- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 33 (1913) /
57

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7—8. 1. Maj 1913 - Om konstnärlig uppfostran och framtidsharmoni (forts.), av Arnold Schönberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

dast eller någon inre niakts vilja, vars
lagar han icke känner, lian är
endast en, som utför, vad en förborgad
vilja, instinkten, det omedvetna inom
honom bjuder. Om det är nytt eller
gammalt, gott eller dåligt, vackert
eller fult, det vet han icke. I lan
känner endast driften som han måste
lyda. Och genom denna dril t söker sig
gammalt och nytt uttryck. Sådant,
som är beroende av det förflutna och
sådant, som visar vägar åt framtiden.
Gamla sanningar eller nya
förvillelser. Hans musikaliska natur, sådan
han fått den i arv av någon av sina
musikaliska förfäder, eller sådan han
lörvärvat den genom litteraturen,
eller kanske också trycket av en kraft,
som söker nya vägar. Det riktiga
eller det falska, det nya eller det gamla,
det vackra eller det fula — vad vet
han, som endast känner driften? Vem
ville våga att i instinkten, i det
omedvetna särskilja riktigt från falskt; att
åtskilja av förfäder ärvt vetande och
själens aningslörmåga. Konstnären
måste lära, om han vill eller ej; ty
han har lärt redan innan han kommit
därhän att han ville det. 1 hans
instinkt, i det omedvetna ligger en skatt
av gammalt vetande, som han skall
uppta, utan att han vill det. Den
sanne konstnären skall likaså litet lida
skada av det han inhämtar hos läraren
som av det han på så sätt lärt, innan
det nådde hans medvetande.

Och den medelmåttigt begåvade, som
egentligen icke är produktiv i denna
högsta mening. Ilan bör framför allt
lära. För honom är lära självändamål.
Ilans uppgift är att hålla för vetande,
vad som egentligen endast är tro.
Vetandet gör honom stark, för den
andra är tron nog. Redan från
början finner han intet själv och förstår
icke heller att komma vidare, när han
hunnit ett stycke. Vill han verkligen
förbli den medelmåtta, vartill han
blivit född, så måste han se till, att
avståndet uppåt och nedåt alltjämt
förblir lika; och dä det, som är över
honom, rycker fram, niåste han uppåt
i motsvarande grad. Och vad han
icke behöver utforska, emedan det
redan är uppäickt, och emedan han icke
förmår göra det, det måste han lära.
Det är lika litet möjligt som
nödvändigt att hindra honom från att göra
misstag. Men att leda honom dit, där
han måste stå, om han vill förbliva
en god medelmåtta, det förmår läran.
Att föra honom därhän, då han icke
själv förmår producera något av
värde, att han åtminstone förstår
uppskatta det värdefulla i andras
produktion, det är en uppgift för vilken det
lönar lära. Det finnes relativt
tillräckligt av människor, som förstå att
producera, men relativt få, som förstå
att konsumera», säger Adolf Loos.
Också det kunde vara ändamålet med
läran, att initiera konsumenterna. Icke
genom skönhetsregler, utan genom att
utvidga deras synkrets.

Men ännu en och kanske den mest
tvingande orsak: uppställande av läran
kan vara självändamål. Utan att
vända sig till en elev i verkligheten, kan
den tala till en tänkt. Kanske är
eleven blott en projektion utåt av lä
råren. Läraren talar till sig själv, då
han tilltalar denne. Mit mir nur rat
ich, red ich zu dir. Ilan undervisar
sig själv, sin egen lärare, sin egen
elev. Att han tillåter, att
offentligheten åhör honom, då han vill ernå
klarhet, i det att han bortskaffar gamla
förvillelser och i stället sätter nya,
men likväl mera 1 mgtseende, är
ungefär samma fall, som da han skapar
konstverket och överlämnar det åt
offentligheten. I lan rådgör med sig själv,
och offentligheten hör på, ty den vet:
det gäller den.

Jag kan alltså lugnt bortse från en
estetisk värdesääning av denna nya
harmoni. Den skall kanske bli bra,
men antagligt är, att sä icke blir
fallet. Jag hoppas den dock är så
förnuftig, att den konstaterar: här äro de
fall, vilka man hittills ansett riktiga;
de övriga tycker man ännu ej om,
men man skall troligivis en gång låta
även dem gälla. Men jag vill icke
underlåta alt här anteckna några
obetydliga erfarenheter och iakttagelser,
vilka en betraktelse av de färdiga
tonverken föranlett. Självfallet kan jag
här endast hålla mig till vad känslan
säger mig, och även denna min känsla
är beroende av betingelser, beroende
av det, som en nedärvd och inlärd
kultur verkat inom mig. Jag utesluter
alltså ej det jag icke omnämner. Det
är möjligt, att jag ännu ej lagt märke
till det, det är troligt, alt jag ännu
icke vet det. Och om jag icke
nedskriver allt, som kombinationen måste
hålla för möjligt, så kan det bero av
att bristande förkunskaper hindra mig
att göra del. Vid komponerandet
avgör endast känslan, formkänslan.
Denna säger mig, vad jag måste skriva,
allt annat är u.esiutet. Varje ackord,
som jag nedskriver, följer av ett tvång;
ett tvång av mi t uttrycksbehov, men
kanske tvingas jag också av en
<>med-görlig och omedveten logik i den
harmoniska konstruktionen. Jag är fast
övertygad om, att denna logik verkar
jämväl här; åtminstone i samma mån
som på av harmonin tidigare
bebyggda områden. Och jag kan som bevis
härför anföra, att korrigeringar av ett
inlall av yttre formella
bevekelsegrun-der — vilka ju det vakna
medvetandet blott alltför ofta böjer sig för —
för det mesta har fördärvat hela
infallet. Detta bevisar mig, att infallet
var tvingande, att de harmonier, som
stå där, äro beståndsdelar av infallet,
vilka ej få förändras.

Vid användning av ackord med sex
eller flera toner är man i allmänhet
böjd för att förmildra dissonanserna
genom att förlägga de enskilda
ackordtonerna långt från varandra. Att detta
verkar förmildrande, är självfallet. Ty

bilden av det, som dissonanserna
egentligen äro: övertoner i spritt läge, blir
härigenom på ett lyckligt sätt
efterliknad.

Varför jag skriver så, och varför det
år riktigt, det kan jag tillsvidare ej
förklara. Egentligen synes detta
självfallet för den, som accepterar min åsikt
om dissonansens väsen. Att detta är
riktigt, tror jag bestämt, liksom oeks.i
många utom mig. För följder av
sådana ackord torde den kromatiska
skalan få göras ansvarig. Ackorden stå
vanligen i sådant förhållande till
varandra, att det följande innehåller så
många toner som möjligt, vilka äro
kromatiska förhöjningar av toner i det
föregående. De förekomma likväl
sällan i samma stämma. Vidare har jag
märkt, att oktavfördubblingar sällan
förekomma. Detta förklaras måhända
så, att den fördubblade tonen skulle
erhålla övervikt mot de andra och
sålunda få karaktär av grundton, vilket
den väl sällan bör ha. Kanske också
beroende av en instinktiv (möjligen
överdriven) motvilja för även den
avlägsnaste erinran om de föregående
ackorden. Av samma orsak synes den
omständigheten bero, att de enkla
ackorden i den tidigare harmonien ej
gärna visa sig i denna omgivning.
Jag tror dock att Idetta har även en annan
grund. Jag tror att de skulle verka alltför
kalla, alltför tråkiga och uttryckslösa.
Eller också gäller här kanske vad jag
vid ett tidigare tillfälle redan omnämnt.
Nämligen, att dessa enkla ackord,
såsom ofullkomliga efterbildningar av det
av naturen givna, synas oss alltför
primitiva. Att de sakna något, det
som saknas t. ex. i det japanska
måleriet, om man jämför det med vårt:
perspektiv, djup. Måhända är det
perspektiv och djup, som vi sakna i
harmonien hos de enkla tre- och
fyrklangerna. Och liksom å en bild det ena
partiet icke får heakia perspektivet,
medan det andra saknar detsamma,
emedan helhetsverkan i så fall uteblir,
sä är det möjligt, att dessa enkla
klanger icke kunna stå bredvid de
andra fylliga, yppiga, medan däremot
ett användande av uteslutande de ena
eller de andra säkerställa
enhetiighe-ten.

En anmärkningsvärd omständighet,
som därjämte berättigar till vissa
slui-satser, är den, att jag och de, vilka
skriva någonting liknande, göra
noggrann åtskillnad, när ett fem- eller
sexstämmigt ackord, när ett med ännu
flera toner bör följa. Utan att
förstöra verkan vore det icke möjligt att
utelämna en ton från ett åttastämmigt
ackord eller att lägga en ton till ett
femstämmigt. Aven läget är
bindande, klangen blir en annan, så snart en
ton förändras; den kan möjligen vara
lämplig på annat ställe, i annat
sammanhang. Här synas härska lagar.
Vilka, det vet jag ej. Kanske skall
jag veta det om ett par år. Kanske
skall en annan upptäcka dem. Tills-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 20:59:11 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/svmusiktid/1913/0057.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free