- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 33 (1913) /
56

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7—8. 1. Maj 1913 - Lapparnas joikning, av Karl-Erik Forsslund - Om konstnärlig uppfostran och framtidsharmoni (forts.), av Arnold Schönberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Men alltid ståndar ett bröllop i någon
gård en av kvällarna, och det blir
gärna för många marknadens kulmen.
Så också nu. Och det berättas alt en
lappgumma under festen fick en
köttbit i halsen — stor uppståndelse och
ängslan, tills en annan gumma fick tag
i en gaffel, rände ner den i den
förras hals och lyckades spetsa och dra
upp köttbiten. Och då blevo både den
räddade och hennes åldrige make så
glada att de föllo på knä på golvet,
omfamnade och kysste varann — och
joikade!

Det är väl vid dylika tillfällen och
i liknande stämning, svenskarna i regel
fått och få höra lapparnas joikning»,
deras ursprungliga säregna sång. Det
är då kanske inte så underligt att man
inte förstått den utan hånat och
föraktat den. Och det är till stor del
detta hån som varit på väg att
alldeles förstumma sången — som kommit
fjällfolket att om ej glömma så
åtminstone gömma och hemlighålla sina
skatter — så att t. o. m. våra främsta
lappforskare och största lappvänner
endast kunnat få små enstaka glimtar
och dunkla antydningar om dem.

Emellertid har det lyckats den
främste nu levande specialisten på detta
område, herr Karl Tirén, att samla en
stor mängd av dessa låtar, av vilka
en del funnos tillgängliga medelst
fonografrullar på den etnografiska
utställningen i Konstakademiens
lokal i Stockholm. Det är närmare
500 sånger, herr Tirén
upptecknat i skilda delar av Lappland under
långa strövtåg och många svårigheter
— dels för folkmusikkommissionens
räkning och på dess bekostnad, dels nu
på uppdrag av Vetenskapsakademien,
som ställt en fonograf till förfogande,
över hundra låtar, insjungna på 75
rullar, äro frukten endast av denna
resa till marknaderna i Arvidsjaur och
Arjeplog. Denna Tirénska samling är
första början till ett
Vetenskapsakademiens fonograf arkiv.

1 ett vindsrum i Arjeplog bor en
lappflicka, Maria. Ilennes fränder äro
äkta nomader ännu, och hon har varit
det själv till 20-årsåldern, då sjukdom
tvang henne att bli bofast. Nu är hon
en skicklig sömmerska och brodös, syr
sitt folks färgrika, stundom praktfulla
högtidsdräkter och ivrar varmt för att
de skola bibehållas. Själv bär hon
ibland en glänsande ny ljusblå kolt —
det är den gamla riktiga färgen,
härligt vacker mot snön, nästan alldeles
samma blåa ton som skuggorna på
snön en soldag. Och den är prydd
med uddkantade band i klaraste gult
och rött och kragen och barmklädet
med stjärnor av silke och glaspärlor
och med de sirligaste tennbroderier.

Hennes rum är vårt högkvarter. Där
står fonografen på ett litet bord mitt
på golvet, där står kaffepannan på
spisen från morgon till kväll. Tre
värdinnor sköta serveringen — Maria
själv, hennes syster, Greta, en liten

urtypisk fjällkvinna, brunhyad,
svart-hårig, varmt och trofast brunögd — och
den friska kraftiga ungmön Brita. Och
gäster komma och gå, kvinnor och
män, gamla och unga, av stammarna
Arjeplog, Luokta, Semisjaur — en del
i »slims , särskilt de, som blivit
bofasta, och ungdomar som tagit tjänst
hos bofasta; men åtminstone det granna
dyrbara barmklädet bära de flesta, och
nästan alla kvinnor ha sin tomtmössa
— den vackra enkla blåa
jockmock-mössan eller den brinnande röda
syd-lappska, med stukad kulle, det tycks
vara sista modet här — tämligen fult
och meningslöst som modets nycker
i allmänhet.

Där är god och glad stämning — den
är så i regel på fjällfolkets samkväm,
och här förhöjs den åtminstone hos
många av glädjen att deras gamla
sånger äntligen bli förstådda och
uppskattade efter allt hån och förakt. Den
ena rullen fylles efter den andra, och
högst stiger munterheten och klinga
skratten när fonografen repeterar —
när de höra sina egna röster och
låtar komma tillbaka ur tratten. Alla
kunna sjunga, gamla och unga;
somliga ha en repertoar på ett par hundra
»vuoleh-, en 14-årig pojke för bok
över de sånger han kan. Och de allra
flesta låta höra sig — några lite
motvilligt i början, men alltmer hågade
ju mer de komma i farten. Endast
när andra svenskar ett par gånger
komma på besök, tystna de — för att
fortsätta när främlingarna gått. År det
sålunda sant att de äro svårtillgängliga,
inbundna och misstrogna? Ja, i viss
mån — men i regel beror nog
misstänksamheten och den avvisande
hållningen på den, som blir föremål
därför. Och många gånger är den nog
ett välbehövligt och berättigat
försvarsmedel.

Värdinnorna själva göra början och
bryta isen — särskilt Maria som kan
en hel rad sånger. Så är där Anna
Lasko, nygift, ett ovanligt fint själfullt
ansikte. Och där är Sara Enarsson,
änka efter storsångaren Jon Enarsson
i Kamen, hon kan ännu en mängd av
hans låtar. Ett magert fårat ansikte
med ett par djupa drömvarma ögon.
Jag glömmer aldrig deras blick, när
hon sjungit sången till de döda på
Suolovare; den sjunges ej vid själva
begravningen, men sedan när man
själv mins eller vill påminna andra
om döda anförvanter — hon har själv
två barn begravda där. Och när den
repeterades av fonografen, kunde de
andra trots det sorgliga ämnet ej
återhålla sin munterhet — och hennes
egna läppar darrade i kampen mellan
lusten att le och det vemod som
bräddade hennes bortvända blick.

(Forts.)

Annonsers i Svensk Plusilitiilning!

Om konstnärlig uppfostran
och framtidsharmoni.

Av ARNOLD SCHÖNBERG.

(Forts. fr. föreg. n:r.)

Men i annan form kunde
skönhets-lagarna vara självändamål. Såsom
noggranna beskrivningar över de
verkningar, vilka äro gemensamma för så
många konstverk som möjligt. Som
försök att hänföra så många
verkningar som möjligt till möjligast minsta
gemensamma orsaker. Som ett försök
att ordna fenomenen, för att få en
överblick. Detta kunde vara
självändamål, men man måste nöja sig
härmed och får framförallt aldrig draga
den slutsatsen: hos de flesta konst-

verk är det så eller så, följaktligen
måste det vara lika hos alla andra
konstverk. Därmed hade man
åstadkommit nog, mer än man kan fordra,
men det yttersta, som kan tillåtas.

Man skall fråga, varför jag skriver
en lärobok i harmoni, om jag önskar,
att tekniken förbleve en hemlig
vetenskap. Jag kunde svara: man vill
lära, och jag vill undervisa, utbreda
vad jag anser vara gott, därför
undervisar jag. Men jag anser, att man
hör tara. Konstnären kanske blott
därför, att han må upptaga
förvillelser, från vilka han måste befria sig.
Den kraftvåg, som bortspolar
förvillelsen, för med sig även andra
hämmande föroreningar. En ögonkatarr
botas genom att man retar ögat till
inflammation. Delningsprocessen
botar icke endast denna inflammation,
utan även den egentliga sjukdomen.
Men konstnären bör också lära,
emedan envar måste börja från början
och själv genomleva alla de
förvillelser, vilka åtfölja det mänskliga
vetandets väg. Man måste och får dock
till en viss grad förlita sig på sina
föregångare. Deras erfarenheter och
iakttagelser ha de till en del nedlagt
i vetenskapen; men en annan del —
jag vet ej om det är den
tillförlitligare — vilar i det omedvetna, i
instinkten. Man är berättigad och
förpliktad att tvivla. Men att frigöra sig
från instinkten år lika svårt som det
är farligt. Ty vid sidan av det
riktiga och det falska, vid sidan av från
våra förfäder ärvda erfarenheter och
iakttagelser, vid sidan av det, för
vilket vi äro deras och vårt eget
förgångna tack skyldiga, ligger kanske
uti instinkten en förmåga, som en
gång skall utvecklas; en vetskap om
framtiden, kanske också andra
förmögenheter, vilka människan en gång
blir medveten om; vilka hon nu på
sin höjd anar och längtar efter, men
icke medvetet kan betjäna sig av.
Konstnärens skapande har i sig något
av drift. Medvetandet har icke stort
inflytande däröver. Ilan känner det,
som om det bleve honom dikterat, vad
han gör. Som om han handlade en-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 20:59:11 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1913/0056.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free