen prisas kompositörer såsom
snillrika, intressanta och originella av
en del av publiken och musikerna,
under det att en annan del av dessa
påstår dem vara ytliga talanger, som
endast förstå att blända med yttre
effekter men i verkligheten sakna högre
begåvning och berättigande. Den stora
massan åter förhåller sig likgiltig och
avvaktande, tills spörsmålet kan synas
vara avgjort och lyckan verkligen
varit honom bevågen.

Den sanne konstkännaren, liksom den
sanne människokännaren, litar vid
sådana tillfällen endast på sitt eget
omdöme, som han fäller efter bästa
samvete. Han anlyserar noga varje
komposition, han tager tankarnas
självständighet i betraktande, undersöker
deras organiska utveckling, ser efter.
nm det härskar inre enhet och
sammanhang mellan de enskilda delarna
och om tankarna verkligen åro så
betydande, att de berättiga ett
åsidosättande av den sedvanliga formen, om
uppfinningen är så rik och
överraskande, att där faktiskt finnes en
verklig begåvning, för vars skull man
måste öfverse med excentriciteterna.
Äro dessa betingelser uppfyllda, skall
konstnären erkänna det nya och
försvara den mot småaktiga angrepp,
även om han anser, att lika stora
tankar framträda skönast i regelbundna
I ormer. Han vill icke stå på deras
sida, som hellre hålla tillgodo med
tomhet och flackhet, än att de tillåta
en verklig begåvning en viss frihet i
sina rörelser.

Men har man efter grundlig prövning

förvissat sig om, att excentriciteten
icke är en följd af en konstnärlig
riktning, som måhända icke kunde
erkännas, men som dock röjde en viss
mening, utan att den härrör sig’ endast
från en önskan att synas originell, då
skall kännaren fälla den strängaste
dom, även om denna skulle gå stick
i stäv emot det stora publikums
ögonblickliga uppfattning.

De flesta modernare kompositioner
uppvisa en strävan hos tonsättarna
efter originalitet i alla enskildheter.
Det är icke längre som under den
klassiska perioden i helhetens
byggnad som tondiktarens begåvning ger
sig tillkänna. Det är icke längre i den
organiska, tematiska utvecklingen som
komponisten vill visa sin originalitet,
utan snarare i en påfallande omsorg
om utarbetandet av det underordnade,
något som ofta för med sig ett
åsidosättande av huvudsaken, ett sökande
efter nya kombinationer och ett
experimenterande med nya effekter. Dessa
sistnämnda hava särskilt i
harmoni-ken och rytmiken ett vitt
experimental-fält. Därtill komma så de breda
melodiska fraserna, åsidosättande av den
tematiska genomföringen, i vilkens
ställe sammanställas melodiska och
harmoniska grupper, som åter avbrytas
och utan närmare motivering åter
komma tillbaka. Allt mera sällan
märkas kontrapunktiska strävanden,
emedan dessa kräva strängare,
villkorligheten bindande lagar.

Det är mycket vanskligt alt avgöra,
om man har med äkta originalitet att
göra eller icke. Därtill fordras god
vilja och tålamod. Man måste se bort
från alla estetiska principer och
förutsättningar och endast hava de mu-

sikaliska lagarna för ögat. Framför
allt måste man akta sig för att
begagna den klassiska periodens
måttstock. Det nyttjar till intet att söka
anden i det stora, man måste veta att
värdera det själfulla snittet eller
prägeln och icke under den nuvarande
perioden fordra dessa stora
självständiga genier, som städse kunna
kännas igen på deras storhet och
sär-engenhet, och som i varje form, även
när de icke avveko från den vanliga,
förmådde att skapa något nytt. Men
man må med tacksamhet erkänna, när
en tondiktare nu med de för handen
varande medlen skapar sig ett eget
uttryckssätt, det må nu vara i
harmoniskt, melodiskt, rytmiskt,
instrumentalt eller deklamatoriskt
hänseende, och när han låter detta sitt
säregna uttryckssätt gå i en viss,
konsekvent riktning.

Även om det just icke är foster
även rik musikalisk fantasi, som ju
alltid har överflöd på nya idéer, utan
snarare en viss skärpt eftertanke och
kombinationsförmåga, må man
erkänna sådana prestationer, med vilka
en säregen uttrycksförmåga är
förenad, om man vid närmare
bekantskap därmed får det intrycket, att
denna icke är manér utan uttryck
fölen personlighet, som gömmer mycket
både vackert och intressant. Man må
utfinna och värdera det sköna utan
hänsyn till om det bjudes i mera eller
mindrc vedertagna former. Man kan
icke kräva ofelbara omdömen i
konsten, elär individuella åsikter och
allehanda inflytelser av uppfostran,
läggning och sociala strömningar alltid
vanskliggöra en säker och riktig
värdesättning.

otaliga veck tycktes nästan tynga på
den lilla späda varelsen. Hon halft
försvann ibland ärmarnas och kjolens
Ila puffar och garnitvrer, och på
huvudet satt en så kallad spansk slöja
instucken bland lockarna, som om den
ville dölja så mycket som möjligt av
hennes bruna hår.

Intet av barnen syntes till.
Jean-Philippe, den äldsta, nu jämnt
sjuttonårige sonen lika litet som hans andra,
nästan lika musikaliska syskon, Claude
och Catherine! Man skulle således ej
få höra deras utmärkta trior eller
kvartetter med fadern. Det var
alltså icke för att bedöma deras musik,
som man var där. Och ändå sågs
bland gästerna själve den
utomordentligt musikaliske» stallmästaren de
Lantin, dessutom den violinspelande
de Montagny, parlamentsledamot och
kungligt råd, och ett par andra av de
musikbeskyddande . höga herrar och
fina damer, som för sjutton år sen
stått fadder åt Jean-Philippe, denne
husets unge begåvade och älskvärde,
men särdeles vidlvftige herr son.

Ja! Alla dessa förnäma gäster voro
stora beundrare av musik, och några

av dem till och med komponerade.
Herr Jean-Baptisle Lantin till
exempel hade ju satt några och trettio av
I loratii oden i musik, han måtte väl
vara ett geni!

Och de Malteste, parlamentsråd och
riddare, han som varje vecka hade
musikaftnar hos sig och själv kunde
sätta bas till» en stämma, uppskriven
för orgel eller clavecin, om honom
kunde man väl säga, att han var ett
musiksnille! I los honom spelades och
sjöngs såväl italiensk operamusik som
Lullys danser och små symfonier.
Varenda en av de damer, som voro
närvarande, kunde sjunga eller hålla
en understämma , och sålunda var
församlingen ju särdeles väl kvalificerad
att avgöra vilken som helst
musikalisk tidsfråga, vem den än kunde
beröra.

Jean Rameau, organisten, var en
mycket ansedd man, och hans
ställning som organist i den
musikälskan-de staden Dijon gjorde, att hans ord,
då han yttrade sig, alltid hade
anspråk på uppmärksamhet av samhällets
intelligenspartis samlade
överhetspersoner. Jean Rameau var nämligen

mycket religiöst anlagd och hörde till
ett sällskap allvarliga,
moralpredikande och rigorösa borgare, vilka satt
sig till uppgift att motarbeta det
sede-fördärf, som så länge härskat i
lan-fördärv, som så länge härskat i
lan-hovet i Paris.

I dag tycktes det, som om en tung sorg
vilade på den gode musikerns sinne.
När alla voro samlade och han hälsat
såväl släktingar som vänner
välkomna, talade han till dem i den låga
försiktiga, något lamenterande, nästan
viskande, men ändå tydliga ton, som
var honom egen.

»I dag för sjutton år sen var en
glädjedag i mitt enkla hem. För
sjutton år sen — den 26. september 1683
— voro vi alla här samlade för att
fira min son Jean-Philippe Rameaus
dop. Vi kunna säkert alla ännu
minnas dagen, och den heliga jungfrun
vare lovad, som har låtit oss alla
leva så länge. Ja! Hon vare lovad,
ehuru hon ej kunnat bespara oss
sorger och bekymmer...»

Jean Rameau snyftade litet, ett par
av damerna hostade betydelsefullt, och
den lilla späda husmodern suckade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 20:59:11 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1913/0047.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free