- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 33 (1913) /
55

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7—8. 1. Maj 1913 - Dirigenten, av Felix Weingartner - Lapparnas joikning, av Karl-Erik Forsslund

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

vinna dirigeringen den konstnärliga
sida, som numera trätt i förgrunden
gent emot det hantverksmässiga
takt-slående, som tidigare behärskade
musiken. Om Mozarts eldande anförande
visste hans samtida att berätta. Weber
måtte ha varit en underbar dirigent;
»en konung på dirigentpallen» kallar
honom den ungdomlige Wagner.
Senare blev den numera med orätt
underskattade Mendelssohns
dirigentegenskaper berömda i hela världen; enbart
det törsta framförandet av
»Matteus-1’assionen» tillförsäkrar honom
odödlighet som dirigent. Berlioz’ eldiga
temperament blev denne egendomlige
mästare troget även när han grep
taktpinnen, och från Wagner utgick
en hel dirigentgeneration. Det har
även funnits högt begåvade dirigenter,
som icke alls eller endast tillfälligtvis
komponerade, t. ex. llabeneck och
senare, för att endast nämna några
namn, Eckert och 1 ler beck. Men de
största voro även tonsättare av första
rang. Den skapande konstnären är
kallad att även vara en utmärkt
interpret. Han, som genomlevat
skapelseprocessen inom sig själv, förmår även
att följa denna process in i de finaste
nyanser i främmande konstverk, och
han återger dem på ett sätt, som i
högsta bemärkelse är lämpat för dem.
Reproduktion är ingalunda motsatsen
till produktion. Båda härstamma från
samma jordmån och äro blott olika
utflöden av samma källa, som mycket
väl kan vara förenad i en och samma
person. Att principiellt vilja utesluta
den ena färdigheten när den andra
finnes, är oriktigt. Att det funnits och
linnes betydande dirigenter, som icke
äro skapande konstnärer, är lika så
litet ett motbevis, som att enstaka
stora kompositörer icke varit
dirigenter.

Till dirigeringen hör nämligen icke
blott förmågan att helt kunna förstå
och leva sig in i ett musikaliskt
konstverk utan även en helt speciell
manu-ell-teknisk färdighet, som svårligen
låter sig beskrivas och knappast kan
läras, och vidare förmågan att med
en så omedelbar säkerhet kunna på de
spelande överföra den inre
uppfattningen av tonstyckets väsen, att den
andliga bild, som lever inom
dirigenten, genom utförandet vinner plastisk
gestaltning, eller, med ett ord, den
äkta och riktiga dirigeringst
a-langen. Det är en begåvning för
sig, som ofta intet har att skaffa med
övriga musikaliska anlag. Den kan
fattas hos ett geni, under det att en
mindervärdig musiker äger den. Det
finns s. k. »fixa» dirigenter, som
förfoga över en otadlig, ja, ofta rent av
förbluffande teknik och likväl icke
kunna ens komma konstverkets
innehåll på spåren; och å den andra
sidan finns det allvarliga musiker, som
icke komma någonstans med orkestern
och antingen bliva tafatta och
klumpiga eller också söka att med över-

driven rörlighet gottgöra vad som
felas dem i målmedveten tydlighet.

Det är en stor men tyvärr alltför
utbredd villfarelse att man genom
häftiga rörelser uppnår eti »schwungiuilt»
återgivande. Én dirigent, som, efter
vad det synes, knappast blir varm,
kan besitta mera temperament än en
annan, som redan eller de första
takterna badar i svett. Att även i
ytterligheterna hålla det rätta måttet borde
vara en av de viktigaste uppgilter,
som dirigenten har att ställa sig. Ilans
åtbörder böra visserligen vara uttryck
för vad musiken uttalar, men de måste
alltid regleras av det oundgängligen
nödvändiga, som hör till förmedlandet
på de spelande av hans avsikter.
Såväl falsk hänförelse som konstlat lugn
äro förkastliga och hindersamma för
njutandet av konstverket. Det kräves
självkritik och självuppfostran för att
nå denna harmoni mellan det yttre
och musikens själsliga uuryck. Ju
starkare individualitet, dirigenten
känner inom sig, desto större självkritik
bör han utöva; och han skall bliva
rikligt belönad.

Ilan måste emellertid öva sig även
i andra ännu viktigare hänseenden. I
våra dagar är frestelsen för stark att
ställa envisheten i förgrunden och
odla individualiteten på objektivitetens
bekostnad. Ryktet att vara en
»personlighet» har blivit alltför lättköpt, ty
ofta behöves det endast en smula
extravagans för att gälla som en
sådan. Skulle jag pröva en ung
dirigent, skulle jag icke låta honom
dirigera ett av de moderna jättepartituren
och icke heller ett pikant ny-franskt
eller ung-ryskt verk, ja, icke ens
Wagner, som har gått vår generation
så i blodet, att vilket »badkapell» som
helst spelar honom hjälpligt, utan jag
skulle av honom vilja höra llaydn,
Mozart, Weber, Schumann och Brahms.
Där, varest så många problem i fråga
om det fina och dock i stora drag
erforderliga föredraget ännu slumra
oupptäckta, där på varje sida nya
svårigheter men även nya, oförgängliga
skönheter uppdyka, som likväl ofta
icke ligga i öppen dag utan måste
uppfattas med ett känslosamt sinne,
där skall det visa sig, om den unge
konstnärens själ ännu har kristallens
renhet eller om den redan fläckats av
falsk fåfänga. Såge jag då, att han
försökte att genom överflödiga
tillsatser förgylla upp dessa mästare, skulle
jag säga till honom: »Lär först att
riktigt förstå den enkla men dock så
rika rytmen och den underbara men
dock så klara formen, då skall även
på denna väg, när du en gång
verkligen slagit in på den, den eviga
melodien och därmed även
konstverkets själ uppgå för dig, och det
med sådan styrka, att du skulle x’ysa,
när du tänker tillbaka på dina förra
försök att genom enfaldig utstoffering
av dessa odödliga verk göra dig
intressant.»

Liksom jag råder en begynnande
kompositör att skriva rent och vackert, då
originaliteten sedan kommer av sig
själv, i stället för att gå den omvända
vägen, så skulle jag även ålägga den
unge dirigenten att i början endast
helt enkelt ange takten och följa
löre-dragstecknen med smak, något som
ingalunda är så lätt som det måhända
ser ut. Interpretationens flykt skall då
inställa sig vida mera otvunget och
omedelbart, än om man försökte att
uppnå den på konstlad väg, varvid
man löper fara att göra en löjlig och
osann figur.

Bort med alla osunda nyanser! Jag
utropar det högt och tydligt och
en-enträget: bort med »BUlowi-

a d e r n a»! De ha spökat länge nog.
Biilovv var en man av ett otroligt
förstånd, tack vare vilket han hade
varit i stånd att med sin säregna
viljestyrka åstadkomma något ovanligt på
vilket område som helst. Men han var
typen för en oproduktiv natur,
otillfredsställd innerst inne, nervös och
fallen för extravagenser samt
dessutom otillräknelig på grund av svåra
upplevelser och under de sista
levnadsåren även på grund av sjukdom.
Men just därför var han en dålig
förebild för den yngre generationen,
som ännu i dag vill efterlikna de av
BiiloWs natur förklarliga
egendomlig-heterna utan att dock hava en sådan
natur eller ett sådant förstånd som
Blilow. Vad som blir följden av detta,
är ofta icke värdigt en allvarlig
kritik. Så fick jag en gång i Rom höra,
att en tysk gästdirigent vars namn jag
helst icke vill efterforska, hade
föreskrivit hornblåsaren att blåsa den
kraftiga, glada fanfaren i »Eroicans
Trio pianissimo samt genom sordin
förvandla »Oberon -ouvertyrens
första romantiska tema till ett »Alberich
>-motiv. Inför sådana odrägligheter
ville man nästan önska sig tillbaka till
kapellmästareskapets gamla goda tid,
då något sådant i alla händelser icke
kunde vara tänkbart, alldeles som den,
som genom för hög diet fördärvat sin
mage, helst bör underkasta sig någon
tids knapp kosthållning.

Lapparnas joikning

av

KARL-ERIK FORSSLUND.

Våra marknader äro ej längre vad
de en gång varit. Det gäller också
om Lapplands. Ett par rader av stånd
kring Arjeplogs enda gata — med
guldsmedsarbeten, bleckkärl och
kläder, skor och seldon, bullar och bröd
— några lass med renhudar och
renstekar, några knippor renhorn här och
där — det är allt. Ett rätt lugnt och
stillsamt liv, inga stora folkskaror,
intet vimmet och sorl.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 20:59:11 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1913/0055.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free