- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 33 (1913) /
54

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7—8. 1. Maj 1913 - Ika Peyron (med porträtt) - Dirigenten, av Felix Weingartner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Mest har fru Peyron — eller »Ika»,
som hon tidigare kallade sig, när hon
framträdde med tonsättningar — gjort
sig känd genom sina arbeten inom
pianomusiken och solosångfacket, och
flera av dessa ha som sagt klingat i
våra konsertsalar.

Ilos de förnämsta musikförläggarne i
Stockholm, Abr. Lundquist, Elkan &
Schildknecht m. fl., har fru Peyron
fått en del tonverk utgivna, ävensom
hos Warmuth i Kristiania, Wilhelm
1 lansen i Köpenhamn, m. fl.

Vi meddela här en förteckning över
hennes förnämsta arbeten. (Där
förläggaren icke är angiven, är förlaget
svenskt.)

1. Vokalmusik.

2 sånger: Rikedom, Två rosenblad.

— Fjäriln (även texten av Ika). —
Med en bukett. — Med första rosen.

— Aftonbön. — Signes visa. — Idyll.
Dessutom damkören Davids 86 psalm,
med orgel och piano, samt en Lovsång
lör blandad kör a capella.

Norsk lyrik, 6 sånger. — Dikter av
Snoiskv, 4 sånger. — Drei Lieder. —
Deux romances. — Tanken. — En fin
visa. — Det våras, blandad kör. —
Kantat vid kvinnornas utställning i
Köpenhamn. — Aurora, blandad kör.

— Morgonstjärnan, blandad kör. —
Jubilate, blandad kör. —
Konfirma-tionshymn (för en son), blandad kör.

— Sång till ldun, damkör. — Herr

Lager och Skön Fager, damkör. — 2
manskvartetter. — Andra dylika för
K. F. U. M. - Drei Lieder till tysk
text (hos Leichssenring, Hamburg). —
Fyra sånger till text av Snoilsky (hos
Wilhelm I lansen, Köpenhamn). — Två
sånger: Til en Rose; Hvis du har

varme Tanker. (Eget förlag.)

2. Sång, violin och piano:

Stråken, ballad. — Tonernas liv.

3. Violin och piano:

Humoresk. Romans. — Canon och
mellansats. — En drömbild. — Tre
smärre stycken (hos Wilhelm Hansen,
Köpenhamn).

4. Violoncell och piano:

Réverie.

5. Orgel och piano:

I skymningen.

6. Två violiner, alt och violo ncell:

Kvartett i tre satser.

7. Piano:

Tre karaktärsstycken. — Gavotte,
Chansonette. — Polka-Caprice. — Vid
slottsruinen (vals). — Nattskyar
(noc-turne), med dikt. — Löft dit Hoved,
du raske Gut! — Un bibelot.

I det fria, suite i 5 satser. - Vid
pianot, 2 häften. — Sonat i 4 satser.

— Militärmarsch. — Suite i d-moll (på
Max Leichssenrings förlag, Hamburg).

— Melankoli. — Glada tankar (hos
Wilhelm Hansen, Köpenhamn). — I
ungdomstiden; sånger utan ord. —
Festligt intåg (hos Wilhelm Hansen).

Suite i tre satser. — Bröllopsmarsch.

— Carillon. — Marsch.

Dirigenten

av

FELIX WEINGARTNERd

Man gjorde förr i världen icke så
myckel väsen av honom. Dirigenten
stod icke i det allmänna intressets
medelpunkt. Frågan vem dirigerar?»
framkastades endast sällan. I mindre
släder fanns det endast en
representant för detta yrke, och även i de
större hade musiklivet icke det
nuvarande omfånget, vadan även i dem
endast några få förde taktpinnen.
Dessutom felades personligheter, som voro
konstnärer i sitt fack. En
lokalpatriotism, som icke gärna tålde någon ny
vid sin sida och ängsligt aktade sig
för varje främmande inflytande, var
en gemensam egenskap hos nästan alla
den tidens dirigenter. De kallades
därför också mycket träffande
-musik-påvar». Helt visst voro de flesta av
dem likaså konservativa som påven är
det ännu i dag, och dök någon upp,
som hotade att göra deras tron
vacklande, kämpade de lika ivrigt som
denne mot modernismen.

Dirigenten var i regel egentligen
violinist i orkestern; sedan hade han
avancerat till konsertmästare, d. v. s.
han satt främst bland violinerna. Så
fick han även tillfälle att dirigera då
och då. Vanligen anförde han
orkestern, när en instrumentalsolist
uppträdde, men då aldrig från
anförare-pallen. Från sin plats i orkestern
som konsertmästare höjde han sin
stråke och anförde med denna
tuttiställe-na, under det att han spelade med i
ackompanjemanget. Detta var i de
klassiska konserterna så enkelt, att det
ej krävde någon särskild ledning. I
teatern föllo då och då mindre operor
och den melodramiska musiken på
hans lott. Hade så hans förman
erhållit tillfällig eller evig semester,

* Ur Felix Weingartners nyligen utkomna
essaysamling, benämnd »Ackorde» (Breitkopf &
Här-tels förlag, Leipzig), hämta vi denna för hans
spirituella penna betecknande artikel. Den
synnerligen läsvärda boken innehåller dessutom ett flertal
uppsatser i skilda musikaliska ämnen, såsom om
»Orginalitet», »Vad kan man komponera?»
»Operans framtid», »Musikalisk form», en del Wagner-,
Bernlioz-, Brahms-, och Liszt-frågor etc. Arbetet
betingar ett pris av 5 Mark.

trädde han i dennes ställe. Han var
nu själv »herr kapellmästaren». Titeln
motsvarade hans funktioner. Den
senare i bruk komna och iinnu i dag
begagnade benämningen »dirigent»
förutsätter redan högre egenskaper,
under det att man i detta avseende förr
i världen icke hade så stora anspråk
på kapellmästaren. Ilan var, som hans
titel anger, sitt kapells mästare, hade
att sörja för att om möjligt inga
oriktiga noter spelades och att allt gick
sin gilla gång. Därmed voro hans
åligganden uppfyllda på det hela
taget. Duglighet, rutin, gott gehör och
flit voro de egenskaper, som man
fordrade av honom. Individualitet,
uppfattning, originalitet, självständigt
genomlevande av det uppförda verket,
och hur alla de moderna fordringarna
heta, behövde han icke tänka på
något vidare. Den typ av
kapellmästare, sådan han var för några
decennier sedan, existerar väl knappast i
våra dagar: den myndige mannen med
sin väl omhuldade embonpoint, sitt
långa hår och brillorna på den något
rodnande näsan, den taktfasta mannen,
om vilken man hade så många roliga
historier, exempelvis den, att han tog
tempi särskilt hastiga, när han visste,
att man hade hans älsklingsrätt på
stamlokuset, han som kunde vara så
obeskrivligt brutal och häftig — man
skall nog förgäves leta efter honom
nu. Den beryktade
kapellmästaregrovheten, som blivit till ett ordstäv,
tillhör även den redan förgångna tider.
Icke blott kapellmästarna hafva
förfinats, även orkestermusikerna hava i
socialt hänseende ryckt upp på en
högre plan. Med orkesterns
konstnärliga utbildning, som stigit så högt, att
numera t. o. m. i rätt små städer
utmärkta instrumentala prestationer
kunna ernås, har även musikerns
allmänbildning och levnadsomständigheter
förbättrats högst väsentligt. Han
känner med sig, vilken stämma han än
spelar, att han är ett viktigt led i
konstverkets polyfona byggnad, som
genom honom förhjälpes till klingande
uttryck; han vet, att
instrumentalkomponisten lika så litet kan uppnå
någon framgång utan att taga i anspråk
varje enstaka orkestermedlems
färdighet som dirigenten, av vilken det
krä-ves, att han når över medelmåttet,
andligt talat. Men han vill även bli
behandlad därefter. Han vill med
större eller mindre beredvillighet
förstå och förlåta de anfall av nervositet,
som helt naturligt ligga de moderna
musikerna i blodet, men skulle aldrig
finna sig i och tolerera sådana
oartigheter, som förr i världen gjorde
brutaliteten till en viktig beståndsdel i
kapellmästaresysslan. Kulturen, som
hela världen läppjar på, har även
sträckt sig till musikerna.

Även förr fanns det dirigenter, som
höjde sig vida över sina kolleger i
orkestern, och som redan då visste att av-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Sep 25 14:24:53 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1913/0054.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free