- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 33 (1913) /
48

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5—6. 1. April 1913 - Äkta och oäkta originalitet, efter Heinr. Ehrlich - Jean-Philippe Rameau

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Yitl undersökningen av vissa
harmoniska och rytmiska egendomligheter
kommer det an på att utfinna,
huruvida de ilro betingade av en organisk
nödvändighet, om de så nära äro
knutna till den musikaliska
grundtanken, att denna ej kan undvara dem,
och vidare om det musikaliska
innehållet står och faller med det
uttryckssätt, den form, i vilken det bjudes.
Är en musikalisk grundtanke av
någon betydelse, så att den kan kallas
skön även utan de harmoniska
vändningarna och rytmiska säregenheterna
— något som nästan alltid är fallet
hos Schumann —, eller framkallas, som
så ofta hos Chopin, av de ovanliga
harmoniska vändningarna en
egendomlig, nästan melodisk skönhet, så är
värdet och betydelsen av den
originella formen avgjord och fullt giltig.
Ar däremot grundtanken obetydlig,
under det att det blott är harmoniska
och rytmiska experiment, som väcka
ett tilifälligt intresse, så är
originaliteten oäkta.

Det lönar mödan att anställa försök
med att så att säga avkläda grundtanken
i en symfoni eller månget
fantasistycke af Schumann, att taga bort
varje utsmyckning och grannlåt och
endast stödja de nakna tankarna med
de vanligaste ackorden. Naturligtvis
bortfaller något av skönheten, men ofta
skall man förvåna sig över den på
så sätt avklädda tankens skönhet, man
skall t. o. m. finna, att denna ofta
var för rikligt inhöljd i harmoniens
sinnrika vävnad, så att den knappast
kunde visa sin rätta stolta och fasta
hållning utan nästan tog sig mindre
fördelaktig ut i de nog så pikanta
rytmiska förskjutningarna. Mången melo-

di hos Schumann vinner, när den
framställes i hela sin enkelhet och
utan .il It det egendomliga biverk, som
skulle höja intresset.

Det är tydligt, att Schumann med de
till hans konstnärliga individualitet
hörande rytmiska och harmoniska,
osedvanliga och mången gång något
exen-triska former och vändningar har
givit första impulsen till dessa
kompositioner av en stor del efterföljare, i
vilka kompositioner just detta
invecklade maskinera spelar huvudrollen, och
där man får idel enskildheter och
filigramsarbeten i stället för form och
helhet. Också i fråga om de
överskrifter, med vilka han försåg sina
mindre, ofta underbart sköna
tondikter, har han fått efterliknare, vilkas
produkter voro likaså intetsägande som
överskrifterna voro lovande.

Själve Brahms, som skapat verk
av-så hög betydelse, och den geniale
Rubinstein, i vars verk ofta en äkta
hänförelse möter oss, kunde ofta icke
lösgöra sig från en rikt utsirad
bearbetning av en rytmisk fras, som
annars icke kan erbjuda något
synnerligt intresse. Värre är det likväl med
mången nyare tonsättare, hos vilken
man sällan finner en värdefull
musikalisk tanke, som kan rättfärdiga den
använda apparaten av harmoniska,
enharmoniska, kromatiska och andra
experiment. Man stöter på banala
fraser, som möjligen kunde lälla en
musiker i fingrarna under likgiltigt
pre-ludierande, och sådana fraser utstyras
med stor pomp, vridas och vändas
harmoniskt och enharmoniskt, och en
ganska omotiverad hopning av
dissonanser, som icke härröra från en
polyfon stämföring utan ideligen avbryta

den fattiga polyfonien, gör det
vanskligt för åhöraren alt värdesätta
huvudtanken. Om denna också i
grunden är intetsägande, ha dock enstaka
intressanta vändningar och den stora
invecklade apparaten nästan bländat
åhöraren.

När en hjälte i ett drama i stället
lör att säga: »Giv mig ett glas
vatten», skulle uttrycka sig sålunda: »Tag
den klara och genomskinliga, av
människans hand och mun frambrakta
behållaren, fyll den med den rena,
kyliga dryck, som antingen av egen fri
v ilja strömmar fram som en brusande
bäck, eller också genom mödosamt
arbete hämtas upp ur jordens inre» o.

s. v. — så skulle detta intetsägande
ordflöde endast väcka åtlöje. Men hur
ofta hör man icke en hel rad ackord,
tomma vändningar och löpningar av
allehanda slag, vilkas huvudtanke
musikaliskt taget är likaså banal och
likgiltig som orden: giv mig ett glas
vatten! Detta ovanliga och
uppstyltade uttryckssätt kan föregivas vara
egendomligt och originellt, medan det
på sin höjd kan kallas osedvanligt
men annars måste betecknas som falsk
originalitet.

I genomföringen är skillnaden mellan
den s. k. klassiska perioden och den
nyare ännu tydligare. Kännetecknet på
de stora måstarnes verk är den
storartade utvecklingen av en och samma
tanke, den beundransvärda resningen,
som ofta bildas med en av endast få
toner sammansatt fras. Helt
annorlunda förhåller det sig med de många
nyare och likväl betydande verken.
Huvudtankarna äro ofta sköna, ofta

t. o. m. överraskande nya, ja,
storartade, men de bilda icke en organisk

djupt. I fönstersmygen satt en av
mostrarna. Hon lät höra ett sympatiskt
stönande, som dock snart bortdog i
sorlet. Organisten tog åter till ordet:
1 vår familj har musiken gått i arv
från föräldrar till barn i otaliga led,
och mina barn äro, som vi alla veta,
av naturen utkorade till musiker . . .
Den, mest, den rikast begåvade är
Jean-Philippe. Hur hans begåvning
förvånade hans lärare, våra kära
heliga jesuitfäder i kollegiet, det veta
vi även. Han har dock en karaktär,
som tyvärr är svår att behandla och
som också är vårt största bekymmer.

Det var ju omöjligt att hålla honom
kvar i skolan hos de fromma
klosterbröderna. Ilan ville intet lära utom
musik, och under de lärotimmar, då
de andra disciplarna läste latin och
lärde mässor eller texter till motetter,
då de andra studerade om jordens
alla främmande länder eller om de
stora konungar, som under tidernas
lopp styrt vårt ärorika fädernesland,
då satt han och skrev profan musik
eller skar med sin kniv märkvärdiga
figurer i kollegiets stolar och bord.
Än var det kyrkor, än teatrar han

formade i de heligas möbler i
kollegiet. Vi togo honom hem, långt
innan han var fullärd. Läsa kunde han
väl och en smula latin, men att lära
sig skriva sitt eget franska
modersmål, ack! det har aldrig intresserat
honom! Han bryr sig icke om ord . . .
det är blott ett oregerligt begär att
spela, att skriva musik, som roar
honom! Att lära sig ett instrument
riktigt utmärkt, det kan jag icke
förmå honom till! Hans yngre broder
Claude spelar ju allaredan utmärkt
orgel, och Catherine blir säkert en
utmärkt clavecinist. Men — hör nu
vidare . . . Det är sant —, vi veta ju
alla, att här i mitt hem har alltid
härskat en sträng religiös anda,
liksom i jesuiterkollegiet, där man ju
visserligen lär att spela teater men
endast på latin. Där uppföras blott
våra heligaste, högeligen moraliska
teaterstycken, naturligtvis utan allt
berörande av ting, som kunde driva
tanken på jordisk så kallad kärlek!
Barnet har således varken hemma eller
i kollegiet hört talas om den känsla,
som kan uppstå mellan man och kvin-

na och som brukar sluta med
kristligt äktenskap.

Vi veta ju alla, att eleverna i
College Louis le Grand» äro söner av
den högsta aristokratin, och att
jesuiterna anse det nödvändigt, att de
unga där lära sig att föra sig med
världsmannaelegans, att tala med den
säkerhet och överlägsenhet, som
passar deras börd, och därför få de lära
sig att spela tragedi och att sjunga,
ja till och med att dansa, men, väl
att märka, endast med varann.

Våra jesuiter här i Dijon ha iakttagit
samma sedvänjor. Min son har
spelat med i de italienska
sångtragedi-erna. Men några inhemska operor har
han dess bättre däremot ej varit med
om. Vår käre fader Lullys operor
äro ju rätt ogudaktiga liksom Campras
och dessutom alltför svåra för elever
att utföra.

Men — hur skall ■ jag komma till den
svåra punkten, orsaken varför jag
har sammankallat eder i dag?»

Den gamle organisten stannade
ännu en gång. Han torkade sin panna
med en stor näsduk, skakade sitt
huvud med de långa gråa lockarna, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 20:59:11 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1913/0048.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free